Helt enkelt är det lite ironiskt att jag la så mycket tid på att känna mig stressad inför julafton ;-)

Kanske var det här ett sätt att bli påmind om att man ska leva i nuet istället. Blev igår naturligtvis dålig med magsjuka. Var alldeles för nära vän med toaletten under dagen och när jag inte var där så sov jag.

Idag är det bättre, men för att inte riskera att smitta någon, så är jag nu ensam hemma och resten av familjen borta och firar med släkten inklusive min mamma.

Så kan det gå ibland. Nu ska jag istället sova en stund och senare titta på en film. Se till att vila ordentligt så att jag i morgon kan få vara med och leka igen


Var rädda om er själva och varandra!!

GOD JUL CYBERSPACE

Fröken Lagom

Hmmm, var börjar man och hur…. Vems fel var det att det blev så här… ingen, ödets, gud,  gener, DNA…

 

Jag var ett och ett halvt år gammal när hela min värld ställdes på sin spets och jag skulle bli vuxen… Känns helt absurt när man tänker på hur liten man är i den åldern. Jag förlorade mina föräldrar över en dag och ändå inte…

 

Just nu är jag bara skitförbannad på allt och alla i min närhet. Jag har en klump i mitt bröst som bara mal och mal och mal och jag vill få ett utlopp för de här känslorna. Hittills har alla mina val för att bli fri dessa känslor – hittills har de bara involverat destruktiva tankar och handlingar. Känns som jag har prövat allt utom att möta dem ”head on”. Det har varit förbjudet att göra det ända sedan min barndom – tror jag och vet jag till en viss del… Ingen har orkat med mig – det fanns inte rum för mig. Inte tillräckligt med rum – inte så mycket tid och rum som ett litet barn behöver. Först nu när jag själv har blivit mamma inser jag hur lite jag fick och hur djävla ont den insikten gör och jag vet inte hur jag ska möta den här smärtan utan att implodera.

 

Varför ska jag inte få bli förbannad på båda mina föräldrar? Varför har det varit så viktigt för dem att upprätthålla sina murar, fasader och sanningar så att de inte har orkat se mig.

Jag är mycket medveten om att jag inte är det enda barnet i världen som har farit illa eller far illa. Det finns massor som både har det bättre och sämre än mig. Men jag orkar inte leva längre med den tysta överenskommelse som alla verkar ha gjort – vi pratar inte om det som hände för då kanske vi kan lura oss själva med att det aldrig hände. Då behöver vi inte ta itu med att det fanns ett barn som sörjde att hennes mamma och pappa dog – för det gjorde de ju inte, för de lever ju fortfarande fast i andra former. Jag har hela tiden sökt efter ett bevis av något slag – efter en förklaring till VARFÖR jag mår som jag gör och VARFÖR det är så svårt för mig att umgås med min mamma. Jag har prövat alla förklaringar – allt från otrohet, missbruk, misshandel, missunnsamhet, hat till att-jag-är-fel-fel-fel, men aldrig berört den ”riktiga” anledningen nämligen själva traumat och hjärnskadan som följde på det.

 

Ingen har någonsin talat om för mig att det här är vad som kan hända efter ett aneurysm och att detta som du upplever är en följd av en hjärnskada…Inte min hjärnskada men min mammas… Ingen har någonsin nämnt att hennes sätt att vara kunde vara en följd av hennes hjärnskada…

 

Skitsamma, det kanske inte hade spelat någon roll och jag kanske inte hade mått bättre. MEN jag hade haft en lite bättre plattform att stå på – inte tagit på mig själv så mycket. Inte vänt allt innåt och inte hela tiden försökt gottgöra min mamma något som egentligen inte är min sak att gottgöra. Jag hade inte behövt tro att det var mitt fel…

 

Jag känner verkligen bara till brottstycken utav min egen uppväxt. Jag minns inte alltför mycket och av de tidiga åren då traumat hände har jag bara olika pusselbitar som jag försöker att pussla ihop – jag försöker att väva ihop min egen saga så att jag kan förstå. Förstå, sörja, få vara arg och ilsken, hata för att så småningom kunna försonas och förlåta. Jag kan intellektuellt förstå att alla gjorde sitt bästa MEN när vi sedan hade överlevt situationen så förvägrades jag chansen att faktiskt få bearbeta det som hände.

