Ja, hur reagerar ett barn – en tvååring – på när ett så stort trauma inträffar som min mammas operation? Hur hanterar ett barn den första brutala separationen?

Hur tar ett barn in sina föräldrars ångest, sorg, depression? Hur manifesterar sig allt detta i ett barn som inte kan konsten att uttrycka sig i ord eller har förmågan att tänka kognitivt och inte heller kanske har påbörjat sin normala frigörelse process från sin mamma?

 

Jag vet inte hur jag reagerade – jag har som sagt var inga minnen från den här tiden. Jag vet att jag under många år upplevde att fotografierna från då var mörka – men tittar jag på dem idag så ser de ut som andra familjers foton.

 

Jag vet så lite om de här åren. Jag vet att mamma pendlade dagligen till sjukhuset för rehabilitering under 2 år, men jag vet inte under hur lång tid som hon var inskriven på sjukhus innan hon fick komma hem.

 

Jag vet att pappa fick stöd och hjälp med mig utav sin familj (som reste till Tyskland från Sverige) och utav min mormor som bodde i Frankfurt. Jag vet att jag fick min första aupair och att vi någon gång under 1973 flyttade till Walldürn.

 

Jag vet att min mamma blev gravid och att hon las in på sjukhuset i slutet av graviditeten. Och sommaren 1974 kom min lillasyster och min mamma har alltid talat om att min systers födelse var tecknet på att hon var frisk.

 

Jag har hört att det fanns en misstanke om att mammas aneurysm redan läckte första gången när hon var 3 och sen ytterligare en gång när hon var 7, innan den sprack i vuxen ålder. Jag vet att mamma hade ett häftigt temperament innan operationen och att hennes lillasyster, mamma och styvpappa var rädda för mamma när hon blev arg.

 

Jag vet att min pappa och mamma fortfarande idag förnekar att mamma har haft/har en hjärnskada…

 

Jag vet också att mamma under hela min uppväxt saknade humörkontroll – hon växlade snabbt mellan glädje, ilska och sorg. Jag vet att jag kunde få stryk för det minsta lilla. Jag vet att när nära släktingar påpekade något om hur mamma behandlade mig så fick de bara höra att jag minsann klarade allt och skulle vara självständig. Jag vet att jag blev pappas lilla flicka.  Jag vet att mamma inte har någon känsla för andras gränser, jag vet att mamma alltid sätter sig själv och sina egna behov i första rummet, jag vet att mamma manipulerar alla i sin omgivning. Jag vet att de flesta har dansat efter hennes pipa utan att ifrågasätta.

 

Jag vet att pappa, min styvmamma, min lillasyster lägger mammas sätt att vara på att hon är excentrisk.

 

Jag kan inte göra det för då kan jag inte hitta ett sätt att förlåta henne för allt det hon gjorde och sa mot mig under min uppväxt. Om jag lägger det på hjärnskadan så kan jag hitta ett sätt att förstå det hela och jag kan ta fram det lilla som jag fortfarande känner för henne – och då kan jag i alla fall umgås med henne.

 

Jag vet också att alkoholen alltid fanns i vår familj.

Jag vet att jag var rädd, ensam och liten men fick inte utrymme till att vara ledsen eller arg.

 

Mina minnen mellan 72-76 är mest utav den traumatiska sorten – de få som jag kommer ihåg.

 

Jag vet att jag grät för första och sista gången när vi flyttade till Sverige hösten 1977.

 

Idag i vuxen ålder så kan jag se att åren 1972-1974 förmodligen var den period då hela familjen befann sig i akut chock och överlevande fas. Och att åren efter förmodligen var färgade av ”Post traumatisk stress”.

 

Jag vet att mamma fortfarande idag förnekar att hon var deprimerad efter operationen. Jag vet att ingen utav oss fick någon psykologisk hjälp.

 

Jag har försökt att prata med mina föräldrar om det här. Pappa kan ge mig alla medicinska termer och fakta och i enstaka fall kan han prata om känslor.

 

Med mamma känns det som det bara finns ett sätt att prata om operationen och det är ur hennes perspektiv – hennes berättelse där det inte finns något rum för äkta känslor.

 

Jag vet inte om mamma är kapabel till att känna empati – jag vet att hon har lärt sig hur man agerar i vissa situationer – vad som förväntas utav en… Jag kan se hur hon idag tyglar sin frustration, ilska men allt som oftast så uppträder hon som en liten 3-åring. Hon säger gärna ”jag älskar dig”, men hennes kroppsspråk mm talar för att hon inte känner det hon uttrycker. Det är mer som ett upprepat mantra och saknar värme.

 

Jag präglades nog enormt utav de här åren och jag kunde inte sätta gränser eller säga nej och det tog sig uttryck allra värst under mina år tillsammans med mitt X i Belgien. Mer om detta senare…

 

Och nu ska jag släppa min historia för idag och gå ut i snön och hämta min lilla älskling från dagiset och bara krama mitt barn och ge honom/henne det som jag aldrig fick.