Idag var min sockerbit och jag just på "en nypa socker" och fikade. Det var en ganska stolt liten sockerbit som satt där med sin "kaka".

Så många ord och tankar som aldrig präntas ner... Har så mycket som surrar runt i huvudet just nu.
Många funderingar på döden, på hur nära man kan leva med varandra och ändå inte känna varandra, tankar om hur mina barn upplever mig - vet de om hur mycket jag älskar dem och kan de ta det till sig?


Jag vet inte om det är årstiden, Mayakalenderns slut som spökar, tidvattnet, månen eller bara livet i sig själv men just nu känns det som så mycket händer.

Så många förändringar som sprider sig som ringar på vattnet och som får mig att fundera.

Jag funderar oerhört mycket på hur jag kan vara som förälder så att jag kan stötta mina barn att växa! Jag vill ju att de ska fortsätta vara dessa underbara små väsen som varje dag är redo för nya äventyr! Jag hoppas att jag kommer kunna vara den där trygga hamnen för dem - att de kommer att komma till mig med sina problem - att jag inte kommer att kuva deras eld, drömmar, passion eller vad det nu kan vara.
Jag vet att jag inte alltid kommer att göra rätt i mina barns ögon - att det kommer att finnas grunda och djupa konflikter men jag hoppas att mina barn alltid kommer att känna en grund trygghet och veta att jag älskar dem.

För mig är det här inga självklarheter... Jag hoppas att min verklighet inte ska skilja sig alltför mycket från mina barns och mans verklighet - att vi i det stora hela står på samma sida.

Äsch jag får verkligen inte tag i alla dessa tankar. Kan inte formulera mig så att det blir begripligt.

Jag tror att många utav de här tankarna bottnar i min rädsla för att det ska bli mellan mig och mina barn som med mamma och mig.

Min verklighet med min mamma är så oerhört långt ifrån den verklighet som min mamma tror sig ha och ha haft med mig. Det är en avgrund mellan våra verkligheter.

Det var en krånglig tanke, Franke

Läs Kristians ord - så vackra trots den otroligt sorgliga verkligheten

Http://ikroppenmin.blogspot.se