Fröken Lagoms Bekännelser - människoöden
Jag fascineras av andras människoöden - jag fascineras av att så många går igenom riktigt svåra saker här i livet och trots det hittar tillbaka glädjen i livet.
Naturligtvis, förstår jag också att det man kanske visar utåt inte alls är det som finns på insidan. Jag är ett perfekt exempel på det...
Fick det här uppslaget utav en god vän som ville veta mer om min brokiga bakgrund - men var börjar man? Vad är hönan och vad är ägget? Och hur vågar man öppna upp sig och riskera att folk faktiskt kommer att tycka saker om en...
Jag har vaktat min uppväxt som en ilsken rabieshund - har aldrig helt och fullt vågat erkänna allt - inte ens inför min terapeut... Det kommer pö om pö, vissa saker förblir bortglömda och andra kommer upp till ytan när jag är redo för det. Det är fortfarande mycket smärta, sorg och ilska som ska jobbas igenom och faktiskt kännas... Sen kanske jag är redo för att förlåta mig själv främst.
Min första självmordsdikt skrev jag när jag var 10. Vilken tjej skriver om döden då och önskar sig det över allt annat?? Nej, jag var inte utsatt för incest eller "riktigt", våldsam misshandel - ibland föreställer jag mig att det hade varit enklare - då hade jag kunnat få utlopp för min ilska och hat...
Jag och mina föräldrar hade främst otur - det som drabbade oss - det orkade de inte ta sig igenom och samtidigt ta hand om ett småbarn - det blev överlevnad som var det enda som gällde... Men en överlevnad som också blev färgad av hur deras barndom hade sett ut...
Vissa tycker att det är bäst att låta det förflutna vara begravt - själv försökte jag leva så tills jag var 30 - och det enda som det resulterade i var ett destruktivt liv - jag gjorde saker och utsatte mig för saker som är svåra att förklara idag - men jag visste inget annat.
Att rota i det förflutna idag - ger mig lite kontroll - jag kan ibland förstå att det som driver mig är gamla reaktionsmönster och när jag idag ser det så ger jag mig själv en chans att välja en annan väg - en som är "bättre"
jaja, det blir väl lite inlägg då och då (kanske)
/m
Naturligtvis, förstår jag också att det man kanske visar utåt inte alls är det som finns på insidan. Jag är ett perfekt exempel på det...
Fick det här uppslaget utav en god vän som ville veta mer om min brokiga bakgrund - men var börjar man? Vad är hönan och vad är ägget? Och hur vågar man öppna upp sig och riskera att folk faktiskt kommer att tycka saker om en...
Jag har vaktat min uppväxt som en ilsken rabieshund - har aldrig helt och fullt vågat erkänna allt - inte ens inför min terapeut... Det kommer pö om pö, vissa saker förblir bortglömda och andra kommer upp till ytan när jag är redo för det. Det är fortfarande mycket smärta, sorg och ilska som ska jobbas igenom och faktiskt kännas... Sen kanske jag är redo för att förlåta mig själv främst.
Min första självmordsdikt skrev jag när jag var 10. Vilken tjej skriver om döden då och önskar sig det över allt annat?? Nej, jag var inte utsatt för incest eller "riktigt", våldsam misshandel - ibland föreställer jag mig att det hade varit enklare - då hade jag kunnat få utlopp för min ilska och hat...
Jag och mina föräldrar hade främst otur - det som drabbade oss - det orkade de inte ta sig igenom och samtidigt ta hand om ett småbarn - det blev överlevnad som var det enda som gällde... Men en överlevnad som också blev färgad av hur deras barndom hade sett ut...
Vissa tycker att det är bäst att låta det förflutna vara begravt - själv försökte jag leva så tills jag var 30 - och det enda som det resulterade i var ett destruktivt liv - jag gjorde saker och utsatte mig för saker som är svåra att förklara idag - men jag visste inget annat.
Att rota i det förflutna idag - ger mig lite kontroll - jag kan ibland förstå att det som driver mig är gamla reaktionsmönster och när jag idag ser det så ger jag mig själv en chans att välja en annan väg - en som är "bättre"
jaja, det blir väl lite inlägg då och då (kanske)
/m
Kommentarer
Trackback
