Ja, hur reagerar ett barn – en tvååring – på när ett så stort trauma inträffar som min mammas operation? Hur hanterar ett barn den första brutala separationen?

Hur tar ett barn in sina föräldrars ångest, sorg, depression? Hur manifesterar sig allt detta i ett barn som inte kan konsten att uttrycka sig i ord eller har förmågan att tänka kognitivt och inte heller kanske har påbörjat sin normala frigörelse process från sin mamma?

 

Jag vet inte hur jag reagerade – jag har som sagt var inga minnen från den här tiden. Jag vet att jag under många år upplevde att fotografierna från då var mörka – men tittar jag på dem idag så ser de ut som andra familjers foton.

 

Jag vet så lite om de här åren. Jag vet att mamma pendlade dagligen till sjukhuset för rehabilitering under 2 år, men jag vet inte under hur lång tid som hon var inskriven på sjukhus innan hon fick komma hem.

 

Jag vet att pappa fick stöd och hjälp med mig utav sin familj (som reste till Tyskland från Sverige) och utav min mormor som bodde i Frankfurt. Jag vet att jag fick min första aupair och att vi någon gång under 1973 flyttade till Walldürn.

 

Jag vet att min mamma blev gravid och att hon las in på sjukhuset i slutet av graviditeten. Och sommaren 1974 kom min lillasyster och min mamma har alltid talat om att min systers födelse var tecknet på att hon var frisk.

 

Jag har hört att det fanns en misstanke om att mammas aneurysm redan läckte första gången när hon var 3 och sen ytterligare en gång när hon var 7, innan den sprack i vuxen ålder. Jag vet att mamma hade ett häftigt temperament innan operationen och att hennes lillasyster, mamma och styvpappa var rädda för mamma när hon blev arg.

 

Jag vet att min pappa och mamma fortfarande idag förnekar att mamma har haft/har en hjärnskada…

 

Jag vet också att mamma under hela min uppväxt saknade humörkontroll – hon växlade snabbt mellan glädje, ilska och sorg. Jag vet att jag kunde få stryk för det minsta lilla. Jag vet att när nära släktingar påpekade något om hur mamma behandlade mig så fick de bara höra att jag minsann klarade allt och skulle vara självständig. Jag vet att jag blev pappas lilla flicka.  Jag vet att mamma inte har någon känsla för andras gränser, jag vet att mamma alltid sätter sig själv och sina egna behov i första rummet, jag vet att mamma manipulerar alla i sin omgivning. Jag vet att de flesta har dansat efter hennes pipa utan att ifrågasätta.

 

Jag vet att pappa, min styvmamma, min lillasyster lägger mammas sätt att vara på att hon är excentrisk.

 

Jag kan inte göra det för då kan jag inte hitta ett sätt att förlåta henne för allt det hon gjorde och sa mot mig under min uppväxt. Om jag lägger det på hjärnskadan så kan jag hitta ett sätt att förstå det hela och jag kan ta fram det lilla som jag fortfarande känner för henne – och då kan jag i alla fall umgås med henne.

 

Jag vet också att alkoholen alltid fanns i vår familj.

Jag vet att jag var rädd, ensam och liten men fick inte utrymme till att vara ledsen eller arg.

 

Mina minnen mellan 72-76 är mest utav den traumatiska sorten – de få som jag kommer ihåg.

 

Jag vet att jag grät för första och sista gången när vi flyttade till Sverige hösten 1977.

 

Idag i vuxen ålder så kan jag se att åren 1972-1974 förmodligen var den period då hela familjen befann sig i akut chock och överlevande fas. Och att åren efter förmodligen var färgade av ”Post traumatisk stress”.

 

Jag vet att mamma fortfarande idag förnekar att hon var deprimerad efter operationen. Jag vet att ingen utav oss fick någon psykologisk hjälp.

 

Jag har försökt att prata med mina föräldrar om det här. Pappa kan ge mig alla medicinska termer och fakta och i enstaka fall kan han prata om känslor.

 

Med mamma känns det som det bara finns ett sätt att prata om operationen och det är ur hennes perspektiv – hennes berättelse där det inte finns något rum för äkta känslor.

 

Jag vet inte om mamma är kapabel till att känna empati – jag vet att hon har lärt sig hur man agerar i vissa situationer – vad som förväntas utav en… Jag kan se hur hon idag tyglar sin frustration, ilska men allt som oftast så uppträder hon som en liten 3-åring. Hon säger gärna ”jag älskar dig”, men hennes kroppsspråk mm talar för att hon inte känner det hon uttrycker. Det är mer som ett upprepat mantra och saknar värme.

 

Jag präglades nog enormt utav de här åren och jag kunde inte sätta gränser eller säga nej och det tog sig uttryck allra värst under mina år tillsammans med mitt X i Belgien. Mer om detta senare…

 

Och nu ska jag släppa min historia för idag och gå ut i snön och hämta min lilla älskling från dagiset och bara krama mitt barn och ge honom/henne det som jag aldrig fick.

 

 

 

 

Satt uppe tidigt i morse runt 5.30 och skrev… Skrev stolpar på mitt eget liv och på det som jag funderar att lägga ut på bloggen.

 

Det var inte direkt någon positiv läsning. Jag har ju alltid sett mig som ganska ”lagom” och det som jag har varit med om har jag alltid upplevt som att det inte är tillräckligt ”hemskt”. Men jag inser att när jag tittar på mina egna stödord att jag har varit med om mycket och det har varit hemskt och resan har ibland varit helt olidligt smärtsam.