 

Vad händer med barn som upplever oförklarliga trauman i sitt liv? Vad händer med ett barn på ett och ett halvt år som ser sin mamma bli medvetslös och forslas iväg i en ambulans? För att sedan få träffa sin mamma igen en månad senare – visserligen sin mamma men en annorlunda sådan, en handikappad och hjärnskadad mamma – vad händer med det barnet när alla bara låtsas att allt är som vanligt igen… Vems är ansvaret att förklara och lotsa det barnet igenom traumat efteråt? Vem kan hjälpa det barnet att hitta sin egen trygghet? Det borde vara föräldrarnas jobb… eller?

 

Jag är arg – inte för att jag inte fick en perfekt barndom för det får ingen – jag är arg för att jag aldrig fick chansen att leva ut alla mina känslor – att jag inte fick rasa, skrika, gråta, vara besvärlig, arg, förbannad, egoistisk – att ingen såg mina nattsvarta sidor och att ingen fanns där när jag dundrade in i depression efter depression… min första självmordsdikt skrev jag när jag var 10 år gammal. Var det ingen som såg mig innan dess? Varför var mammas välbefinnande så mycket viktigare än mitt eget? Varför var hennes sanning den enda som fick finnas?

 

Och jag är extra arg och fylld av hat för idag så förväntas det utav mig att jag ska ta hand om min mamma som aldrig tog hand om mig. VARFÖR ? Ja, jag vet att hon har ett handikapp – en skada men varför ska jag ta hand om henne… Varför ska jag tillåta att hon lägger sin ångest på mig – att hon vill att jag ska rädda henne – varför ska jag tillåta det när det varje gång får mig att må ytterst dåligt… Hon klampar rakt över mig och mina känslor och jag ska bara acceptera det.

 

DET FUNKAR INTE SÅ!!! Kanske någon dag när jag har fått bearbeta att hon fick en hjärnskada och att hon inte kan rå för att hon inte har en empatisk förmåga längre - kanske...

 

Hur länge ska man låta frustrationen, ilskan äta upp en inifrån?? När räcker det? När borde alla timmarna i terapi ha gett sin avkastning?

 

Hjärtat slår hårt och argt i bröstet, händerna skakar och det finns ingen utlösning att få? Är det så konstigt att man vänder det emot sig själv då? Är det så konstigt att man börjar leta efter väger för att ”self-destruct”?

 

På ytan verkar ju allt så bra… Varför ska man då jagas av gamla oförrätter? Gamla synder gjorda mot en som inte har fått en upprättelse?

 

Varför jaga något man aldrig kommer att få??

 

Jag blir knäpp på mig själv och jag gör alla i min omgivning galna på mig. Jag kommer att förstöra det som finns omkring mig med all den här ilskan som finns inombords.

 

När ilskan inte får något utlopp så vänds den senare till panik, ångest, illamående och till slut sänker sig depressionen över en som en gammal, tung, illaluktande och våt trasa. Sveper en till sig och låter en knappast andas och på något sätt så kan det kännas tryggt att välkomna den och att hålla den tätt intill sig. För tillskillnad från allt annat så är den invand och välbekant…

 

Men när låter man något sluta att förtära en? När släpper man det förflutna och erkänner det för vad det är och går vidare?

 

ﻉﻉ ﻉ ﻉﻉ

 

Min terapeut skulle säga att jag är i affekt, att eftersom mitt barn närmar sig den ålder jag var i när mitt livstrauma skedde så skriker mitt lilla barn inuti mig… Jag kan inte annat än att hålla med, men där hon vill att jag ska låta mitt förnuft och den jag är idag överrösta det lilla barnet och alla mina känslor där går jag bet.

