Idag är det en ganska tung dag… lite sorgsen… beror nog på att jag skrev hur jag kände mig igår i samband med mammas senaste olycka.

Satte en snöboll i rullning och jag har tänkt mycket på mammas och mina år tillsammans… Så innan jag fortsätter med min ”story”, så lägg på minnet att allt inte var miserabelt under min barndom och att det fanns ljusa stunder också. Och att jag förstår att mina föräldrar gjorde det bästa de kunde med de verktyg som fanns då…

Men som sagt ibland är vägen lång att gå och vissa sår tar tid att läka – och idag tycker jag synd om mig själv – så här kommer min version av det som hände…

Jag föddes i Sverige och bodde här tills jag var 11 månader gammal. Då flyttade vi till en liten by i Tyskland som heter Höpfingen och där startade min pappa sin tandläkarkarriär och mamma jobbade som tolk. Så jag var 11 månader gammal och gick hos en dagmamma. So far everything is ok. Men om man då tänker så här så är det en ganska stor omställning för ett litet barn att flytta till en ny stad – och dessutom behöva lära sig ett nytt språk när man inte ens kan sitt eget modersmål.

Jag kan tänka mig att det dröjer ett tag innan man känner sig trygg i den här nya situationen som liten – speciellt när jag som vuxen vet att det tar minst 6 månader att vänja sig vid en ny stad, ett nytt land och ett nytt språk och ännu längre tid tar det att verkligen bli en del av den nya miljön.

Som familj fick vi 7 månader tillsammans innan allt ändrades IGEN. Min mamma var 27 ½ år gammal och jag var 18 månader gammal. Det var en solig och varm dag i juli och vi var på väg till affären. Vägen dit gick via en lång uppförsbacke och mamma och jag mötte bybarnen som ville leka med mig, men mamma sa nej för hon hade så ont i huvudet. Jag kan tänka mig att jag kanske inte var så glad över att behöva gå med till affären istället för att leka…

Vi kommer till affären och mamma blev genast mött av en bekymrad affärs ägare som ger henne en plats att vila på. Mamma svimmar, pappa blir ditkallad och strax efter det försvinner de i en ambulans.

Vad som hände med mig – vet jag fortfarande inte – vem tog hand om mig tills pappa kom tillbaka?

Jag har inga minnen från den här tiden utan har bara kunnat pussla ihop brottstycken utav det som hände från mina föräldrar och andra.

Mamma blir inlagd på neurokliniken i Heidelberg och pappa & jag flyttar dit till en lånad lägenhet. Mamma är nersövd under en vecka på morfin mm. Läkarna ger henne 20 procents chans att överleva en operation och utan operation så dör hon.

Man går in och opererar en aneurysm på aortan i hjärnan. (http://sv.wikipedia.org/wiki/Art%C3%A4rbr%C3%A5ck)

Hennes hjärna frys ner i 8 timmar och hon är väl mer död än levande under den här tiden. Efter operation så är hon i koma och får en blödning i hjärnan på grund av svullnaden efter ingreppet. Då borrade man inga hål i skallen för att lätta på trycket så svullnaden fick gå ner själv. När mamma vaknade upp så kunde hon inte längre prata och hela hennes högra sida var förlamad.( Hon föddes som högerhänt). Läkarna var inte precis hoppfulla och såg hennes framtid mest som en grönsak. Hon däremot bevisade dem helt fel! All den envishet som hon la på att bli frisk är värdig en elit idrottsman!

När allt detta hände så fick jag inte träffa henne och under den månad som det skulle dröja innan jag fick se henne igen så satt jag tydligen mest på en stol och bara stirrade.

Den mamma som jag kände dog den där dagen i affären och jag fick tillslut träffa henne igen runt hennes 28 års dag.

Jag var 18 månader gammal och skulle förstå, acceptera och ta in allt det som hade hänt. Jag hade ingen vuxen som klarade av att berätta vad som hade hänt och få mig att förstå hur det förändrade min mamma, pappa, vår släkt och mig själv. Min pappa är urusel på att tala om känslor och mamma var helt enkel inte kapabel.

Hon pendlade till sjukhuset varje dag under 2 års tid för rehab och pappa var mitt i karriären och knaprade sömnpiller för att klara av vardagen och jag fick min första au-pair.

Vad händer med ett barn som går igenom ett trauma som inte får några förklarande ord – där man hela tiden förnekar att personen i fråga har en hjärnskada??

Jag lämnar er med de tankarna idag…

Ta hand om er och era nära och kära!!