 

Samtidigt kan jag se att jag har kommit en lång bit på vägen – jag har jobbat med mig själv så mycket och fortsätter varje dag, minut och sekund att jobba.

Att inte trilla in i gamla familjemönster & vanor, medberoende, offertänkande mm samt samtidigt hitta skydd som hjälper mig att gå vidare.

 

 Innan jag fortsätter på min story som inte är så rolig läsning, så vill jag poängtera att det finns människor som betyder mycket för mig och som har varit där för mig. Men det fanns nog inte någon som hade kunnat göra något för att hjälpa mig (förutom mina föräldrar) under min uppväxt. Och sen tog det ju år också innan jag vågade sluta skydda mina föräldrar… Innan jag insåg att det inte var mitt fel eller att det inte var mig som det var fel på.

 

Dessutom har jag bestämt mig för att blotta mig själv ganska mycket – detta helt enkelt för att jag vill kunna avsluta det här kapitlet och bara gå vidare utan att titta tillbaka så mycket. Jag vill ge mig själv chansen att sörja, rasa, hata – känna det som förnekades mig under hela min uppväxt… Jag vet inte hur det kommer att kännas när jag väl har påbörjat denna process så det får ta sin tid och uppdateringarna kanske inte blir så många – eller tvärtom – vi får helt enkelt se. Men jag vill sluta att fly ifrån mitt förflutna och nu lånar jag Linkin Park’s text för att illustrera flyendet:

 

It’s easier to run
Replacing this pain with something numb
It’s so much easier to go
Than face all this pain here all alone

Something has been taken
From deep inside of me
A secret I’ve kept locked away
No one can ever see
Wounds so deep they never show
They never go away
Like moving pictures in my head
For years and years they’ve played

If I could change I would
Take back the pain I would
Retrace every wrong move that I made I would
If I could take all the shame to the grave I would

Sometimes I remember
The darkness of my past
Bringing back these memories
I wish I didn’t have
Sometimes I think of letting go
And never looking back
And never moving forward so
There would never be a past

Just washing it aside
All of the helplessness inside
Pretending I don’t feel misplaced
Is so much simpler than change

It’s easier to run replacing this pain with something numb
It’s so much easier to go
Than face all this pain here all alone

 

Tack i alla fall för att ni läser och glöm inte att mitt liv ser annorlunda ut idag och jag är så tacksam för att jag har det så bra som jag har det.

 

Namasté

 

Fröken Lagom

 

 

Jaha, och jag som trodde att jag inte visste vad det var som irriterade mig sist. Trodde ju mest att det var graviditets hormoner men insåg i ett mail till en kompis att jag visst vet vad det är som gnager och skaver.

 

Kalla det vad man vill – kanske är det vanlig syskon rivalitet, avundsjuka, svartsjuka – oavsett vad det än är så kan jag inte förneka mina känslor och är kanske inte alls alltför stolt över dem.

 

Jag tröstar mig med att för att kunna växa som människa så måste man acceptera och se sina egna, sämre sidor…

 

Nåväl, just nu så driver min lillasyster mig till vansinne. Ända sedan det började strula mellan Karin och hennes kille så har hon gått in i offer rollen. Och jag säger inte att det inte finns anledning att tycka synd om henne för det som har hänt – inte heller säger jag att hon inte jobbar på det – för det gör hon…

 

Men trots det så blir jag GALEN av offermentaliteten. Ända sedan vi har varit små så har det på olika vis hetat ”det är så synd om Karin” och vi/du får ha överseende, tålamod, förståelse och hjälpa henne.

 

Och eftersom Karin är van vid att alla hjälper henne när hon har det tufft, så har hon i vuxen ålder blivit helt inkapabel till att fatta egna beslut och agera på dem.  Hon vill att andra ska lösa hennes problem åt henne.

 

Så kombinationen av att hon vill att vi andra ska lösa hennes problem, tillsammans med att hon tycker sååå synd om sig själv får mig att vilja klättra på väggen.

 

Senast idag fick jag höra att hon ska säga till mamma och mig att hon inte ska fira jul med mamma i år som ett steg i hennes tillfrisknande – ARGHHHH!!

 

Alltså när jag har mått dåligt så har det ju hetat att jag har överdrivit allt och nu ska jag ta hänsyn till hennes tillfrisknande – detta efter att hon i år har dissat mig för att jag är ego och går till en psykolog.  

 

Så ok, jag tar hänsyn till hennes tillfrisknande men det kommer inte att innebära att jag är den som firar jul med mamma för att lindra systers skuldkänslor…

 

Jaja, detta var allt för mig idag

Har inte skrivit på länge och det beror främst på att det har varit så mycket den sista tiden som har hänt – positiva saker. Och jag har en förmåga att glömma att skriva om det som är bra – så det blir det ju tyvärr så att det här ofta blir en form av klagomur…

 

Nåväl, annars växer magen på mig och hormonerna svallar in med jämna mellanrum – jag är glad över att jag inte är min egen partner.

 

Och nu säger jag det igen – efter mamma ledigheten – om allt går bra vill säga – så måste jag ABSOLUT byta jobb.

 

Driver mig själv till vansinne på det här stället – det enda positiva är egentligen lönen – allt annat har handlat om förnuft beslut och rädsla för att bli pank…

 

Jaja, innan jag ventilerar all min frustration så slutar jag helt enkelt att skriva..

 

Over and Out