 

Hon pratar om brister och mönster och jag kämpar dagligen med att försöka bli en bättre person – inte för att det är det som hon menar, men det är det som jag hör.

Just nu är jag trött på att vara ”vuxen” och ”ansvarsfull”… Trött på att inte synas och inte höras och jag försöker att hitta vägar för att inte falla dit, inte ta till min enda trygghet som själdestruktiviteten trots allt är. Någon har någongång sagt att det tar tre generationer att hela en skada – tre generationer!! Jag är trött på att vara den tredje generationen och att kämpa för att inte upprepa gamla mönster och inte tillfoga någon annan skada. Idag gav mig orden ”jag skiter fullständigt i det” motiv att ge upp och låta den gamla maran rida mig igen. Ångesten som sakta smyger sig på, som väntar bakom hörnet i solskenet när ens lilla barn skrattar ett gurglande lyckoskratt för något som man själv har glömt bort att uppskatta på samma vis, då klarar man att mota bort ångesten – att hålla kvar vid allt det goda..

 

Men eftersom jag innerst inne inte tror att jag är en bra person, så känns det ändå som allt det goda ska och kommer att ryckas bort från en… Rädslan för att jag ska få det att ske blir den perfekta grogrunden för ångesten.

 

ﻉﻉ ﻉ ﻉﻉ

 

Jag har så länge jag kan minnas alltid varit ”pappas lilla flicka”. På alla sätt som man kan tänka sig så var det just pappas flicka jag blev när jag inte ens hade hunnit fylla två år. Kanske hade det varit något som hade blivit så naturligt också men nu blev det ju helt enkelt påskyndat.

 

Det ligger så mycket i det där att vara pappas flicka – speciellt ifall man kommer från medelklassen… Pappas flicka är söt, snäll och rar. Hon gör som hon blir tillsagd och blommar upp av att kunna visa hur duktig hon är… Men aldrig, aldrig kan hon ta till sig att hon faktiskt är söt, snäll och rar – nej, hon lever utav fruktan – andas fruktan… Rädsla är aldrig en bra grogrund – hon hör inte stoltheten i sin pappas röst – hon letar alltid efter den dolda meningen och bara väntar på det oundvikliga när de ska överge henne ännu en gång… När deras problem blir så stora igen så att hon inte syns…

Hon blir en expert på att överleva ÖVERLEVA. Hon vågar inte ens agera utåt – hon vågar inte ens ställa till med problem för sina föräldrar.  Hennes föräldrar vet ju att hon är så duktig och att hon klarar sig alldeles själv.

MEN hon skriker inombords efter att det ska se henne – snälla, snälla se mig!! Rädda mig! Se mig!!

 

ﻉﻉ ﻉ ﻉﻉ

 

Inser att det är lite lönlöst att sitta och gråta över spilld mjölk. Det är inte speciellt storsint. Men det är ju det som är problemet – jag har försökt att över åren vara storsint och rationell. Att ge och ge, att förlåta och att bara gå på i ullsockarna och låta alla parasitera på min inneboende fruktan. Att inte våga ha en egen vilja.

 

Att vara pappas snälla och rara lilla flicka – att inte ställa till med problem. Det funkar ju inte och det löser absolut inget – jag blir bara självdestruktiv. Tyvärr är det väl så med uppdämt raseri när det väl får ta sig uttryck så kanske det inte alltid kommer ut i den mängd som det skulle vara befogad. Dessutom har vi alla olika minnen utav olika situationer – eller som jag nästan inga minnen alls…

 

Jag minns nog bara det som har gett mig skamkänslor – och det är inte lite det. Jag har aldrig för någon yppat allt – en bit här, en bit där – men aldrig allt.

 

Istället blir skammen förlamande och ser till att förstöra mitt nuvarande liv. Det är det som den här kampen handlar om – jag vill vinna den och jag vill orka vinna den. Jag vill ha samma tillit till mig själv och det goda i mig som min man har. Jag vill inte förstöra mitt barns kärlek till mig eller min mans. Men jag måste vara sann mot mig själv och den jag är idag.

