Vissa lärdomar är tuffare än andra och vissa piller är extra beska att svälja.

Den här helgen blev jag påmind om just det. Bittra piller och hur ont det kan göra i kropp och själ.
Denna bittra erfarenhet påminde mig också om varför jag lämnade mitt gamla jobb och att det var det enda riktiga för mig att göra.

För tro mig jag har tvivlat på det kloka i att säga upp sig från ett välbetalt jobb...

Nåväl, i helgen var min syster hemma på besök och vi träffades idag.
Anledningen för syrrans besök var ett bröllop.
Inte vilket bröllop som helst utan en gammal kollegas bröllop.

När jag satte upp bolaget i Sverige för mitt förra jobb så var det jag och min andra kollega Nina som var de som hade jobbat tillsammans i London och vi som anställde Lotta.
Nina, Lotta och jag var trion som styrde på jobbet och hängde även utanför jobbet. Nina och Lotta var med på mitt bröllop.

Och till en början efter att jag gett min syrra jobb så hängde vi som ett helt gäng.

Men det förändrades efter att jag gick in i väggen. Och hade väl kanske hänt ändå... Karin, Nina och Lotta är närmre varandra i ålder så de hade mer gemensamt.

Men när jag kom tillbaka efter sjukskrivning och mamma ledighet så var det Nina, Lotta och Karin som var kärngänget.

Och det gjorde ont att inse det och att känna sig så utmanövrerad av sin syster.

Och igår gifte Lotta sig och hade bjudit Nina och Karin... Så den där bittra smaken kom tillbaka.

Och idag så träffade jag syrran med familj, samt mamma och pappa. Som vanligt så var det fika hemma hos oss.

Och insikten kom som en käftsmäll att just nu så tycker jag inte om min syster. Många bäckar små...

Den dyrköpta läxan som det innebar att jag en gång gav henne ett jobb - alla törnar som mitt ego har fått - allt det gör att jag idag måste ha avstånd till henne.

Vissa saker måste man bara släppa taget om - för det gör för ont att hålla sig kvar...

Och nu god natt

Dagen efter och lugnet har nästan sänkt sig över hela kroppen...

Jag är så obeskrivligt lättad över att jobbet faktiskt är över nu. Att mitt ego och min stolthet slipper få fler törnar.

Igår var en påminnelse om varför jag inte skulle vara kvar och det är den lilla taggen som gör mig lite sorgsen.

Det blir väl alltid så när man känner att man har gett så mycket utav sig själv och när man sen faktiskt inte får det cred som man förtjänar.

När jag överpresterade och levererade då var jag bolagets stjärna - chefens högra hand.
När jag gick in i väggen och blev sjukskriven, så blev jag misstrodd (inte kunde jag väl vara sjuk pga jobbet) och föll från piedestalen och blev utfryst av chefen och kollegorna.

Att komma tillbaka efter sjukskrivning och mammaledighet på det var inte ens självklart då 2007.

Mitt jobb som jag hade innan den berömda väggen fick jag inte tillbaka. Jag fick ta det som blev över. Jag accepterade situationen i hopp om att det skulle bli bättre och att jag skulle kunna jobba mig tillbaka i gracerna.

Så blev det inte. Endast när ingen annan av mina kollegor kunde göra jobbet så blev jag tillfrågad av vår chef.

Jag stannade då trots att det gjorde ont i hjärtat, trots utfrysning - för att jag mjölkade bolaget på tid och pengar. Och jag visste ju att vi försökte skaffa oss ett andra barn.

Igår på min sista dag så kom allt tillbaka - det blev så tydligt att jag skulle ha gått tidigare och att alla är vi utbytbara. Så sorgen över det stack upp sitt huvud igår och jag kände mig lite bitter. Turligt nog så fanns det en kollega kvar från i början när det begav sig och hon gav mig det erkännande som jag och mitt ego ville ha! Resten var bara ett spel för gallerierna.

Men nu är det över och jag känner mig lugn, lättad och oerhört glad. Jag ser så fram emot att få söka ett nytt jobb - kul med den utmaningen!!

Nedan en utav kollegorna som jag kommer att sakna

Imorgon är det min absolut sista dag på jobbet. Känns overkligt.

Lite nostalgiskt och sorgligt känns det. Under våra två första år i Sverige så gav jag ju verkligen allt när jag satte upp bolaget.

När vi i juli 2003 kom in på vårt kontor så fanns det en stol och en telefon. Jag och N, vi byggde upp allt från grunden. Och det föll sig naturligt att N tog hand om försäljningen och jag om allt annat.

Och de två första åren var så otroligt lärorika, utmanande och belönande - och alldeles, alldeles för mycket jobb. Så jag gick in i den berömda väggen och företaget anställde 5 personer för att göra mitt jobb.

