Dagen efter och lugnet har nästan sänkt sig över hela kroppen...

Jag är så obeskrivligt lättad över att jobbet faktiskt är över nu. Att mitt ego och min stolthet slipper få fler törnar.

Igår var en påminnelse om varför jag inte skulle vara kvar och det är den lilla taggen som gör mig lite sorgsen.

Det blir väl alltid så när man känner att man har gett så mycket utav sig själv och när man sen faktiskt inte får det cred som man förtjänar.

När jag överpresterade och levererade då var jag bolagets stjärna - chefens högra hand.
När jag gick in i väggen och blev sjukskriven, så blev jag misstrodd (inte kunde jag väl vara sjuk pga jobbet) och föll från piedestalen och blev utfryst av chefen och kollegorna.

Att komma tillbaka efter sjukskrivning och mammaledighet på det var inte ens självklart då 2007.

Mitt jobb som jag hade innan den berömda väggen fick jag inte tillbaka. Jag fick ta det som blev över. Jag accepterade situationen i hopp om att det skulle bli bättre och att jag skulle kunna jobba mig tillbaka i gracerna.

Så blev det inte. Endast när ingen annan av mina kollegor kunde göra jobbet så blev jag tillfrågad av vår chef.

Jag stannade då trots att det gjorde ont i hjärtat, trots utfrysning - för att jag mjölkade bolaget på tid och pengar. Och jag visste ju att vi försökte skaffa oss ett andra barn.

Igår på min sista dag så kom allt tillbaka - det blev så tydligt att jag skulle ha gått tidigare och att alla är vi utbytbara. Så sorgen över det stack upp sitt huvud igår och jag kände mig lite bitter. Turligt nog så fanns det en kollega kvar från i början när det begav sig och hon gav mig det erkännande som jag och mitt ego ville ha! Resten var bara ett spel för gallerierna.

Men nu är det över och jag känner mig lugn, lättad och oerhört glad. Jag ser så fram emot att få söka ett nytt jobb - kul med den utmaningen!!

Nedan en utav kollegorna som jag kommer att sakna

Imorgon är det min absolut sista dag på jobbet. Känns overkligt.

Lite nostalgiskt och sorgligt känns det. Under våra två första år i Sverige så gav jag ju verkligen allt när jag satte upp bolaget.

När vi i juli 2003 kom in på vårt kontor så fanns det en stol och en telefon. Jag och N, vi byggde upp allt från grunden. Och det föll sig naturligt att N tog hand om försäljningen och jag om allt annat.

Och de två första åren var så otroligt lärorika, utmanande och belönande - och alldeles, alldeles för mycket jobb. Så jag gick in i den berömda väggen och företaget anställde 5 personer för att göra mitt jobb.

Det intressanta är att jag redan från dag 1 i London visste att jag inte passade in i företagskulturen. Att jag inte kunde stå bakom deras försäljningsmetoder och jag trodde aldrig att det skulle funka i Sverige.

Nåväl, det som höll mig kvar så länge efter sjukskrivningen och första mammaledigheten var pengarna.

Det ska bli skönt att släppa det här jobbet nu. Att aldrig mer behöva försvara beslut och en management stil som jag inte tror på... Inget mer "management by fear" och "divide & conquer".

Så imorgon blir det champagne för här ska det firas

Voila, diskussionen med min chef blev kort - han körde "hard ball". Jag var tvungen att försöka men visste nog redan igår att det inte skulle funka.

Men jag är glad för jag fick mer än vad jag trodde. I mitt kontrakt står det 3 månader och nu fick jag 5 arbetsfria och betalda månader - inklusive semester dagar.

Och det är så jävla läskigt, befriande, underbart, skrämmande, nervöst - sa jag befriande??

Jag har äntligen gjort det som jag har drömt om i alla år. Jag har följt mitt hjärta.

Min chef kom tillbaka med ett förslag idag :-)... Imorgon ska jag ge mitt motförslag och förhoppningsvis kan vi mötas i mitten.

I mitt hjärta känns det så rätt men förnuftet skriker i skräck!!!

Så är det...

Så jävla skönt!!! Jag har precis pratat med min chef - lagt korten på bordet och sagt att jag vill ha ett "golden handshake".

Han förstod mig och skulle återkomma! Kändes som om han var lika lättad som jag och jag gick med ett leende och stolt & rak i ryggen.

Jag gjorde det!!! Så stolt över mig själv för att jag inte fegade ut eller bet ihop över min jobbsituation

Heja mig!!!

Var på behandling idag, så det jobbades både på kroppen och psyket enligt Grinbergsmetoden.

Skönt och välbehövligt!

Min terapeut (behandlare eller vad man nu kallar det) påpekade att jag använder ordet "försöka" väldigt mycket.
Jag säger inte "jag ska göra si eller så" utan jag ska försöka.
Det är lustigt men hennes påpekande öppnade verkligen mina ögon!

