Ok, bered er på lite gnäll... Har ju blivit erbjuden ett jobb - en provanställning på 6 månader, där min grundlön sjunker med 40%, där mina semesterdagar blir färre och där min arbetsvecka ökar från 35 till 45 timmar.

Har naturligtvis lagt motbud och försökt förhandla men ligger i underläge, då de naturligtvis vet att jag är arbetssökande.
Mao jag får inte tacka nej utan giltiga skäl för då riskerar jag att få min ersättning sänkt. Och svaret på mitt motbud var lika med utgångspunkten.

Så nu har jag magknip. Saken är den att jag kan köpa sämre lön och semester, men när min nya arbetsgivare i princip inte kan acceptera flextid så funkar inte jobbtiderna med familjelivet!

Min man kan inte pga sitt jobb lämna/hämta varje dag! Minstingen klarar inte dagar på dagis från 7.30 till 17.30. Finns inga mor- och farföräldrar som kan hjälpa oss och barnflicka har vi inte råd med (speciellt inte med min nya lön).

I-lands problem kan tyckas och jag håller med! Och skulle jag lita på att det i förlängning med det här nya jobbet skulle bli bättre så visst... Men det finns inga garantier, så då faller allt - SGI, pension allt blir sämre.

Återstår två lösningar: jag börjar jobba och söker jobb fortfarande (när jag nu ska hinna med det) - jag tar ersättningssmällen i fall att mitt nej skulle bli anmält....
Hur skulle ni göra??

Fröken Ångest

Fy, vilken början den här dagen/veckan fick...
Ligger i sängen med en mörbultad kropp och två snusande barn bredvid mig.
När jag och den äldsta gick till skolan i morse, så blev vi påkörda av en bil på ett obevakat övergångsställe. Bilen kom svängandes och bilisten fick solen i ögonen och såg oss inte.

Vi var ju nästan över övergångsstället då bilen kommer. Jag ser att den är på väg och inser någonstans att den inte stannar och försöker komma emellan bilen och mitt barn. Så jag tar första smällen med höft & knä och halvhamnar på motorhuven. Min äldsta som gick i sin egna, lilla värld tog andra stöten också med benet först men far i backen med bakhuvudet.
Sen har jag lite flashbacks bilder och inget klart händelseförlopp men sitter sen på marken med min unge i knät, som gråter och är rädd, chockad och klagar på ont i huvudet.

Inget blod - inga sår! Bilen hade som tur var ingen hög hastighet!!

Massor med människor omkring oss - frågor om hur vi mår, ska vi ringa någon, chauffören som är uppriven och rädd. Massor med intryck, fragment och mitt fokus på att säkerställa att mitt barn var ok.

Någonstans i allt detta, så tar jag chaufförens namn och nummer och ett vittnes och sen fortsätter vi till skolan. Till skolsköterskan först och sen till vårdcentralen och läkaren som kollar oss båda.

Allt är i princip bra med oss och det ska inte vara någon större fara för framtida men.

Vi hade en sån tur i all otur och skyddsänglarna beskyddade oss verkligen idag!!!

Rädslan för hur illa det kunde ha gått sitter i mig och lär göra så ett tag till!!

Fy, också för den maktlöshet som jag kände när jag insåg att bilen skulle köra på min äldsta också och jag kunde inte förhindra det.

Så nu njuter jag av att höra mina barns snusande andetag och jag tackar universum, Gud, turen, änglarna, den högre makten för att de/det skyddade oss idag.

Tagit upp en gammal pysselgrej. Nämligen att knyta armband med små hjärtan.

Hmmm, ligger och grubblar mig sömnlös på nätterna...

Speciellt över det här jobb erbjudandet. Tjänsten var från början inte en sån som jag sökte aktiv utan jag blev erbjuden den via rekryteringsfirman.
Och rollen är spännande men det finns för många MEN kanske...
Har inte heller kunnat bolla mina funderingar med maken för minstingen är sjuk så det vabbas på dagarna.
Sen kommer kvällen och jag slocknar vid nattningen för att vakna vid 4-snåret.

Så nu hoppas jag på friska barn imorgon och snacklunch med maken. För sen är det helg och fullt ös och nästa vecka är jag gräsänka.

Och just nu, så lutar jag åt att jag kommer att tacka nej till tjänsten pga arbetstiderna. Vi får se hur flexibla de kan vara.

Igår var en konstig dag! Många känslor i omlopp.

Först glädjen över jobb erbjudandet och rädslan inför de stundande förändringarna, men sen kom en nyhet som verkligen försatte mig i affekt.

Naturligtvis är min ursprungsfamilj inblandad. Igår pratade jag med min styvbrors H's exfru som tillsammans med deras barn ska ta hand om vår hund en helg.

Hon berättade att H gjort ett seriöst självmordsförsök förra sommaren och hon sa det till mig som om jag naturligtvis redan visste det.

Alltså, jag har levt och bott tillsammans med mina styvsyskon mellan det att jag var säg 12 till att jag flyttade hemifrån runt 19-20. Vi har varit som en familj och jag och brorsan har haft gemensamma kompisar under högstadiet.
Min pappa är fortfarande gift med H's mamma och trots att min kontakt med H har runnit ut i sanden pga honom, så har jag trott att vi är en familj.
Att när något allvarligt händer så pratar man om det inom familjen.

Inte så tydligen och helt klart är att min styvmamma fortfarande vill separera sina barn från hennes mans barn - vi är separata enheter. Jag fattar inte varför man inte pratar om det utan mörklägger. När tillfälle ges så ska jag fråga.

Och det är inte det att jag tycker mig ha rätten att behöva veta utan det är det att jag ha fråntagits rätten att kunna ställa upp och vara där för H men främst för hans barn.

Så jag undrar lite lätt vad som mer döljer sig i tystnaden.

Och jag är ledsen för att H har mått så dåligt utan att jag har förstått det!

Så är det!

Fröken Lagom

Har fått mitt andra jobberbjudande under denna period som arbetssökande.

Och jag är jätteglad men samtidigt så kluven!!! Familjelivet här har ju åkt lite räkmacka på att jag har varit hemma. Det har varit så skönt att ha all den tiden och att ha kunnat vara så flexibel när det gäller lämning och hämtning av barn.

Nu kanske jag börjar jobba för någon som vill att dagen börjar kl. 8 och slutar 17. Är jag redo för det? (Arbetstiderna kunde diskuteras)

I-landsproblem helt klart, men det handlar ju om mitt och mina barns liv...

Helt ärligt, så hade jag helst velat vara hemmafru ett par år och sen satsat på karriären igen. Det är en lyx som vi inte har råd med.

Så ja, jag är glad men också bortskämt ambivalent...

Puss på er!