Det intressanta är att jag redan från dag 1 i London visste att jag inte passade in i företagskulturen. Att jag inte kunde stå bakom deras försäljningsmetoder och jag trodde aldrig att det skulle funka i Sverige.

Nåväl, det som höll mig kvar så länge efter sjukskrivningen och första mammaledigheten var pengarna.

Det ska bli skönt att släppa det här jobbet nu. Att aldrig mer behöva försvara beslut och en management stil som jag inte tror på... Inget mer "management by fear" och "divide & conquer".

Så imorgon blir det champagne för här ska det firas

Voila, diskussionen med min chef blev kort - han körde "hard ball". Jag var tvungen att försöka men visste nog redan igår att det inte skulle funka.

Men jag är glad för jag fick mer än vad jag trodde. I mitt kontrakt står det 3 månader och nu fick jag 5 arbetsfria och betalda månader - inklusive semester dagar.

Och det är så jävla läskigt, befriande, underbart, skrämmande, nervöst - sa jag befriande??

Jag har äntligen gjort det som jag har drömt om i alla år. Jag har följt mitt hjärta.

Min chef kom tillbaka med ett förslag idag :-)... Imorgon ska jag ge mitt motförslag och förhoppningsvis kan vi mötas i mitten.

I mitt hjärta känns det så rätt men förnuftet skriker i skräck!!!

Så är det...

Så jävla skönt!!! Jag har precis pratat med min chef - lagt korten på bordet och sagt att jag vill ha ett "golden handshake".

Han förstod mig och skulle återkomma! Kändes som om han var lika lättad som jag och jag gick med ett leende och stolt & rak i ryggen.

Jag gjorde det!!! Så stolt över mig själv för att jag inte fegade ut eller bet ihop över min jobbsituation

Heja mig!!!

Var på behandling idag, så det jobbades både på kroppen och psyket enligt Grinbergsmetoden.

Skönt och välbehövligt!

Min terapeut (behandlare eller vad man nu kallar det) påpekade att jag använder ordet "försöka" väldigt mycket.
Jag säger inte "jag ska göra si eller så" utan jag ska försöka.
Det är lustigt men hennes påpekande öppnade verkligen mina ögon!

Ja, jag garderar mig själv mot misslyckanden, mot att framföra min egen vilja och stötta på motstånd med ordet försöka.

Men det som egentligen händer är ju i princip att jag gör halvhjärtade försök eller gör inget alls - jag försöker ju!

Så nu ska jag vara mer observant på hur jag använder ordet och sluta försöka och göra istället.

Mer action helt enkelt

Oj, vilket uppvaknande det var att vara tillbaka på jobbet.

Naturligtvis, visste jag att det skulle vara så här, men jag hade helt klart förträngt det. Och någonstans så hoppades jag väl på en förändring... På det viset är jag väl en obotlig optimist - jag tror på folks bästa intentioner och att de kan förändras. Jag hoppas alltid in i det sista...

Nu är ju mitt jobb inte så. Det är så otradionellt osvenskt på alla sätt och vis. Ett riktigt vilda västern bolag, som skjuter vilt från höften.

Så jag ska försöka mig på lite cowboy taktik själv. Det är nämligen inte klokt att företaget ska betala mig en chefslön för att sitta och göra ett assistent jobb. De skulle lätt kunna betala hälften till en yngre förmåga, som dessutom fortfarande tycker bolaget är roligt att jobba för och som har idéer och viljan att förändra.

Jag är ju helt klart en surdeg, som de inte riktigt vet hur de ska hantera. Och känslan är ju att de vill bli av med mig...

Så frågan är; är de villiga att betala ut mig??

Vi får se! I början av nästa vecka så tänker jag prata med min chef!!

Ok så det har varit ganska tyst om mig ett tag… Och det finns en enkel förklaring till det J

Livet har helt enkelt rusat på i 200 km i timmen och med diverse psykbryt så har det inte funnits så mycket tid över till att blogga – eller lust eller ork.

Jag fattar inte hur man hittar tiden till att blogga helhjärtat om man jobbar, har familj och vill göra allt det där som ska få plats inom dygnets 24 timmar.

Själv mår jag bättre nu men det krävdes ett djupdyk och insikten att jag behövde medicinering igen. OJ, vad det kändes som värsta misslyckandet – tankarna gick helt enkelt i följande banor – alltså ska inte jag klara av LIVET med allt vad det innebär utan att bryta ihop etc etc…

Nåväl, tillslut så pratade jag med min terapeut och med min husläkare och fick påbörja medicinering utav antidepressiva igen samtidigt som jag fick en remiss till allmänna psykiatrin för utredning.

Fick komma dit ganska snabbt och träffade en jättebra doktor och utredningen påbörjades – diagnos: recidiverande depressioner.  Vilket som jag förstår det i praktiken innebär att jag utan medicinering får depressiva återfall efter en period av normalitet. (Och att jag förmodligen måste ta antidepressiva livet ut.)