Ja, jag garderar mig själv mot misslyckanden, mot att framföra min egen vilja och stötta på motstånd med ordet försöka.

Men det som egentligen händer är ju i princip att jag gör halvhjärtade försök eller gör inget alls - jag försöker ju!

Så nu ska jag vara mer observant på hur jag använder ordet och sluta försöka och göra istället.

Mer action helt enkelt

Oj, vilket uppvaknande det var att vara tillbaka på jobbet.

Naturligtvis, visste jag att det skulle vara så här, men jag hade helt klart förträngt det. Och någonstans så hoppades jag väl på en förändring... På det viset är jag väl en obotlig optimist - jag tror på folks bästa intentioner och att de kan förändras. Jag hoppas alltid in i det sista...

Nu är ju mitt jobb inte så. Det är så otradionellt osvenskt på alla sätt och vis. Ett riktigt vilda västern bolag, som skjuter vilt från höften.

Så jag ska försöka mig på lite cowboy taktik själv. Det är nämligen inte klokt att företaget ska betala mig en chefslön för att sitta och göra ett assistent jobb. De skulle lätt kunna betala hälften till en yngre förmåga, som dessutom fortfarande tycker bolaget är roligt att jobba för och som har idéer och viljan att förändra.

Jag är ju helt klart en surdeg, som de inte riktigt vet hur de ska hantera. Och känslan är ju att de vill bli av med mig...

Så frågan är; är de villiga att betala ut mig??

Vi får se! I början av nästa vecka så tänker jag prata med min chef!!

Idag var det första dagen på jobbet efter 18 månaders föräldraledighet.

Innan föräldraledigheten så svor jag på att inte gå tillbaka.

Naturligtvis så kunde jag ha sökt jobb under mammaledigheten men jag valde att bara vara mamma till 120%.

Vilket för oss till idag då jag gick tillbaka till ett jobb, som förutom en ok lön inte ger mig något längre. Och idag blev det så tydligt. Detta bolag som jag satte upp (dessa procedurer, processer, order hanteringar som jag la grunden till och som fortfarande används av alla dessa nya anställda) har idag så tydligt visat att de inte vill ta min kompetens till sitt förfogande.

Mitt jobb har reducerats ner totalt - eller rättare sagt - så många andra har delat på mitt jobb att mitt jobb inte finns kvar. Och det som erbjöds mig idag var i princip att sortera papper...

Så just nu så kommer jag att sortera papper med ett leende på läpparna för nu börjar mitt jobbsök på riktigt.

Och när maken har skrivit på sitt förlängda kontrakt så säger jag upp mig. Förhoppningsvis har jag hittat något nytt innan dess dock

...kanske var idag den sista dagen för en lunch utomhus... Hoppas inte det!!

Intressant och lärorikt...

Så avslutas augusti i moll, regnet öser ner och höstförkylningen har familjen i sitt grepp. Det hostas, snoras och gnälls och det är svårt att hitta energin att lyfta upp humöret. Så det är bara att acceptera att denna helg kommer att sjunga långsamhetens lov och uttråkningens.

Annars har båda barnens inskolningar gått bra och nu är båda ytterligare ett steg bort från oss föräldrar - precis som det ska vara. Men det ska erkännas att jag sörjer lite och ibland skulle vilja vrida tillbaka klockan eller stanna tiden så att jag kan skydda mina små ett tag till.

Läser annars just nu två böcker parallellt; den första heter "Min Stroke" av Jill Bolte Taylor och den andra heter "En stor och en liten är borta" av Elisabeth Cleve.

Den förstnämnda är en självbiografi av Jill som är hjärnforskare och som drabbas av en stroke. Så den läser jag för att förstå det som drabbade mamma bättre. Den andra handlar om kristerapi med en 2-årig pojke som förlorat sin mamma och bror i en trafikolycka. Också baserad på en sann berättelse och skriven av barnpsykologen. Den läser jag för att förstå hur jag förmodligen själv kan ha reagerat när jag var så liten. Hur jag borde ha fått det stöd som denna lilla pojke fick, men som jag i brist på det då försöker ge mig själv nu.

Annars ser jag fram emot att få träffa min terapeut i höst igen och börja jobba med mina mamma & syster känslor - att få utlopp för all denna ilska, frustration och sorg i en trygg miljö. Denna tryckkokare som jag bär med mig och som pyser lite då och då... Jag är redo att gå på djupet och försöka att beröra det som skrämmer mig mest - sorgen!

Jag vill nämligen bli fri. Fri att kunna bemöta min mamma utan alla dessa undangömda och undanstoppade känslor, som färgar mitt sätt att vara med henne. Jag vill också befästa mina gränser och skydda mig mot hennes livsångest och skuldöverförande.

Några tanker så här på höstens första dag