Så var man tillbaka i stan och genast så känns trycket... Alla måsten, borden och man skulle göra si eller så kommer genast upp till ytan och man får genast börja med att sortera i vad som är viktigt för en själv....

Just nu ligger det ju i att försöka acceptera att mitt eget liv är i en "tystare" fas - jag är mitt i det lilla livet och hinner inte med mycket mer än familjelivet. Dagarna är fulla ändå och än mer så  kommer det att bli nu när maken börjar sitt nya jobb och kommer att lägga tid och fokus på det. Jag är OK med det samtidigt som en liten röst ropar "men jag då?"...

Helt plötsligt dyker mitt mindervärdes komplex upp - jag presterar inte och dömer mig själv för det... Jag har inte gått ner mina kilon, jag tränar inte tillräckligt ofta, jag börjar bli för gammal, jag har inget intressant att säga som så många andra bloggare (alla verkar ju ha så genomtänkta åsikter om allt), och en massa andra trista hjärnspöken.

Det här är ju en massa rädslor som spökar inför allt det nya som sker nu i höst. Rutiner blir extra viktigt då och träning - och då STÖR det enormt mycket när den där mamma baby yoga kurs, som man ska gå skjuts upp 2 veckor - speciellt eftersom jag inte har så stor möjlighet att träna på kvällstid för då ammas det fortfarande - och jag har än så länge inte hittat ett gym som jag har lust att lämna bort mitt barn på och extra hjälp som barnvakt kostar ju... (och precis efter att jag läst mina egna inlägg så ser jag en massa lösningar - sen kanske jag inte vill tillämpa dem för jag vill ha både kakan och äta den)

Så mitt träningsproblem är ju en utav anledningarna till att jag vill driva en egen studio. Tillgänglighet för oss som inte vill träna på de stora gymkedjorna.

Jaja, just nu jobbar jag på acceptera mitt lilla liv och inte stressas av allt runt omkring

... vad tiden flyger iväg! Inser att jag har uppdaterat bloggen ovanligt lite och att jag visst bara har uppdaterat den i skallen och inte på riktigt.

Hela sommaren har ju nästan hunnit springa förbi och just nu sitter jag ute på landet och skriver. Utsikten från fönstret är underbar - vatten och skärgårdsmiljö och minstingen ligger på filten på golvet och övar på att greppa saker och kräla sig framåt.
Det större barnet och maken sitter i lilla motorbåten med ett gammalt kylskåp och soptunna på väg till närmsta ö och sopåtervinningen. Så i princip har jag lite tid för mig själv innan nästa amning :-)

Inser också att om det fanns en app för android så skulle uppdatering på bloggen hända med jämnare mellanrum eftersom jag lever med mobilen varje gång det ammas. Minstingen vill nämligen ha sällskap nära-nära hela tiden för att sova lite - annars vaknar h*n nästan direkt och vill vara med. En mycket social liten filur... Har oxå sett att man kan uppgradera bloggen till PRO status men orkar inte sätta mig in i det eftersom jag antar att det kostar pengar - men då ska tydligen Android funka... Så kanske när jag har ännu mer tid.

Vad har hänt i sommar då?

Största nyheten är väl ändå att lillasyster Karin är gravid och att hon har bestämt sig för att behålla den lilla. Och jag skulle sååå gärna vilja vara överlycklig för hennes skull och kunna glädjas åt det lilla liv som förhoppningsvis kommer snart...

MEN det är för mycket smolk i bägaren... Karin och hennes kille har ju aldrig riktigt rett upp sina problem som de hade förra sommaren med både för mycket alkohol använding och andra tjejer. Situationen redde ju ut sig i och med att han flyttade hem till Italien igen och bor där nu...
Så då kvarstår ju problemet - var ska de bo nu när det kommer en liten en och HUR kul är det på en skala från 0-10 att uppleva graviditeten i olika länder?
Japp, jag känner mig riktigt konservativ och stenålders i det här läget.... Det finns så många olika scenarion som skulle funka men eftersom Karin inte vill flytta till den del av Italien som han kommer ifrån och det sket sig när han bodde här så känns ju inte framtiden så ljus...
Fast vad vet jag egentligen - jag oroar mig nog i onödan och det är ju inte mitt liv som det handlar om...

Nä, när det gäller mig själv så pendlar jag mellan en massa jävlar-anamma nu ska jag ta tag i vad jag vill göra och "argh, är det inte bara enklare att gå tillbaka till mitt gamla jobb"... Fast nu har jag ju sagt till alla att jag inte ska gå tillbaka och jag skulle inte kunna se barnen eller maken i ögonen om jag gick tillbaka - eller mig själv... Inget alternativ direkt.

Men är jag redo för att starta eget och på den skala som jag vill? Eller styrs jag av Jante och/eller realiteten?

Ger mig själv den här hösten att mellan amning, vabbning, nattning, hämtning, umgänge med maken, egen träning mm att försöka jobba på en affärsplan och se om det kan bli något eller inte... Om inte så får jag börja söka jobb i januari för tillbaka till mitt gamla ska jag INTE...

Förändring är helt enkelt nödvändig om jag inte ska bli en gammal och bitter nucka.

Nåväl, nu kallar det lilla livet och dagens uppdatering är över :-)

Kram från

Fröken Lagom