Hmm, och det stämmer ju – varje gång jag slutar med antidepressiva så går det kanske upp till högst ett halvår och så när mitt liv blir för stressigt så brakar jag samman. OCH den här gången så kickade min hjärna in nästan genast när jag påbörjade medicineringen - vilket i mitt fall innebär att jag blir normal igen.

Jag vet att det finns en hel debatt där ute om lyckopillrets vara eller icke vara! Om att man inte alltid kan må bra i livet och att man inte ska medicinera bort känslor etc etc.

Japp, känner till allt detta men för mig är medicinering en chans till att ta bort avgrundskänslorna – vilket ju inte innebär att jag inte känner något. Jag blir fortfarande arg, glad, ledsen, förtvivlad, lycklig, kär etc etc MEN jag fastnar inte i mörkret. Och medicinering är för mig ett hälsosammare alternativ än de självdestruktiva beteende som jag hamnar i annars – alltså allt för att döva smärtan – kan handla om för mycket shopping, ätande, drickande, destruktiva förhållanden och allt annat möjligt.

Så nu mår jag bättre och kommer att fortsätta att samarbeta med min psykiatriker och terapeut och hitta ett sätt att hantera livet på.

Kram på er alla!

Såå mycket som händer just nu…

Och jag känner mig verkligen ”all over the place” och skulle vilja ha så mycket mera tid på dygnet än vad jag har.

Så Fröken Lagom har hamnat lite i skuggan utav det riktiga livet för Fru Idag har helt enkelt inte tid.

Däremot snurrar det väl lika mycket som vanligt i skallen på mig – kanske lite extra mycket just nu. I fredags var jag hos min psykolog och det var min nästsista gång – NÄST SISTA gången… Smaka på det ordet och förstå att NÄST SISTA gången är STORT när man har gått i terapi sedan 2001 och jag har gått hos min psykolog sedan 2004 – det är 6 år utav mitt liv.

6 år, varav under 4 år så var det en gång i veckan, sedan har det varit varannan vecka och nu är det snart SLUT…

Eftersom jag har en del hang-ups med SEPARATION pga. mitt barndomstrauma, så kommer vi att ha en nedtrappningsperiod och jag kommer att fortsätta att träffa henne en gång i månaden (sån tur för annars hade jag nog brutit samman).

Missförstå mig rätt här – jag har valt att avsluta min terapi – jag känner mig redo för att pröva leva livet själv och för att få sig mig själv utvecklas utan stödet från min terapeut. Men det är skrämmande och lite tungt att behöva känna och gå igenom den här separationen.

När min terapeut i fredags sa, ”jaha, det här var vår nästsista gång – hur känns det?”.

Så kom min reaktion så instinktivt – jag blev ledsen och försökte direkt skratta bort det – jag fick tokpanik i hela kroppen och hade jag suttit fast i någon makapär, som hade läst av mina kroppsreaktioner, så hade maskinen bara galopperat. Hjärtat hoppade nästan ur bröstet på mig och detta pga. att jag ombads att känna och vara kvar i känslan – sorg, ledsenhet, rädsla.

Till skillnad från när jag började med terapi så mötte jag känslan och har gjort det flera gånger om sen i fredags. Vilket är stort för lilla mig, fröken lagom och med det kära cyberspace så ska jag krypa i säng

God natt

Hur länge ska man låta frustrationen, ilskan äta upp en inifrån?? När räcker det? När borde alla timmarna i terapi ha gett sin avkastning?

Hjärtat slår hårt och argt i bröstet, händerna skakar och det finns ingen utlösning att få? Är det så konstigt att man vänder det emot sig själv då? Är det så konstigt att man börjar leta efter väger för att ”self-destruct”?

På ytan verkar ju allt så bra… Varför ska man då jagas av gamla oförrätter? Gamla synder gjorda mot en som inte har fått en upprättelse?

Varför jaga något man aldrig kommer att få??

Jag blir knäpp på mig själv och jag gör alla i min omgivning galna på mig. Jag kommer att förstöra det som finns omkring mig med all den här ilskan som finns inombords.

När ilskan inte får något utlopp så vänds den senare till panik, ångest, illamående och till slut sänker sig depressionen över en som en gammal, tung, illaluktande och våt trasa. Sveper en till sig och låter en knappast andas och på något sätt så kan det kännas tryggt att välkomna den och att hålla den tätt intill sig. För tillskillnad från allt annat så är den invand och välbekant…

Men när låter man något sluta att förtära en? När släpper man det förflutna och erkänner det för vad det är och går vidare?

