Så här känns det just nu…

 

Tänk dig att du står i backen, solen skiner, vinden biter i kinderna, du är förväntansfull, skidorna, pjäxorna – allt är perfekt och du ska göra ditt livs åk. Ta det där OS guldet.

 

Allt börjar bra, första svängarna sitter som de ska, allt jobbar med dig – snön, vädret, farten och du bara njuter.

 

Omärkligt så ökas farten lite – fortfarande har du den under kontroll – men du börjar känna att det här kräver mer av dig, så anspänningen i kroppen blir högre, man tajtar till musklerna och parerar. Helt plötsligt så känns svängarna svårare – flytet saknas och du tar svängarna nätt och jämnt – samtidigt som farten nu nästan har tagit kontrollen över dig.

 

Mjölksyran sätter in men du vet att du fortfarande har den där sista kapaciteten att trycka till och klara det. Helt plötsligt går solen i moln, vinden tar i och farten tar över helt.

Nu kämpar du för att hålla dig på benen och svängarna blir svårare och svårare – det kärvar till sig mer och mer…

 

Så kommer det en liten, liten isfläck – i vanliga fall hade den inte varit något problem. Visst du kanske hade halkat iväg med skidan lite, men du hade klarat det. Kanske fått hjärtat i halsen och tänkt – argh, det där höll på att gå illa.

 

Men nu så går det illa – farten tar totalt över och skidorna glider åt alla håll och kanter och du faller, faller och det tar aldrig slut. Du har absolut ingen kontroll längre och du faller. En del åskådare kan tänka: Ånej, stackars henne – en del tänker – tja, jag kunde ha sagt det du trodde för mycket om dig själv, en del – tja, undrar om det är skidorna eller banan det är fel på.

 

Alla tycker och tänker – har åsikter om både det ena och det andra… I slutändan så är det trots allt du som har kraschat – du som står där med de krossade drömmarna, den trasiga kroppen, rädslan som sitter i benmärgen inför nästa isfläck och paniken inför att möta de som du har utsatt för ditt misslyckande.

 

Att känna skammen inför din tränare som trodde på dig och som gav dig verktygen att göra detta, inför dina lagkompisar som nu för ytterligare press på sig för att du klantade till det.

 

Och att inte kunna slicka sina sår för du har dessutom familj och barn som väntar på dig hemma och som behöver dig för att klara sina liv.

 

Och allt detta för att farten tog över och det fanns lite is där under det fina snötäcket…

 

Det blev ingen OS guld den här gången men vem vet vad som händer om man får tid – tid i ett samhälle där tid inte finns för annat än framgång…

Såå mycket som händer just nu…

 

Och jag känner mig verkligen ”all over the place” och skulle vilja ha så mycket mera tid på dygnet än vad jag har.

 

Så Fröken Lagom har hamnat lite i skuggan utav det riktiga livet för Fru Idag har helt enkelt inte tid.

 

Däremot snurrar det väl lika mycket som vanligt i skallen på mig – kanske lite extra mycket just nu. I fredags var jag hos min psykolog och det var min nästsista gång – NÄST SISTA gången… Smaka på det ordet och förstå att NÄST SISTA gången är STORT när man har gått i terapi sedan 2001 och jag har gått hos min psykolog sedan 2004 – det är 6 år utav mitt liv.

6 år, varav under 4 år så var det en gång i veckan, sedan har det varit varannan vecka och nu är det snart SLUT…

 

Eftersom jag har en del hang-ups med SEPARATION pga. mitt barndomstrauma, så kommer vi att ha en nedtrappningsperiod och jag kommer att fortsätta att träffa henne en gång i månaden (sån tur för annars hade jag nog brutit samman).

 

Missförstå mig rätt här – jag har valt att avsluta min terapi – jag känner mig redo för att pröva leva livet själv och för att få sig mig själv utvecklas utan stödet från min terapeut. Men det är skrämmande och lite tungt att behöva känna och gå igenom den här separationen.

 

När min terapeut i fredags sa, ”jaha, det här var vår nästsista gång – hur känns det?”.

Så kom min reaktion så instinktivt – jag blev ledsen och försökte direkt skratta bort det – jag fick tokpanik i hela kroppen och hade jag suttit fast i någon makapär, som hade läst av mina kroppsreaktioner, så hade maskinen bara galopperat. Hjärtat hoppade nästan ur bröstet på mig och detta pga. att jag ombads att känna och vara kvar i känslan – sorg, ledsenhet, rädsla.

 

Till skillnad från när jag började med terapi så mötte jag känslan och har gjort det flera gånger om sen i fredags. Vilket är stort för lilla mig, fröken lagom och med det kära cyberspace så ska jag krypa i säng

 

God natt

hmmm, och så insåg jag att utseende på min sida hade förändrats utan att jag har varit inne och pillat... fräs

cyberspace.... fräs, fräs, fräs...............................

Älskar den här låten - fast det ska ju erkännas att jag kanske inte förstår precis allt som sägs ;-)