Det här inlägget har legat och gnagt en tid... Höll mig vaken inatt så till slut bestämde jag mig för att "nähä, jag får väl sälla mig till skaran och göra min röst hörd i den här debatten".

Och den debatt som jag hänvisar till är den om Anna Wahlgren och Felicia Feldt. Jag har inte läst Felicias bok än, men kommer att göra det. Jag har heller aldrig läst några av Annas böcker eller följt hennes barnaråd. Det sistnämnda främst för att mina barn är födda efter 2005 och då fanns det andra böcker att rådfråga. Det jag känner till om Anna och Felicia än så länge är det som jag har läst i tidningar och andras bloggar.

Det jag med hundra procent kan säga rakt av utan att ha läst något utav vad båda vedebörande har skrivit är att jag beundrar Felicias mod - att våga stå upp för det barn som hon en gång var. Att våga ifrågasätta sin mamma som råkar vara känd och att våga göra det offentligt. Det krävs en hel del för att våga göra det och speciellt när det nu handlar om Anna Wahlgren. Det har märkts tydligt på debatten som har varit i media.

Det som förvånar mig är att det är så många som står upp för Anna trots att hon vägrar att bemöta Felicias kritik. Att så många ifrågasätter Felicias historia, att bevisbördan så att säga ligger på Felicia. Att hon ska bevisa att det som hon säger sig ha upplevt verkligen stämmer... Känns inte det igen på vilket våldsoffer som helst?

Och den frustration som Felicia måste känna när hennes anklagelse möts med tystnad? När Anna sätter sig på sina höga hästar och bestämmer att den här diskussionen inte ska tas offentligt.

Varför är det så tabu att anklaga en mamma? Varför blir känslorna så heta? Och varför är så många villiga att skydda Anna i det här fallet utan att egentligen verkligen kunna veta vad som har hänt eller inte hänt?

Jag skulle vilja våga anklaga min mamma offentligt - våga blogga under mitt riktiga namn. Än så länge har jag inte kommit dit - jag skyddar min mamma och min gamla familj fortfarande.

Varför egentligen??

Varför står man i skuggan av sin egna mamma?