Hemma i stan igen efter en helg på landet med mina barn, barnens morfar, moster och mini kusin.

Omtumlande helg med många personliga insikter. Absolut inget hände egentligen på ytan men inuti mig så kokade en kittel av ilska och frustration.

Så fort jag, pappa och Karin hamnade under samma tak så trillade vi dit i gamla familjemönster och då jag nog är den enda som vill ändra på situationen så blir det oerhört stressande för mig när jag inte kan ändra på den.

Så helt plötsligt hade jag istället för 2 barn att ta hand om, ytterligare 2 vuxna barn att också ta hand om. Min pappa är av den gamla generationen och så långt ifrån jämställd som man kan komma - han klarar knappt av att koka ett ägg själv när det finns en kvinna i närheten... Min syster är av den bortskämda sorten och tycker att alla ska serva henne. (till hennes försvar ska det väl nämnas att hon fortfarande ammar en del).

Nåväl, där är vi då i stugan och första dagen flyter på helt ok. Men så andra dagen så regnar vi inne och jag har en övertrött, febrig liten bebis och en understimulerad kille med myror i baken och kan knappt tillgodose mina barns behov...

Istället för att då koncentrera mig på mina barn och kanske be om hjälp så faller jag tillbaka och blir Duktig Flicka. Jag fixar lunch, mellanmål och middag till alla och stressar runt som en yr höna och tar tyvärr ut min frustration på min 6-åring som trilskas rejält.

Och det är den insikten som jag kommer fram till under natten - när jag är tillsammans med min ursprungsfamilj så blir mitt interna känsloliv så kaosartat, så i affekt att jag blir en sämre mamma. Jag klarar inte av att falla tillbaka i dessa gamla mönster och lika lite klarar jag av att bryta dem och säga ifrån.

Så för att vara mina barns bästa mamma just nu, så behövs det avstånd och inte en inregnad helg under samma tak. Jag känner verkligen att jag har en hel del att jobba på i höst tillsammans med min terapeut.
Jag har så mycket ilska inombords - främst gentemot min syster, som jag behöver ventilera och kanske kunna härleda till var de kommer ifrån.

Andra insikten under helgen är att jag har i och med min systers mammaledighet köpt mig lite "egen tid" på vårt jobb. Jag ska ta tillvara på den och försöka komma till ett avslut på jobbet. Helt enkelt för att jag och Karin inte kan jobba tillsammans mer.

Ska vårt systraskap ha någon chans att överleva, så kan vi inte jobba ihop. Speciellt eftersom Karin tycker att hon har mer rätt till mitt jobb än vad jag har. Ironiskt med tanke på att det var jag som satte upp kontoret och jag som såg till att hon fick ett jobb. Jag visste att det var ett misstag redan då att anställa Karin, men då var jag för svag för att stå emot påtryckningarna från min ursprungsfamilj.

Så allt detta har kokat i bakgrunden under hela helgen utan att uttryckas i ord. Sedan har vi kryddat på detta med mammas oro inför sin avgiftning i måndags - hon har ringt och ringt och ringt.

Så ja, i måndags skrevs hon in på sjukhus för avgiftning och i går skrevs hon ut. Hon hade inte reagerat med några epilepsi anfall på avgiftningen. Och idag ska hon komma förbi och lämna sin alkohol till mig och imorgon får hon antabus.

Själv tänker jag ta hennes alkohol och hälla ut varenda jävla droppe - se det som lite terapi. Däremot vågar jag inte hoppas på att hon ska hålla sig ren. Jag litar inte på henne för fem öre.

Och efter att jag har hällt ut hennes alkohol så tänker jag ägna midsommar helgen till mina barn och min man.

Så med det önskar jag er - glad midsommar!!

https://cdn3.cdnme.se/cdn/6-2/1564231/images/2012/pic_207112137.jpg" class="image">