Igår var en konstig dag! Många känslor i omlopp.

Först glädjen över jobb erbjudandet och rädslan inför de stundande förändringarna, men sen kom en nyhet som verkligen försatte mig i affekt.

Naturligtvis är min ursprungsfamilj inblandad. Igår pratade jag med min styvbrors H's exfru som tillsammans med deras barn ska ta hand om vår hund en helg.

Hon berättade att H gjort ett seriöst självmordsförsök förra sommaren och hon sa det till mig som om jag naturligtvis redan visste det.

Alltså, jag har levt och bott tillsammans med mina styvsyskon mellan det att jag var säg 12 till att jag flyttade hemifrån runt 19-20. Vi har varit som en familj och jag och brorsan har haft gemensamma kompisar under högstadiet.
Min pappa är fortfarande gift med H's mamma och trots att min kontakt med H har runnit ut i sanden pga honom, så har jag trott att vi är en familj.
Att när något allvarligt händer så pratar man om det inom familjen.

Inte så tydligen och helt klart är att min styvmamma fortfarande vill separera sina barn från hennes mans barn - vi är separata enheter. Jag fattar inte varför man inte pratar om det utan mörklägger. När tillfälle ges så ska jag fråga.

Och det är inte det att jag tycker mig ha rätten att behöva veta utan det är det att jag ha fråntagits rätten att kunna ställa upp och vara där för H men främst för hans barn.

Så jag undrar lite lätt vad som mer döljer sig i tystnaden.

Och jag är ledsen för att H har mått så dåligt utan att jag har förstått det!

Så är det!

Fröken Lagom