Nej, dränerad eftersom när det bara är VI två så blir det så tydligt att jag inte kan knyta an, inte kan fördjupa vår relation till att bli mer äkta och varm.

Det är så totalt ångestladdat att inse att vi inte har något att säga varandra. Att tystnaderna oss emellan inte är något att vila i. Tystnaderna gör det så uppenbart att det enda som håller oss samman är vårt blodsband.

Jag upprepar mig själv - mamma är bara en spillra av den hon en gång var. Livet har varit tufft mot henne och hennes val har gjort henne än mer ensam, utsatt... Och jag ser detta men kan inte ta in det för jag orkar inte. Min oförmåga att släppa all smärta som hon och pappa har åsamkat mig får mig att fastna i skuldkänslor.

Så varje möte med henne blir såå laddat med sorg. Sorgen över att jag aldrig hade en mamma och att jag var ett försummat barn som var mamma åt sin mamma.