Var hos min terapeut igår och det känns lite som om vi går runt och runt i cirklar...
Samma problem i olika kostymer som ältas och ett dilemma som består för jag är oförmögen att förändra mig alternativt gå linan ut.

När det gäller min ursprungsfamilj så förblir jag medberoende och har svårt att utgå utifrån mina vuxna behov.

...kanske var idag den sista dagen för en lunch utomhus... Hoppas inte det!!

Intressant och lärorikt...

Så många tankar så lite tid... Att pränta ner alla dessa tankar och få lite rätsida på dem och se var i kroppen som de landar, den tiden tar jag mig alltför sällan och många andra med mig.

I helgen blev just det så tydligt när jag påbörjade en behandling hos en bekant som har börjat studera Grinberg-metoden. Så då innebär första mötet att hon gör en fotanalys och man går igenom ens sjukdomsbild.

Vilket i detta fall osökt kom att handla om mig och mamma och hur det känns nu när min minsta snart når den ålder som jag var i då mamma blev sjuk.

Och där sitter jag och berättar med ett leende på läpparna - men eftersom M känner mig lite så ser hon igenom leendet och får mig att först uppleva känslan av att jag någonstans frikopplar mig själv från mig kroppsligen och själsligt... Sen tar hon emot berättelsen med att börja gråta och då är det ju kört för mig.

Vad som överraskade mig dock är att jag inte blev arg på henne eller uppfattade hennes känslor som medlidande. Nä, för en gångs skull var känslorna bara där de hade rätt att få vara och det var riktigt skönt.
Däremot så inser jag ju att jag fortfarande har en hel del att sortera ut när det kommer till mamma och till åren i Bryssel med mitt x.
Många känslor som nog sitter fast i kroppen...

Och imorgon ska jag och barnen träffa mamma - helt enkelt för att hon tvingade sig på mig som vanligt. Så stressen i kroppen har redan börjat byggas upp och försvarsmurarna reses igen.

Mamma har ju nu dessutom beslutat sig för att verkligen sluta att dricka med hjälp av antabus, läkare mm. Jag borde stå i kulisserna och applådera men se det gör jag inte. Jag bävar för det hela.

Kommer hon att lyckas? Vem blir hon utan alkohol? Kommer hennes aggressiva sida upp till ytan igen? Vad kommer hon att kräva utav mig och min syster? Kommer hennes hjärna att kunna återhämta sig från de alkohol relaterade skadorna?

Men främst undrar jag vilken belöning hon förväntar sig utav mig - jag vill ju inte umgås med henne nu och jag kommer inte att vilja umgås mer med henne för att hon är nykter.

Frågor som inte har några svar som vanligt... Tiden får utvisa vad som kommer att hända.

Kram från Vilse i pannkakan

Ångesten som liksom dryper av dig med varje suck, med varje rörelse och som hotar att vältra sig över mig.

Vår dans har så länge som jag kan minnas varit att du vältrar över din ångest på mig och att den någonstans ska bli mitt ansvar.

Men inte längre, men det innebär inte att jag inte påverkas av dina suckar och dina ledsna hundögon.

Du kräver mitt medlidande och mitt stöd, men jag vill inte ge dig det.

Du har för länge sedan förverkat din rätt att begära något utav mig

Du fattar inte det...

Jag vill inte följa ditt långsamma självmord. Jag vill inte följa din väg till graven som kommer att vara marinerad i röd vin.

Jag vill inte känna doften av din andedräkt, som är tung av gammal och sur alkohol.

Jag vill inte att du kindpussar mig och mina barn med den andedräkten MEN det fattar inte du

Ångesten är din att bära inte min.

Jag fick det jag kom för - jag fick numret som jag kan ringa när det inte längre finns en utväg

Jag är arg och trots det var det jag som satt och grät på tunnelbanetåget

Så jävla sorgligt att du aldrig kommer att fatta ett dugg

Arg är jag!