Skrivandet tar bort en del utav min inneboende frustration, när orden väl kommer på pappret dövas smärtan och jag kan sedan åter fungera normalt… Tills nästa gång när en våg av ilska, raseri, vanmakt, tills nästa gång jag sviker mig själv eller inte längre vill vara vuxen.

 

Jag pendlar mellan att vilja förneka min bakgrund och den jag är och att bara fortsätta gå i invanda destruktiva mönster eller till att inte ge upp utan hela tiden fortsätta kämpa.

Det enda som jag med säkerhet vet är att genom att skriva så mår jag bättre. Vem vet vart det tar mig?

Ganska oundvikligt och inte så oväntat - i natt så tog stressen ut sin rätt. Har varit vaken sen vargtimmen och försökt att somna om. Försökt att sänka andningen från bröstkorgen till magen och försökt att tala om för skallen att ”mm, vi kan väl ta det där sen när det blivit morgon”?

 

Gav upp alla försök nu vid 6 och får helt enkelt se det som en tidig morgon istället. Ett tillfälle till att pränta ner alla tankar här i stället.

 

Det är tyst i huset – endast tomten är vaken …

 

Mm, så var det så dags för årets julfirande och allt vad det innebär. Alla dessa förväntningar som helt plötsligt blir krav – alla dessa måsten som ska uppfyllas.

Varför blir det så?

 

Precis som alla barn så älskade jag julen. Någon gång under den tidiga tonåren började det så sakta att förändras – kan hänga ihop med att min bonusmamma ville bojkotta julen helt. Och idag kan jag ju förstå henne för hon var helt plötsligt den som fick stå för allt organiserande etc. som hör ihop med ett julbord och för att vi alla skulle ha det trevligt, så bjöds även min mamma, min mormor, min styvmammas ex och hans nya in. En eloge ska ges till min bonusmamma och de andra vuxna för att de faktiskt kunde umgås så här utan att ryka ihop inför oss barn.

 

Jag vet egentligen inte när jul, nyår och midsommar började bli högtider, som verkligen får det att vända sig i magen på mig. Förmodligen när min egen fria vilja inte riktigt räknades längre utan helt plötsligt så lades förväntningarna från omgivningen och från min mamma på att vi skulle fira tillsammans – speciellt julafton då.

 

De jular som vi har firat sen vårt barn kom till världen har sett ut som följande:

1:a julen spenderades utomlands, 2:a julaftonen med svärmor (för julen under graviditeten spenderades med mamma och min syster) och 3:e julaftonen med vänner.

 

Vilket tar oss till årets jul och i år kunde jag inte ducka längre utan det blir jul tillsammans med min mamma. Inte nog med det, jag ska ta med mig min mamma till min svägerska för svärmor ville inte att hennes barnbarn skulle behöva fira jul utan sina kusiner och det är vi tacksamma för.

 

Och stressen är total – jag ska ta med mig min mamma på julafton… Det borde ju vara stressfritt men NEJ. Inte nog med att jag ska behöva vara orolig för hur mycket hon dricker och hur hon beter sig – nej då, jag vet att helt plötsligt är även mitt beteende på julafton satt under lupp… För jag förändras när jag är med min mamma – jag blir kall, avståndstagande och tyst.

 

Och domen är att: jag tar inte hand om min mamma tillräckligt, för trots allt som har hänt och det hon har gjort – så har hon ett handikapp och jag förväntas vara den stora personen här och ha ett överseende med henne. Jag förväntas att ta hand om henne trots att hon inte fanns där för mig när jag var liten… Och ilskan som finns i mig väcks varje gång jag hamnar i såna här situationer. Så då utför jag det som förväntas utav mig utan att vilja det och utan att kunna vara med känslomässigt.

Nåväl, inför nästa jul så ska jag börja preparera mamma, min syster, pappa m.fl. på att vi är bortresta eller har gått under jorden.

 

(Och ja jag vet att det finns flera människor där ute som under julen tvingas till att umgås med nära och kära som de kanske helst skulle vilja undvika.)

