Tänk så var det återigen januari och ett nytt år - en ny början kanske :)... Kanske vi i år kan hinna med ALLT det där som vi inte hann med de andra åren - eller vad tror ni?

Själv har detta året börjat med att jag har blivit moster. Min lillasyster Karin har fått sin lilla bebis för ett par dagar sen. Och jag har så otroligt blandade känslor inför detta... Jättekul och mysigt med ett litet nytt liv - ytterligare ett litet mirakel som har kommit till denna värld. Helt underbart!!
Däremot oroar jag mig för hur Karin och hennes kille ska lösa sin situation. Han vill inte bo här i Sverige och hon vill inte bo där i Italien. Problemen som gjorde att de bröt upp tidigare har ju inte försvunnit - de ligger bara där latent. Men som en vän sa till mig - det finns barn som har fötts in i värre situationer och växt upp till bra människor - så kanske jag oroar mig i onödan. Och man ska ju inte måla fan på väggen...

Vad mer? Jo, runt min födelsedag så kunde jag och min syster för första gången i mitt 40-åriga liv prata om vår barndom och om mamma. Naturligtvis så hade ju mamma varit i farten igen och trillat och slagit upp sitt ögonbryn på tv-bordet när hon skulle ta sig ur soffan... Så när jag, Karin, mamma och min minsta åt födelsedagsbrunch på Fotografiska Museet så såg mamma ut som hon hade blivit misshandlad. Stort fint blåöga!

Nåväl, efter det så promenerade jag och Karin hemåt och då pratade vi om hur vi upplevde mamma nu... För det är ju så att det som en gång var vår mamma har försvunnit. När vi ses då är hon med som en skugga av sitt forna jag. Hon finns där men deltar inte direkt i våra konversationer eller kommer med inlägg som inte alls hör till diskussionen. Hon får fortfarande sina vredesutbrott för små saker och hon är lika förbannat envis på att göra saker på sitt sätt.

I min familj går hon numera under smeknamnet Mårran - hon finns där som en kall och ensam skugga av den person hon en gång var. Och då går jag inte ens så långt tillbaka till innan hennes operation för innan dess var ju hon ytterligare någon annan.

Men det är inte något snack om saken att alkoholen har förpestat och förstört det som fanns kvar av henne. När man träffar henne så är hon bara en ånga av abstinens. Händerna skakar och hon tänker förmodligen bara på när hon får komma hem till sitt första glas vin. Och hon glömmer saker... som min födelsedag. Hon brukar alltid ringa tidigt på morgonen och gratulera. Nu så ringde hon inte och sen när hon väl ringde på eftermiddagen så pratade hon bara om sitt trygghetslarm som hon har fått installerat utav hemtjänsten. (Trygghetslarmet har vi tjatat på henne om i ett års tid, så det är ju skönt att hon har fått det installerat nu). Först framåt kvällen så kom hon på att det var min födelsedag och ringde.

Dessutom så har hon nu blivit ombedd att sluta "studera" på universitet och hennes doktorsavhandling lär försvinna upp i rök. Inte för att hon har skrivit direkt det senaste året men hennes studier har väl varit hennes sista halmstrå till att få känna sig lite delaktig och viktig. Jag har ingen förhoppning om att hon ska bli "bättre" nu.
Det är för mycket som försvinner i hennes värld - universitetet, Karin som ska spendera delar av mammaledigheten utomlands och jag som inte släpper in henne.

Men som sagt för att avsluta lite positivt så har jag och Karin kunnat prata om det här utan att gräla. Karin har äntligen börjat kunna se det från mitt perspektiv och hon har förstått att min barndom även färgades utav mammas operation. Vi har kommit fram till den vuxna attityden att vi tycker olika och det är ok.

Voila det var allt för idag

Ska ta hand om 2 barn som river huset