Hon som vi träffade var jättebra och hon gav mig det som jag behövde - vilket är numret till socialtjänsten så att jag kan ringa om jag tycker att tvångsvård är nödvändigt.

Morsan däremot kommer inte att göra något - hon ville skjuta upp allt till i höst. Surprise, surprise!

Mer om detta senare

Hmm, var ska jag börja? Som vanligt så händer det en del när man inte uppdaterar regelbundet.

Men jag börjar med frågan som min favorit moster frågade - hon undrade stilla hur jag mår & om min depression har gett sig till känna. Och svaret är att jag mår för det mesta riktigt bra. Klart som attan att jag ibland känner av det svarta men då försöker jag se till att få återhämtning och än så länge så räcker det. Jag håller depressionen stången.

Annars så ska det ju erkännas att jag lägger en hel del tid på att oroa mig för mamma - eller kanske mer på att vara arg på henne.
Den senaste tidens händelser får mig mest att tycka att hon är en manipulativ subba som använder sig av vår oro för henne & alkoholen till att knyta sig till oss.
Eftersom Karin flyttar snart så har mamma börjat dricka mer, vilket har lett till att min äldsta moster har ringt min syster och varit orolig. Hon har berättat att mamma gråter hela tiden, att hon svimmar och att hon vet att hon dricker för mycket.
Och när Karin berättade att mamma dricker över en liter vin per kväll, så fick jag nog och kontaktade Maria beroendemottagningen & bokade en tid för mamma.

Karin tog snacket med mamma och har fått henne att gå med på att följa med dit och lyssna. Så nu tror mamma mfl att det här är Karins ide och jag är lite småsur för det.

Jag menar bara att jag & min yngsta moster flaggade för mammas alkoholproblem för flera år sen och vi fick så mycket skit för det. Alla var så sura och arga på oss bråkstakar och nu så applåderas det för att det här steget har tagits.

Nåväl, vi ska dit nu i veckan och jag har inga som helst förhoppningar. Jag tror inte att mamma kommer att sluta dricka och jag tror inte att hon kommer att minska sitt drickande.
Jag hoppas däremot på att få en kontakt med en kurator som kan förklara för mamma vad alkoholen gör med henne och att hon får träffa en doktor.
Jag vill veta HUR dålig alkoholen har gjort mamma och HUR långt tills kroppen hennes kollapsar.

Jag vill ha någon att kontakta den dagen då mamma har supit sig till tvångsvård eller sin egen död.

Jag vill ha ryggen fri från resten av familjen - för nu har jag gjort det som jag vill göra för mamma.
När min syster åker så kommer mamma att bli mitt ansvar. Jag fasar för det för jag vill inte ha mamma mer i mitt liv än vad jag redan har.

Ja, ja jag återkommer med uppdatering på hur vårt besök gick och om det blev något

Oj, oj, oj mycket vatten har runnit under broarna…

Julen är äntligen över – hurra, hurra!! Det här årets mentala påfrestning är över – sååå skönt.

Jag är glad att jag stod på mig angående den 25:e december och åkte ut till mamma och firade utan min familj. Det var en oerhört bisarr kväll och den bara bekräftade det jag hade befarat.

Till mammas försvar så höll hon vad hon hade lovat och det bjöds inte på någon alkohol… MEN tyvärr så var hon redan total bortdrogad när jag kom och abstinensen fick henne att agera precis så som hon gjorde förr i tiden.

Hon var mest stressad och fick ett antal raseri utbrott på oss – speciellt på Karins kille som bara försökte vara snäll och hjälpa till.

Dessutom så är det lika deprimerande som vanligt att åka ut dit och se hur äckligt skitigt det är… Sedan blir det ju inte bättre av att veta att mamma har tackat nej till trygghetslarm och hemtjänst – mamma hade många olika anledningar för detta men förmodligen handlar det främst om pengar.