ﻉﻉ ﻉ ﻉﻉ

Min terapeut skulle säga att jag är i affekt, att eftersom mitt barn närmar sig den ålder jag var i när mitt livstrauma skedde så skriker mitt lilla barn inuti mig… Jag kan inte annat än att hålla med, men där hon vill att jag ska låta mitt förnuft och den jag är idag överrösta det lilla barnet och alla mina känslor där går jag bet.

Hon pratar om brister och mönster och jag kämpar dagligen med att försöka bli en bättre person – inte för att det är det som hon menar, men det är det som jag hör.

Just nu är jag trött på att vara ”vuxen” och ”ansvarsfull”… Trött på att inte synas och inte höras och jag försöker att hitta vägar för att inte falla dit, inte ta till min enda trygghet som själdestruktiviteten trots allt är. Någon har någongång sagt att det tar tre generationer att hela en skada – tre generationer!! Jag är trött på att vara den tredje generationen och att kämpa för att inte upprepa gamla mönster och inte tillfoga någon annan skada. Idag gav mig orden ”jag skiter fullständigt i det” motiv att ge upp och låta den gamla maran rida mig igen. Ångesten som sakta smyger sig på, som väntar bakom hörnet i solskenet när ens lilla barn skrattar ett gurglande lyckoskratt för något som man själv har glömt bort att uppskatta på samma vis, då klarar man att mota bort ångesten – att hålla kvar vid allt det goda..

Men eftersom jag innerst inne inte tror att jag är en bra person, så känns det ändå som allt det goda ska och kommer att ryckas bort från en… Rädslan för att jag ska få det att ske blir den perfekta grogrunden för ångesten.

ﻉﻉ ﻉ ﻉﻉ

Jag har så länge jag kan minnas alltid varit ”pappas lilla flicka”. På alla sätt som man kan tänka sig så var det just pappas flicka jag blev när jag inte ens hade hunnit fylla två år. Kanske hade det varit något som hade blivit så naturligt också men nu blev det ju helt enkelt påskyndat.

Det ligger så mycket i det där att vara pappas flicka – speciellt ifall man kommer från medelklassen… Pappas flicka är söt, snäll och rar. Hon gör som hon blir tillsagd och blommar upp av att kunna visa hur duktig hon är… Men aldrig, aldrig kan hon ta till sig att hon faktiskt är söt, snäll och rar – nej, hon lever utav fruktan – andas fruktan… Rädsla är aldrig en bra grogrund – hon hör inte stoltheten i sin pappas röst – hon letar alltid efter den dolda meningen och bara väntar på det oundvikliga när de ska överge henne ännu en gång… När deras problem blir så stora igen så att hon inte syns…

Hon blir en expert på att överleva ÖVERLEVA. Hon vågar inte ens agera utåt – hon vågar inte ens ställa till med problem för sina föräldrar.  Hennes föräldrar vet ju att hon är så duktig och att hon klarar sig alldeles själv.

MEN hon skriker inombords efter att det ska se henne – snälla, snälla se mig!! Rädda mig! Se mig!!

ﻉﻉ ﻉ ﻉﻉ

Inser att det är lite lönlöst att sitta och gråta över spilld mjölk. Det är inte speciellt storsint. Men det är ju det som är problemet – jag har försökt att över åren vara storsint och rationell. Att ge och ge, att förlåta och att bara gå på i ullsockarna och låta alla parasitera på min inneboende fruktan. Att inte våga ha en egen vilja.

Att vara pappas snälla och rara lilla flicka – att inte ställa till med problem. Det funkar ju inte och det löser absolut inget – jag blir bara självdestruktiv. Tyvärr är det väl så med uppdämt raseri när det väl får ta sig uttryck så kanske det inte alltid kommer ut i den mängd som det skulle vara befogad. Dessutom har vi alla olika minnen utav olika situationer – eller som jag nästan inga minnen alls…

Jag minns nog bara det som har gett mig skamkänslor – och det är inte lite det. Jag har aldrig för någon yppat allt – en bit här, en bit där – men aldrig allt.

Istället blir skammen förlamande och ser till att förstöra mitt nuvarande liv. Det är det som den här kampen handlar om – jag vill vinna den och jag vill orka vinna den. Jag vill ha samma tillit till mig själv och det goda i mig som min man har. Jag vill inte förstöra mitt barns kärlek till mig eller min mans. Men jag måste vara sann mot mig själv och den jag är idag.

Skrivandet tar bort en del utav min inneboende frustration, när orden väl kommer på pappret dövas smärtan och jag kan sedan åter fungera normalt… Tills nästa gång när en våg av ilska, raseri, vanmakt, tills nästa gång jag sviker mig själv eller inte längre vill vara vuxen.

Jag pendlar mellan att vilja förneka min bakgrund och den jag är och att bara fortsätta gå i invanda destruktiva mönster eller till att inte ge upp utan hela tiden fortsätta kämpa.

Det enda som jag med säkerhet vet är att genom att skriva så mår jag bättre. Vem vet vart det tar mig?