 

 

Ok, så var börjar man – i vilken ände börjar man för att få ett grepp om sin egen uppväxt?

 

Personligen har jag börjat fundera på NÄR vår familj blev så dysfunktionell… Det har lett mig bak i historien –  till min mormor.

 

Har även försökt mig på lite släktforskning men blir mest frustrerad över det – främst för att det trots allt inte säger mig något om hur den personen var – vad drevs han/hon av? Jag skulle vilja ha en tidsmaskin och kunna gå tillbaka och intervjua alla dessa människor – detta går ju inte så jag försöker väva ihop fakta med alla berättelser som man har hört

 

Min mormor föddes 1918 och dog 1985. Jag dyrkade henne när hon levde och efter hennes död fick jag reda på så mycket som jag inte kunde ifrågasätta – så mycket som fick mig att tänka ”Vem VAR DU??”, Hur kunde du göra så?? Hallå, hur i hela friden tänkte du då??

 

Hon föddes in i en värld av pengar, makt och adel. Hon tillhörde eliten och hon fick utbildning (till skillnad från hennes lillasyster) och en chans att resa från tidig ålder. Hon jobbade som Lotta under det finska vinterkriget. Hon skrev böcker som blev publicerade och dramer som blev uppsatta. Hon jobbade som journalist. Hon hade en egen karriär…

 

Hon träffade sin första man 1942, de gifte sig och fick sin första dotter. Under andra världskriget så skickade hon denna lilla flicka till Sverige - krigsbarn. 1945 så föds min mamma och familjen återförenas i Finland.  Min morfar var sjökapten och han reste mycket och mormor träffade via sitt jobb sin stora passion.

 

Hennes stora passion var afroamerikan och en framstående musiker. 1953 skiljde hon sig och 1954 gifte hon sig med sin nya man och yngsta moster föds samma år.

Hon tar de 2 första döttrarna med sig och flyttar till Italien och barnen får inte längre träffa sin riktiga pappa. (Jag fick träffa min riktiga morfar när jag var 10 år gammal).

 

Jag har funderat mycket på hur det måste ha varit att gå emot strömmen då – att först och främst skilja sig, men sen att gifta sig med en svart man – visserligen en berömd sådan – men i alla fall.  Var det enklare för henne för att hon själv kom från en adlig familj – de var kanske lite mer vana vid excentricitet?

 

Nåväl, saker och ting började gå utför när det gäller normala familjeförhållanden nu. Min helt personliga teori är att mormor inte klarade av att stå i skuggan utav sin man. Hon följde honom överallt, vart i världen hans turnerande än tog honom. Hon slet upp sin familj och flyttade till olika länder, hon hade barnflickor som tog hand om hennes döttrar medan de reste i månader till andra sidan jorden – men det kanske var mer så man gjorde då… Värst var väl att hon började dricka och att hon blev alkoholist…

 

Hennes hårda och elaka sida förstärktes helt klart utav alkoholen. Ett litet smakprov på saker som hon gjorde som jag inte kan förstå:

• Hon ”övertalade” sin nya man att avsäga sitt faderskap på sin 1:a dotter i hans tidigare äktenskap. Här är  han ju naturligtvis medskyldig. Och det gick – han slapp betala underhåll

 

• Hon slängde ut sin äldsta dotter när hon var 15 år gammal.

 

• Hon trakasserade alla sina döttrar, men bla kallade hon sin yngsta dotter för ”jävla niggerunge”

 

Listan kan säkert bli oändlig – men för mig är det svårt att få ihop det med den mormor som jag kände.

Däremot är det ett verktyg för att hjälpa mig att förstå hur min uppväxt kunde bli som den blev.

 

Det som var dysfunktionellt hos mamma blev ju sedan förstärkt pga. hennes hjärnskada.