Så allt det som jag har gjort för mamma har hon i princip tackat nej till – och jag känner att jag varken vill eller orkar göra mer. Och jag ska någon dag ta mig lite tid och sätta mig ner och skriva ett brev till min syster, pappa och styvmamma och ta upp det som jag faktiskt har gjort och att jag inte vill göra mer.

Sedan var det dags för den 27:e och firande hemma hos oss. Som förflöt utan större problem – förutom att det första mamma frågade när hon kom var om hon fick låna pengar av mig. SUCK!!

Och sen kunde hon bara koncentrera sig på att se till att jag inte skulle glömma bort att låna henne pengar…

Efter den 27:e så var det mammaledigt – inga träffar bara en massa telefonsamtal… Tyvärr så blev hela familjen sjuk över Nyår, så vi stannade bara hemma och segade oss igenom jullovet.

Vad mer?

Jag var med min man och såg Svinalängorna http://sv.wikipedia.org/wiki/Svinal%C3%A4ngorna_(film)

Och puh, vad jag grät – mycket bra film men mycket tung… Och enligt min man så agerar jag gentemot min mamma precis som Noomi Rapace gör i filmen… Jag blir tvär, stressad och sluter mig… Och det stämmer ju… och tyvärr efter julen så känner jag mer och mer att jag helst av allt inte skulle behöva umgås alls med min mamma mer.

That’s it folks

Så där ja, vem säger att det ska vara enkelt att sätta gränser? Vem bedömer vem det är som har rätt eller fel? Vems vilja ska vara den som gäller?

Tja, jag vet bara en sak och för att orka sätta mina gränser så måste jag lyssna till mitt hjärta.

Om hela jag skriker NEJ, om hela jag får ont i magen och helst av allt bara vill FLY – då har jag inte varit sann mot mig själv.

Visst jag kan kompromissa – men ställ mig inte mot väggen – för då sparkar jag bakut.

Hade ju luciafirande i eftermiddags på dagis och vår vana trogen så hade jag/vi bjudit in mormor, farmor och moster. Farmor kunde inte komma men både mormor och syster kom.

Efter samtalet med mamma igår angående julfirande så såg jag inte direkt fram emot dagens träff för att jag visste att hon skulle ta upp det och för att jag då skulle var tvungen att berätta för henne om mitt beslut. Någonstans inom mig så hoppades jag nog på att det här skulle kunna få vara mitt barns dag och att vi bara kunde få njuta utav barnens glädje och deras stolthet när de fick vara i centrum.

Och innan dess så hade jag redan fått ett par skuldattacker på jobbet utav syster min. Hon var ju hemma hos mamma igår och hade hjälpt henne att sätta upp en julstjärna och naturligtvis så skulle mamma backa ett par steg för att se på resultatet och då trillade hon på sin nyopererade arm…

När jag då frågade min syster varför hon åker ut till mamma om hon inte vill det, så svarade hon ju att någon måste… Karin lever fortfarande i tron att det är hennes/vårt ansvar att ta hand om mamma.

Nåväl för att fortsätta med dagens händelser så när jag och min man kommer till dagis så är mormor/mamma redan där. Hon ser ut som 7 svåra år – underläppen typ darrar på henne och hon är tårögd utan att ha yttrat ett ord.

Bara åsynen av detta får mig att i stort sett vilja vända på klacken och springa därifrån… Jag har ju i min berättelse inte kommit till att mamma älskar DRAMA och DRAMATISKA effekter och att allt ska överdrivas och yttras. Jag är hennes motsatts – jag är privat och kan inte inför ytliga dagisbekanta ge mamma det hon ville ha.

Men istället för att springa så hälsar jag på henne med den sedvanliga kindpussen – en på vardera kinden i luften – och frågar henne sedan hur hon mår.

