Familjemönster som går runt i cirklar om och om igen. Alla pengar och timmar som jag har spenderat i terapi. Frustrationen över upprepningarna som känns som de pågår i evigheter.

På söndag ska jag ta tjuren vid hornen och ge mamma min sanning och anledningarna till mitt avståndstagande. Har blivit inträngd i ett hörn och den enda vägen ut är sanningen.

Mamma har redan skapat en löpeld av skvaller och mobiliserat ett försvarslag. Utan att veta vad allt rör sig om så ringer hon bl.a. min svärmor och gråter och ojar sig över min attityd. Gör mig så jävla arg.

För återigen trumfar handikapp - allt hon gör förklaras och rättfärdigas av hennes handikapp.

Det här kommande samtalet vet jag inte var det kommer att hamna. Jag vet inte om djungeltrumman kommer att ljuda och om hennes försvar kommer att komma galopperande för att bannlysa mig

Vi får se