Idag är det en sån där dag då det är svårt att hålla i några positiva tankar och att inte falla in i det gamla mönstret att bara vilja slå ner mig själv…

 

Det har hängt med hela helgen – de svarta tankarna och offerinställningen… Jag vet ju varför – har sovit för lite hela förra veckan och nu i helgen kom allt i kapp – alla måsten ställer sig på tvären i hela mitt inre och jag blir inte en speciellt bra mamma eller partner… OCH istället för att vara förstående mot mig själv och säga att ok jag har en dålig dag, så slår jag mig själv i skallen ännu mer…

 

Hmm, och sen när jag trots allt lyckats få ett ”good enough” avslut på helgen och bett om ursäkt för mitt beteende, så kommer jag till jobbet och nästa infekterade relation.

 

(Påminn mig om att i mitt nästa liv så ska jag under INGA villkor ge min syster ett jobb på samma arbetsplats… Det sämsta beslut jag någonsin har tagit – grät samma dag som jag anställde henne, men kände mig tvungen utav min gamla familj…)

 

Tja, det började positivt men så råkade jag min dumma nöt öppna munnen – helt oförargligt – men tja, nu är hon SUR och ARG och går omkring och blänger på mig… Jag vet att det jag sa inte var något som en vanlig människa hade uppfattat som ont – det var sagt i all välmening… tja…

 

Och då vet jag att jag inte bara behöver stå ut med hennes humör under hela dagen utan även utanför jobbet - eftersom vi tränar tillsammans. Och just idag är det jag som ska hålla i yogaklassen och jag orkar inte ta hand om hennes ego idag…

 

Min terapeut hade säkert nu sagt något om att agera vuxet och lägga tillbaka hennes känslor på henne – och kanske gör jag det, men eftersom jag redan kände mig tilltrasslad innan detta, så lär jag nog inte göra det utan snarare tycka-synd-om-mig-själv… bah, gnäll och fräs – allt  i ett…

 

Har fått frågan om varför jag har valt det här forumet / mediet att lägga ut mig själv på?

En bra fråga som kräver sitt svar...

Kan ju inte förneka att jag lockas utav "synligheten" - en del av mig vill SYNAS - kanske är det ett behov man har om man har varit osynlig länge. En annan del av mig vill värna om min integritet och skydda mig själv.

Tanken har föresvävat mig att skriva en bok & naturligtvis få den publicerad, men då föreligger ju en hel del kritierier som ska uppfyllas. Först och främst ska det ju finnas en handling med en röd tråd... bara det är svårt att uppfylla. Dessutom och här lånar jag Paulo Coelho's ord: "En del böcker får oss att drömma, andra ger oss verkligheten, men ingen bok får fly från den som för en författare är viktigare än allt annat: att vara ärlig mot det han eller hon skriver."

Jag klarar bara av att vara ärlig i skydd av anonymiteten. En bok kräver ett namn på bokryggen - ett namn, ett ansikte och ett mod som jag inte har idag.

Fröken Lagoms sanning skiljer sig från min, gamla familjs sanning - de behöver sin sanning, sitt skydd fortfarande och skulle jag ta ifrån dem det så skulle jag behöva bryta kontakten med föräldrar & syskon eller ta tillbaka min sanning - jag är inte beredd att ta det steget.

För mig är skrivandet förlösande - jag kan ge mig själv rätten att göra mitt lilla jag synlig, jag får rätt att vara arg, ledsen, glad och jag kan sörja.

Jag vill sluta vara ett offer & förlika mig med mitt förflutna & bara kunna leva i NUET. Jag vill kunna släppa och jag vill kunna vara närvarande och ge mitt barn, den mamma barnet förtjänar, ge min partner den livskamrat som han förtjänar.

Jag vill kunna vara en dotter och syster som inte är förblindad av sin bitterhet och sitt barnsliga hopp i relation med sin gamla familj.

Jag tror att det går så därför skriver jag.

Vem är så Fröken Lagom? Och varför just lagom - detta hederliga, svenska ord lagom... (Själv lärde jag mig precis lite nytt om ordet på Wikipedia http://sv.wikipedia.org/wiki/Lagom)

Jo, för att en gång i tiden var jag just så där hjärtligt lagom = lagom synlig, lagom duktig, lagom bråkig, lagom svår, lagom mobbad, lagom misshandlad, lagom utnyttjad, lagom glad...
Lagom helt enkelt.