Först får jag höra om hennes fall och då kan jag fortfarande ge henne lite utav den uppmärksamhet hon kräver, sedan så börjar hon på sitt typiska vis berätta ” men, nu är det så att Klaus har blivit dålig” och detta samtidigt som ett par dagisföräldrar börjar prata med mig… Jag valde att i detta fall ignorera mamma och hennes försök att berätta att hennes mosters man har blivit inlagd på sjukhuset och är döende.

Varför kan man undra? Jo, för att jag valde att inte där och då innan mitt barns luciatåg och inför alla andra börja prata om något som skulle få mamma att gråta och vända all uppmärksamhet mot henne…

För mamma kan inte bara säga – att tja, det är dåligt med honom nu men jag kan berätta mer sen – jag ville bara att du skulle veta att det inte är så bra.

Nej då, mamma ska verkligen krama ut allt där och då – om ambulanser, sista smörjelsen, och så ska hon gråta… Nu smet jag från det och fick sen i detalj höra mer från min man som också valde att smita så snabbt som han kunde.

Så kommer barnen ut i tomtekläder, lucialinnen och pepparkakskläder – allt toppat med jackor, mössor och vantar. Dom är så otroligt söta när de sjunger, gråter, gäspar, springer fram till sina föräldrar och allt det andra som tillhör ett dagis luciatåg.

Och efteråt får vi alla komma in för fika…

Då kommer nästa drag hos mamma som jag avskyr – jo, att hon precis som ett barn ska ha hjälp där och då… Så förutom att jag hjälpte mitt barn av med sina kläder & skor, så hjälpte jag ett annat barn med skorna, tröstade ytterligare ett barn som trodde det hade blivit lämnat ensamt, försökte få av mig mina egna kläder samt det sedvanliga lotsandet av en irriterad mamma som vill bli servad först.

Lägg därtill att jag redan hade sårat min mamma dödligt genom att ignorera henne tidigare, så kan ni ju förstå att underläppen hennes hängde vid knäna.

Så då försöker jag att vara till lags genom att hämta kaffe och bullar åt mamma… Men trots det så ger jag henne inte 100 % i uppmärksamhet utan pratar med föräldrar och lärare. Så precis innan hon ska gå så säger hon till både mig och min syster att hon vill prata om vårt julfirande på juldagen – där och då. Och nu är jag ju tvungen att säga till henne att det bara blir jag som kommer på juldagen och att alla sen är välkomna till oss den 27:e.

ARGHHHH, gick det hem?? Nej då, det skulle ju förstås börja ifrågasättas ”IN PUBLIC”. Mamma gick igång direkt ”men vadå, jag lovar ju att inte dricka alkohol” och så försökte jag förklara men kunde inte vara tydlig när hon gick till attack… Så då började hon återigen att nästan gråta och jag snurrade in mig ännu mer i mina förklaringar och när hon trots allt fortfarande fick samma svar då blev hon sur… Och då sa jag ”måste vi ta det här och nu? Kan vi inte ta det här någon annanstans?”

Sen blev det lite utav en känslomässig blackout för mig, och på något vänster så kommer vi ut i hallen där mamma och syster klär på sig och går.

Senare på kvällen försöker jag släta över det hela med ett sms till mamma där jag tackar henne för att hon kom och ber om ursäkt för att jag inte pratade med henne… Tillbaka fick jag ett mycket surt sms – där hon väljer att förstå mitt val som att mitt barn inte får komma till henne någonsin.

Så nu har jag skrivit ett mail till henne där jag förklarar att det inte handlar om att mitt barn får komma dit eller inte – utan om hennes alkoholvanor och att jag inte litar på att hon håller sitt löfte om att inte dricka… Och återigen har jag förspillt timmar på att försvara mitt beslut – att följa mitt hjärta – för en människa som trots allt inte kommer att kunna ta in det som jag säger utan bara höra det som hon vill höra.

Ännu en sömnlös natt avverkad…pga min ursprungsfamilj och alla dessa upplevda MÅSTEN runt det kommande julfirandet.

