Alltså vissa dagar har jag bara sån hemlängtan till Bryssel, Vilvoorde, Mechelen och ja hela den flamländska delen av Belgien…

 

Jag undrar vad det beror på? Min teori är att jag blev ”vuxen” i Belgien. Jag kom dit som 22-åring och lämnade landet som 31-åring.

 

Zonder jou tikt de klok even snel
Maar de tijden veranderen wel
Dus ik neem afscheid, jij moet nu gaan
Weet dat je in m'n hart altijd blijft voortbestaan / Clouseau

 

Innan jag kom till Belgien så sökte jag hela tiden efter mina rötter och kände mig utanför – kände mig inte riktigt svensk och senare inte riktigt tysk heller. Men i Belgien så hittade jag mig själv och kunde hitta en gemenskap i att vara europeisk.

Belgien är ju i sig ett så splittrat land – så litet men med så mycket motsättningar och Bryssel är så internationellt.

 

Jag lärde mig så otroligt mycket i Belgien – om mig själv, mina familjemönster och om vad jag vill ha ut av livet. Belgien var min bästa och hårdaste läxa. Belgien gjorde mig ödmjuk inför livet.

 

droog je tranen ookal heb je veel verdriet
het leven gaat door, je begint weer van voor
er ligt vast wel iets moois in 't verschiet
Het is nu donker, buiten is het stil
ik stel me weer de vraag is het dit nu wat ik wil?
Dit duurt duizend keer langer dan ik dacht
wat passioneel begint heb je zelden in je macht.
En helaas ik wil wel maar ik kan het niet
Is het dwaas dat ik jou daarom verliet

Het doet pijn maar geef jezelf een nieuwe kans
na een tijd krijgt je leven weer wat glans / Clouseau

 

Jag fick verkligen hitta mig själv i Bryssel utan några syskon eller föräldrar. Det var verkligen bara JAG och jag gick väl kanske inte alltid de smartaste vägarna och jag upprepade mina föräldrars mönster i mitt förhållande med mitt X och det ledde i sin tur till sååå mycket smärta, sorg, hopplöshet och en spiral som bara gick nedåt.

Och det läskiga är att det finns så mycket paralleller mellan mitt X och min mamma, men där min mamma har sin hjärnskada så har mitt X istället en personlighetsstörning – psykopat, narcissist, borderline – tja jag är inget proffs så förutom vad min psykolog, doktor och psykiatriker trodde så är det ju bara spekulationer… Bränt barn skyr inte elden.

 

Jag räknar mig lycklig över att jag till slut lyssnade på min kropp och fick den hjälp som jag behövde – jag hade tur som hittade en svensk läkare i Bryssel, som såg igenom min glada yta och ställde frågan ”Men hur mår du egentligen?” och efter ett MADRS test så var diagnosen klar. Och jag påbörjade medicinering och terapi för första gången och kunde se att jag inte ville fortsätta att upprepa andras mönster och att jag var tvungen att lämna honom fast han både hotade mig till livet och hotade med att avsluta sitt liv.

Så jag borde kanske inte ha hemlängan efter Belgien, men det har jag trots allt.

 

Jaja, så är det…

 

Bifogar 2 holländska sånger – den första handlar just om att fastna i destruktiva familjemönster – finns även på engelska, franska och tyska på Spotify.

 

 

 

Och den andra är om Belgien och motsättningarna och att man trots allt kan älska hela landet.

 

Over and Out

Den här känslan levde med mig i många, många år - och jag talade nog egentligen inte om det för någon...