Men främst så verkade mitt liv och mina upplevelser så otroligt LAGOM, när jag jämförde mig själv med de öden som de starka kvinnorna i min släkt hade gått igenom. Ja, då var jag snudd på tråkig och konservativ - helt klart mindre dokusåpig - helt enkelt lagom.

Så Lilla och Stora Fröken Lagom försökte alltid hitta en plats i livet där hon kunde platsa in - hon försökte hitta ett sammanhang där hon kunde sätta ord på sina upplevelser och känslor MEN enligt henne så vände sig BRIS, Rädda Barnen och Fågel Fenix till barn och kvinnor som hade råkat ut för något så mycket värre.

Inget lagom där inte och på det viset förringade jag mig själv och mina upplevelser - liksom klappade mig själv på axeln och sa "Sluta tyck synd om dig själv", "Ryck upp dig".

Och jag blev så otroligt ensam - kanske kan jag idag nå ut till någon och genom bloggen få den personen att känna sig mindre ensam. Alla har vi en livsresa att gå igenom och kanske hjälper jag någon genom att hjälpa mig själv.

Idag är jag inte så där "Lagom". Jag jobbar på att få ihop Lilla och Stora Fröken Lagom med "Fru Idag" och jag försöker att se mig själv med ett positivt sinnelag och med mycket kärlek.

Jag tror på världen och mig själv idag - men resan var lång och jag jobbar på det dagligen.

För att låna andras ord : Lady Antebellum

But down the road the sun is shining
In every cloud there's a silver lining
Just keep holding on (just keep holding on)
And every heartache makes you stronger
But it won't be much longer
You'll find love, you'll find peace
And the you you're meant to be
I know right now that's not the way you feel
But one day you will

Den här känslan levde med mig i många, många år - och jag talade nog egentligen inte om det för någon...

Jag fascineras av andras människoöden - jag fascineras av att så många går igenom riktigt svåra saker här i livet och trots det hittar tillbaka glädjen i livet.

Naturligtvis, förstår jag också att det man kanske visar utåt inte alls är det som finns på insidan. Jag är ett perfekt exempel på det...

Fick det här uppslaget utav en god vän som ville veta mer om min brokiga bakgrund - men var börjar man? Vad är hönan och vad är ägget?  Och hur vågar man öppna upp sig och riskera att folk faktiskt kommer att tycka saker om en...

Jag har vaktat min uppväxt som en ilsken rabieshund - har aldrig helt och fullt vågat erkänna allt - inte ens inför min terapeut... Det kommer pö om pö, vissa saker förblir bortglömda och andra kommer upp till ytan när jag är redo för det. Det är fortfarande mycket smärta, sorg och ilska som ska jobbas igenom och faktiskt kännas... Sen kanske jag är redo för att förlåta mig själv främst.

Min första självmordsdikt skrev jag när jag var 10. Vilken tjej skriver om döden då och önskar sig det över allt annat?? Nej, jag var inte utsatt för incest eller "riktigt", våldsam misshandel - ibland föreställer jag mig att det hade varit enklare - då hade jag kunnat få utlopp för min ilska och hat...

Jag och mina föräldrar hade främst otur - det som drabbade oss - det orkade de inte ta sig igenom och samtidigt ta hand om ett småbarn - det blev överlevnad som var det enda som gällde... Men en överlevnad som också blev färgad av hur deras barndom hade sett ut...

Vissa tycker att det är bäst att låta det förflutna vara begravt - själv försökte jag leva så tills jag var 30 - och det enda som det resulterade i var ett destruktivt liv - jag gjorde saker och utsatte mig för saker som är svåra att förklara idag - men jag visste inget annat.

Att rota i det förflutna idag - ger mig lite kontroll - jag kan ibland förstå att det som driver mig är gamla reaktionsmönster och när jag idag ser det så ger jag mig själv en chans att välja en annan väg - en som är "bättre"

jaja, det blir väl lite inlägg då och då (kanske)

/m