Helst skulle jag inte vilja fira alls med min ursprungsfamilj – helt enkelt för att det är som att fira med en bomb som kan brisera vilken sekund som helst.

Igår ringde mamma och ville två saker – det ena var att diskutera min syster som mår dåligt psykologiskt nu – och den diskussionen var lätt att avstyra –  jag vägrar att prata om min syster och hennes problem med mamma. Har varit emotionell sophink i för många år för min mamma och jag spelar inte det spelet längre.

Däremot ville mamma bjuda in mig och min familj till juldagen eller annandagen.

Jag frågar då om vi kan ta det vid lunch då – eftersom jag är höggravid och inte orkar senare. Svar på det blir: ”Nej jag äter inte lunch”.

OK, då säger jag men kommer du ihåg att jag inte kommer ut med min familj om det är alkohol inblandat? Och då kommer alla dessa : ”ja, men det är ju jul”, och ”vin är ju endast en måltidsdryck”… Men hon lovar tillslut att ingen alkohol ska serveras…

Och jag känner mig trängd in i ett hörn… Första tanken, jaha då måste vi åka ut dit och hela mitt hjärta skriker ”NEJ Jag vill inte!!!”

Jag litar inte på någon som är beroende. Jag har gjort det så många gånger – levt på hoppet att det minsann blir annorlunda den här gången – och lika många gånger så blir man besviken. Och den här gången är det ju inte bara min mamma utan även min systers on/off kille – 2 stycken alkoholister som ska avstyras från att dricka – bra recept på framgång va?

Visst det kanske funkar och båda 2 sköter sig… men risken som det innebär och det faktum att jag kommer att utsätta mitt barn för den situationen. NEJ, jag går inte med på det.

Så kompromissen det här året är att jag kommer ut själv till mammas middag och sen blir alla bjudna hem till oss på tidig middag UTAN alkohol den 27:e. Jag får lägga en slant på catering för jag bara orkar inte laga maten.

En sak är säker – nästa jul firas utomlands och inget firande hemma med min ursprungsfamilj!!!

Jaha, så kom det samtal som man har gått och väntat på en tid. På valdagskvällen ringer mamma vid 17.30 och berättar att hon väntar på att hennes väninna ska komma och ta henne till sjukhuset för hon har ramlat och gjort illa höger armen. Tack gode gud för att det var höger arm och inte vänster armen som är den enda som hon kan använda.

Första tanken som kommer är: OK, hade du druckit när du ramlade – men innan frågan hinner slinka ut så kommer jag på vad klockan är och inser att det är för tidigt för att hennes alkoholintag ska ha börjat den dagen.

Nåväl, jag släpper det för stunden och koncentrerar mig på mitt liv ett par timmar till. Ringer sen runt 20 för att höra vad som hänt. Då ligger mamma inne på sjukhuset för armbrott på båda underben på höger arm och ska opereras dagen därpå eller möjligen på tisdagen. Får även reda på vilken avdelning och sjukhus som hon ligger på.

Morgonen därpå, vabbar jag och telefonen hemma börjar nästan ringa med en gång. Gammelmoster som undrar hur det går med mamma… Ringer sjukhuset och blir uppdaterad om att hon opereras och blir klar runt lunch. Informerar gammelmoster som pga. sin finlandssvenska knappt förstår vad jag säger… Informerar även min syster Karin som inte vet något om det hela pga. hon är utomlands och mamma har inte hört av sig till henne. (kan bero på en pågående konflikt som de har nu).

Nåväl, allt går väl med operationen och jag åker dit på kvällen och besöker henne som den plikttrogna dotter som jag är… Observera jag vill INTE åka dit, observera att jag när jag är där håller henne i handen och lyssnar på henne – fast jag inte vill.

Fortfarande idag så har jag så svårt med fysisk kontakt med min mamma och är glad över att hon värderar kindpussar mer än kramar.

