Idag är det en ganska tung dag… lite sorgsen… beror nog på att jag skrev hur jag kände mig igår i samband med mammas senaste olycka.

Satte en snöboll i rullning och jag har tänkt mycket på mammas och mina år tillsammans… Så innan jag fortsätter med min ”story”, så lägg på minnet att allt inte var miserabelt under min barndom och att det fanns ljusa stunder också. Och att jag förstår att mina föräldrar gjorde det bästa de kunde med de verktyg som fanns då…

Men som sagt ibland är vägen lång att gå och vissa sår tar tid att läka – och idag tycker jag synd om mig själv – så här kommer min version av det som hände…

Jag föddes i Sverige och bodde här tills jag var 11 månader gammal. Då flyttade vi till en liten by i Tyskland som heter Höpfingen och där startade min pappa sin tandläkarkarriär och mamma jobbade som tolk. Så jag var 11 månader gammal och gick hos en dagmamma. So far everything is ok. Men om man då tänker så här så är det en ganska stor omställning för ett litet barn att flytta till en ny stad – och dessutom behöva lära sig ett nytt språk när man inte ens kan sitt eget modersmål.

Jag kan tänka mig att det dröjer ett tag innan man känner sig trygg i den här nya situationen som liten – speciellt när jag som vuxen vet att det tar minst 6 månader att vänja sig vid en ny stad, ett nytt land och ett nytt språk och ännu längre tid tar det att verkligen bli en del av den nya miljön.

Som familj fick vi 7 månader tillsammans innan allt ändrades IGEN. Min mamma var 27 ½ år gammal och jag var 18 månader gammal. Det var en solig och varm dag i juli och vi var på väg till affären. Vägen dit gick via en lång uppförsbacke och mamma och jag mötte bybarnen som ville leka med mig, men mamma sa nej för hon hade så ont i huvudet. Jag kan tänka mig att jag kanske inte var så glad över att behöva gå med till affären istället för att leka…

Vi kommer till affären och mamma blev genast mött av en bekymrad affärs ägare som ger henne en plats att vila på. Mamma svimmar, pappa blir ditkallad och strax efter det försvinner de i en ambulans.

Vad som hände med mig – vet jag fortfarande inte – vem tog hand om mig tills pappa kom tillbaka?

Jag har inga minnen från den här tiden utan har bara kunnat pussla ihop brottstycken utav det som hände från mina föräldrar och andra.

Mamma blir inlagd på neurokliniken i Heidelberg och pappa & jag flyttar dit till en lånad lägenhet. Mamma är nersövd under en vecka på morfin mm. Läkarna ger henne 20 procents chans att överleva en operation och utan operation så dör hon.

Man går in och opererar en aneurysm på aortan i hjärnan. (http://sv.wikipedia.org/wiki/Art%C3%A4rbr%C3%A5ck)

Hennes hjärna frys ner i 8 timmar och hon är väl mer död än levande under den här tiden. Efter operation så är hon i koma och får en blödning i hjärnan på grund av svullnaden efter ingreppet. Då borrade man inga hål i skallen för att lätta på trycket så svullnaden fick gå ner själv. När mamma vaknade upp så kunde hon inte längre prata och hela hennes högra sida var förlamad.( Hon föddes som högerhänt). Läkarna var inte precis hoppfulla och såg hennes framtid mest som en grönsak. Hon däremot bevisade dem helt fel! All den envishet som hon la på att bli frisk är värdig en elit idrottsman!

När allt detta hände så fick jag inte träffa henne och under den månad som det skulle dröja innan jag fick se henne igen så satt jag tydligen mest på en stol och bara stirrade.

Den mamma som jag kände dog den där dagen i affären och jag fick tillslut träffa henne igen runt hennes 28 års dag.

Jag var 18 månader gammal och skulle förstå, acceptera och ta in allt det som hade hänt. Jag hade ingen vuxen som klarade av att berätta vad som hade hänt och få mig att förstå hur det förändrade min mamma, pappa, vår släkt och mig själv. Min pappa är urusel på att tala om känslor och mamma var helt enkel inte kapabel.

Hon pendlade till sjukhuset varje dag under 2 års tid för rehab och pappa var mitt i karriären och knaprade sömnpiller för att klara av vardagen och jag fick min första au-pair.

Vad händer med ett barn som går igenom ett trauma som inte får några förklarande ord – där man hela tiden förnekar att personen i fråga har en hjärnskada??

Jag lämnar er med de tankarna idag…

Ta hand om er och era nära och kära!!

