Dagen efter och lugnet har nästan sänkt sig över hela kroppen...

Jag är så obeskrivligt lättad över att jobbet faktiskt är över nu. Att mitt ego och min stolthet slipper få fler törnar.

Igår var en påminnelse om varför jag inte skulle vara kvar och det är den lilla taggen som gör mig lite sorgsen.

Det blir väl alltid så när man känner att man har gett så mycket utav sig själv och när man sen faktiskt inte får det cred som man förtjänar.

När jag överpresterade och levererade då var jag bolagets stjärna - chefens högra hand.
När jag gick in i väggen och blev sjukskriven, så blev jag misstrodd (inte kunde jag väl vara sjuk pga jobbet) och föll från piedestalen och blev utfryst av chefen och kollegorna.

Att komma tillbaka efter sjukskrivning och mammaledighet på det var inte ens självklart då 2007.

Mitt jobb som jag hade innan den berömda väggen fick jag inte tillbaka. Jag fick ta det som blev över. Jag accepterade situationen i hopp om att det skulle bli bättre och att jag skulle kunna jobba mig tillbaka i gracerna.

Så blev det inte. Endast när ingen annan av mina kollegor kunde göra jobbet så blev jag tillfrågad av vår chef.

Jag stannade då trots att det gjorde ont i hjärtat, trots utfrysning - för att jag mjölkade bolaget på tid och pengar. Och jag visste ju att vi försökte skaffa oss ett andra barn.

Igår på min sista dag så kom allt tillbaka - det blev så tydligt att jag skulle ha gått tidigare och att alla är vi utbytbara. Så sorgen över det stack upp sitt huvud igår och jag kände mig lite bitter. Turligt nog så fanns det en kollega kvar från i början när det begav sig och hon gav mig det erkännande som jag och mitt ego ville ha! Resten var bara ett spel för gallerierna.

Men nu är det över och jag känner mig lugn, lättad och oerhört glad. Jag ser så fram emot att få söka ett nytt jobb - kul med den utmaningen!!

Nedan en utav kollegorna som jag kommer att sakna