Under tonåren så mådde jag illa så fort hon pussade mig eller kramade mig – så svåra känslor att ha för sin mamma – när alla hela tiden påminner en om att man inte får känna så – hon är ju handikappad för guds skull!!!

Det svåraste med allt det här som har hänt är ju inte det som jag har gjort eller inte gjort nu för min mamma – utan mina känslor. Att alltid känna ”JAG VILL INTE” – jag vill inte träffa dig men jag gör det ändå, jag vill inte ta hand om dig, men jag gör det ändå, jag vill inte kindpussas, hålla din hand, trösta dig, lyssna på dig men jag gör det ändå… för din skull och för alla andras. Att oavsett hur jag agerar så måste jag alltid ha ett försvar uppe för att kunna försvara mig mot alla andras påtryckningar.

Nu i samband med armbrottet så pratade jag med sjukhuspersonalen om mammas alkoholproblem och de tog upp det med henne i sin tur. Nu har hon fått kontakt nummer mm till människor som skulle kunna hjälpa henne att sluta – däremot så vill hon inte sluta. Jag har också pratat med socialtjänsten i hennes kommun och sett till att de har tagit upp kontakten igen så att mamma kan få hjälp – men så långt sträcker sig min vilja att hjälpa. Allt utöver det är att gå över mig själv och mina egna gränser.

Jag kan inte bortse från mitt förflutna – jag kan inte glömma och jag jobbar på att acceptera det MEN jag har långt kvar till det som kallas FÖRSONING.

Så mycket ilska finns kvar i mig och i såna här ”kris situationer” när jag måste ställa upp på min mamma så reagerar jag som en liten 2-åring – JAG VILL INTE!! Lämna mig ifred.

BORT – UT UR MITT LIV – Kom inte och kräv något som jag inte kan ge dig – kan inte älska dig – du har gjort mig för illa för det och bara för att du är min mamma och för att du är handikappade så ger det dig inte rätten att kunna kräva något av mig.

Jag ställer redan upp på dig till max utav min förmåga och enklast hade det varit om jag hade kunnat klippa kontakten med dig – men då klipper jag även kontakten med min syster, min pappa och min styvmamma och där är jag inte än. Du ser till att alltid dra mig tillbaka in i spindelnätet när jag är på väg borta – då ringer du till alla och berättar för dem att jag aldrig hör av mig etc. Och så ringer de och lägger över skulden på mig – till och med min svärmor.

Jaja, nu har jag varit bortrest några dar med bara min riktiga familj och det har varit så skönt…

Hmmm, var börjar man och hur…. Vems fel var det att det blev så här… ingen, ödets, gud,  gener, DNA…

Jag var ett och ett halvt år gammal när hela min värld ställdes på sin spets och jag skulle bli vuxen… Känns helt absurt när man tänker på hur liten man är i den åldern. Jag förlorade mina föräldrar över en dag och ändå inte…

Just nu är jag bara skitförbannad på allt och alla i min närhet. Jag har en klump i mitt bröst som bara mal och mal och mal och jag vill få ett utlopp för de här känslorna. Hittills har alla mina val för att bli fri dessa känslor – hittills har de bara involverat destruktiva tankar och handlingar. Känns som jag har prövat allt utom att möta dem ”head on”. Det har varit förbjudet att göra det ända sedan min barndom – tror jag och vet jag till en viss del… Ingen har orkat med mig – det fanns inte rum för mig. Inte tillräckligt med rum – inte så mycket tid och rum som ett litet barn behöver. Först nu när jag själv har blivit mamma inser jag hur lite jag fick och hur djävla ont den insikten gör och jag vet inte hur jag ska möta den här smärtan utan att implodera.

Varför ska jag inte få bli förbannad på båda mina föräldrar? Varför har det varit så viktigt för dem att upprätthålla sina murar, fasader och sanningar så att de inte har orkat se mig.