Jaha, så kom det samtal som man har gått och väntat på en tid. På valdagskvällen ringer mamma vid 17.30 och berättar att hon väntar på att hennes väninna ska komma och ta henne till sjukhuset för hon har ramlat och gjort illa höger armen. Tack gode gud för att det var höger arm och inte vänster armen som är den enda som hon kan använda.

Första tanken som kommer är: OK, hade du druckit när du ramlade – men innan frågan hinner slinka ut så kommer jag på vad klockan är och inser att det är för tidigt för att hennes alkoholintag ska ha börjat den dagen.

Nåväl, jag släpper det för stunden och koncentrerar mig på mitt liv ett par timmar till. Ringer sen runt 20 för att höra vad som hänt. Då ligger mamma inne på sjukhuset för armbrott på båda underben på höger arm och ska opereras dagen därpå eller möjligen på tisdagen. Får även reda på vilken avdelning och sjukhus som hon ligger på.

Morgonen därpå, vabbar jag och telefonen hemma börjar nästan ringa med en gång. Gammelmoster som undrar hur det går med mamma… Ringer sjukhuset och blir uppdaterad om att hon opereras och blir klar runt lunch. Informerar gammelmoster som pga. sin finlandssvenska knappt förstår vad jag säger… Informerar även min syster Karin som inte vet något om det hela pga. hon är utomlands och mamma har inte hört av sig till henne. (kan bero på en pågående konflikt som de har nu).

Nåväl, allt går väl med operationen och jag åker dit på kvällen och besöker henne som den plikttrogna dotter som jag är… Observera jag vill INTE åka dit, observera att jag när jag är där håller henne i handen och lyssnar på henne – fast jag inte vill.

Fortfarande idag så har jag så svårt med fysisk kontakt med min mamma och är glad över att hon värderar kindpussar mer än kramar.

Under tonåren så mådde jag illa så fort hon pussade mig eller kramade mig – så svåra känslor att ha för sin mamma – när alla hela tiden påminner en om att man inte får känna så – hon är ju handikappad för guds skull!!!

Det svåraste med allt det här som har hänt är ju inte det som jag har gjort eller inte gjort nu för min mamma – utan mina känslor. Att alltid känna ”JAG VILL INTE” – jag vill inte träffa dig men jag gör det ändå, jag vill inte ta hand om dig, men jag gör det ändå, jag vill inte kindpussas, hålla din hand, trösta dig, lyssna på dig men jag gör det ändå… för din skull och för alla andras. Att oavsett hur jag agerar så måste jag alltid ha ett försvar uppe för att kunna försvara mig mot alla andras påtryckningar.

Nu i samband med armbrottet så pratade jag med sjukhuspersonalen om mammas alkoholproblem och de tog upp det med henne i sin tur. Nu har hon fått kontakt nummer mm till människor som skulle kunna hjälpa henne att sluta – däremot så vill hon inte sluta. Jag har också pratat med socialtjänsten i hennes kommun och sett till att de har tagit upp kontakten igen så att mamma kan få hjälp – men så långt sträcker sig min vilja att hjälpa. Allt utöver det är att gå över mig själv och mina egna gränser.

Jag kan inte bortse från mitt förflutna – jag kan inte glömma och jag jobbar på att acceptera det MEN jag har långt kvar till det som kallas FÖRSONING.

Så mycket ilska finns kvar i mig och i såna här ”kris situationer” när jag måste ställa upp på min mamma så reagerar jag som en liten 2-åring – JAG VILL INTE!! Lämna mig ifred.

BORT – UT UR MITT LIV – Kom inte och kräv något som jag inte kan ge dig – kan inte älska dig – du har gjort mig för illa för det och bara för att du är min mamma och för att du är handikappade så ger det dig inte rätten att kunna kräva något av mig.

Jag ställer redan upp på dig till max utav min förmåga och enklast hade det varit om jag hade kunnat klippa kontakten med dig – men då klipper jag även kontakten med min syster, min pappa och min styvmamma och där är jag inte än. Du ser till att alltid dra mig tillbaka in i spindelnätet när jag är på väg borta – då ringer du till alla och berättar för dem att jag aldrig hör av mig etc. Och så ringer de och lägger över skulden på mig – till och med min svärmor.

Jaja, nu har jag varit bortrest några dar med bara min riktiga familj och det har varit så skönt…

Alltså vissa dagar har jag bara sån hemlängtan till Bryssel, Vilvoorde, Mechelen och ja hela den flamländska delen av Belgien…

Jag undrar vad det beror på? Min teori är att jag blev ”vuxen” i Belgien. Jag kom dit som 22-åring och lämnade landet som 31-åring.