Jag är mycket medveten om att jag inte är det enda barnet i världen som har farit illa eller far illa. Det finns massor som både har det bättre och sämre än mig. Men jag orkar inte leva längre med den tysta överenskommelse som alla verkar ha gjort – vi pratar inte om det som hände för då kanske vi kan lura oss själva med att det aldrig hände. Då behöver vi inte ta itu med att det fanns ett barn som sörjde att hennes mamma och pappa dog – för det gjorde de ju inte, för de lever ju fortfarande fast i andra former. Jag har hela tiden sökt efter ett bevis av något slag – efter en förklaring till VARFÖR jag mår som jag gör och VARFÖR det är så svårt för mig att umgås med min mamma. Jag har prövat alla förklaringar – allt från otrohet, missbruk, misshandel, missunnsamhet, hat till att-jag-är-fel-fel-fel, men aldrig berört den ”riktiga” anledningen nämligen själva traumat och hjärnskadan som följde på det.

Ingen har någonsin talat om för mig att det här är vad som kan hända efter ett aneurysm och att detta som du upplever är en följd av en hjärnskada…Inte min hjärnskada men min mammas… Ingen har någonsin nämnt att hennes sätt att vara kunde vara en följd av hennes hjärnskada…

Skitsamma, det kanske inte hade spelat någon roll och jag kanske inte hade mått bättre. MEN jag hade haft en lite bättre plattform att stå på – inte tagit på mig själv så mycket. Inte vänt allt innåt och inte hela tiden försökt gottgöra min mamma något som egentligen inte är min sak att gottgöra. Jag hade inte behövt tro att det var mitt fel…

Jag känner verkligen bara till brottstycken utav min egen uppväxt. Jag minns inte alltför mycket och av de tidiga åren då traumat hände har jag bara olika pusselbitar som jag försöker att pussla ihop – jag försöker att väva ihop min egen saga så att jag kan förstå. Förstå, sörja, få vara arg och ilsken, hata för att så småningom kunna försonas och förlåta. Jag kan intellektuellt förstå att alla gjorde sitt bästa MEN när vi sedan hade överlevt situationen så förvägrades jag chansen att faktiskt få bearbeta det som hände.

Vad händer med barn som upplever oförklarliga trauman i sitt liv? Vad händer med ett barn på ett och ett halvt år som ser sin mamma bli medvetslös och forslas iväg i en ambulans? För att sedan få träffa sin mamma igen en månad senare – visserligen sin mamma men en annorlunda sådan, en handikappad och hjärnskadad mamma – vad händer med det barnet när alla bara låtsas att allt är som vanligt igen… Vems är ansvaret att förklara och lotsa det barnet igenom traumat efteråt? Vem kan hjälpa det barnet att hitta sin egen trygghet? Det borde vara föräldrarnas jobb… eller?

Jag är arg – inte för att jag inte fick en perfekt barndom för det får ingen – jag är arg för att jag aldrig fick chansen att leva ut alla mina känslor – att jag inte fick rasa, skrika, gråta, vara besvärlig, arg, förbannad, egoistisk – att ingen såg mina nattsvarta sidor och att ingen fanns där när jag dundrade in i depression efter depression… min första självmordsdikt skrev jag när jag var 10 år gammal. Var det ingen som såg mig innan dess? Varför var mammas välbefinnande så mycket viktigare än mitt eget? Varför var hennes sanning den enda som fick finnas?

Och jag är extra arg och fylld av hat för idag så förväntas det utav mig att jag ska ta hand om min mamma som aldrig tog hand om mig. VARFÖR ? Ja, jag vet att hon har ett handikapp – en skada men varför ska jag ta hand om henne… Varför ska jag tillåta att hon lägger sin ångest på mig – att hon vill att jag ska rädda henne – varför ska jag tillåta det när det varje gång får mig att må ytterst dåligt… Hon klampar rakt över mig och mina känslor och jag ska bara acceptera det.