Zonder jou tikt de klok even snel
Maar de tijden veranderen wel
Dus ik neem afscheid, jij moet nu gaan
Weet dat je in m'n hart altijd blijft voortbestaan / Clouseau

Innan jag kom till Belgien så sökte jag hela tiden efter mina rötter och kände mig utanför – kände mig inte riktigt svensk och senare inte riktigt tysk heller. Men i Belgien så hittade jag mig själv och kunde hitta en gemenskap i att vara europeisk.

Belgien är ju i sig ett så splittrat land – så litet men med så mycket motsättningar och Bryssel är så internationellt.

Jag lärde mig så otroligt mycket i Belgien – om mig själv, mina familjemönster och om vad jag vill ha ut av livet. Belgien var min bästa och hårdaste läxa. Belgien gjorde mig ödmjuk inför livet.

droog je tranen ookal heb je veel verdriet
het leven gaat door, je begint weer van voor
er ligt vast wel iets moois in 't verschiet
Het is nu donker, buiten is het stil
ik stel me weer de vraag is het dit nu wat ik wil?
Dit duurt duizend keer langer dan ik dacht
wat passioneel begint heb je zelden in je macht.
En helaas ik wil wel maar ik kan het niet
Is het dwaas dat ik jou daarom verliet

Het doet pijn maar geef jezelf een nieuwe kans
na een tijd krijgt je leven weer wat glans / Clouseau

Jag fick verkligen hitta mig själv i Bryssel utan några syskon eller föräldrar. Det var verkligen bara JAG och jag gick väl kanske inte alltid de smartaste vägarna och jag upprepade mina föräldrars mönster i mitt förhållande med mitt X och det ledde i sin tur till sååå mycket smärta, sorg, hopplöshet och en spiral som bara gick nedåt.

Och det läskiga är att det finns så mycket paralleller mellan mitt X och min mamma, men där min mamma har sin hjärnskada så har mitt X istället en personlighetsstörning – psykopat, narcissist, borderline – tja jag är inget proffs så förutom vad min psykolog, doktor och psykiatriker trodde så är det ju bara spekulationer… Bränt barn skyr inte elden.

Jag räknar mig lycklig över att jag till slut lyssnade på min kropp och fick den hjälp som jag behövde – jag hade tur som hittade en svensk läkare i Bryssel, som såg igenom min glada yta och ställde frågan ”Men hur mår du egentligen?” och efter ett MADRS test så var diagnosen klar. Och jag påbörjade medicinering och terapi för första gången och kunde se att jag inte ville fortsätta att upprepa andras mönster och att jag var tvungen att lämna honom fast han både hotade mig till livet och hotade med att avsluta sitt liv.

Så jag borde kanske inte ha hemlängan efter Belgien, men det har jag trots allt.

Jaja, så är det…

Bifogar 2 holländska sånger – den första handlar just om att fastna i destruktiva familjemönster – finns även på engelska, franska och tyska på Spotify.

Och den andra är om Belgien och motsättningarna och att man trots allt kan älska hela landet.

Over and Out

Jag skulle vilja kunna lägga så mycket mer tid på att skriva – nu blir det ju lite då och då och inte alls så ofta som jag vill.

Sedan blir det ju alltid en ganska ensidig bild av vem man är och hur man mår när man bloggar – den som läser skapar sig ju en bild utav den man är utifrån det man skriver och det blir ju kanske inte alla gånger så mångfacetterat som livet verkligen är. Och ibland när man skriver i affekt så kanske det som man skrev gällde just där och då, men när en tid har gått så tycker man annorlunda.

Några allmänna tankar bara J

Annars så har sommaren bjudit på en massa – men störst har väl varit att efter 10 dagars Extravaganza diet så insåg jag att vi är gravida! Så då blev det bara till att börja äta igen och det gick ju bra i ett par veckor och sen bestämde sig min kropp för att den inte tyckte om något och inte ville behålla något! Tackar Gudarna för att det finns medicin mot graviditetsillamående och att jag numera bara spyr på morgonen.

Så det är ju den största förändringen just nu i mitt och min familjs liv – det blir en spännande resa och förhoppningsvis går det bra hela vägen.

På den professionella sidan så har jag tagit ytterligare ett steg i riktningen att en dag förverkliga min dröm. Vid sidan om mitt 9-5 jobb så har jag antagit en utmaning som heter duga och det är så spännande, skrämmande och lärorikt. Jag får jobba och plugga med de främsta inom yogavärlden i USA och Canada – och ska bygga ut mitt svenska nätverk inom yogan också… Mer om det sen när jag vet lite mer…

Voila  - sköt om er!

namasté