Just nu är varje dag en kamp mot självhatet - jag är min värsta domare, min bästa väns värsta mardröm. Kämpar mot mina självdestruktiva impulser och försöker döva ångesten och inte lägga över allt detta på mina närmaste...

Vilket gör att jag känner mig ensam, rädd, arg och förvirrad. Längtar efter mina 45 minuter hos min terapeut - 900 kronors lyxen av att kunna gråta, härja, svära och förbanna.

Jag förstår så väl varför så många tar till flaskan, maten, träningen, jobbet eller drogen. Önskan att bedöva är enorm - att slippa känna - att slippa längta efter något jag aldrig kommer att få - att slippa ta in sveket från vuxenvärlden...

Jag är ett maskrosbarn som växte upp i en värld av vuxna som hade nog med sina trauman, som överlevde på bekostnad av sina barns psykiska hälsa. De vuxna som fanns i min närhet var otillräcklig. Den ena överlevde sin hjärnskada, den andra dövade sin ångest med jobb, sprit och mediciner för så hanterade deras vuxna sitt liv.

Jag hade enbart tur som överlevde min barndom - ödet var på min sida och ödet/änglarna/försynen/Gud/turen - kalla det vad du vill gjorde så att vi flyttade från Göteborg.

På det viset bröts mobbningen... Och främst så tog det slut - det som jag precis har vågat ta upp i terapin - det som jag straffar ut mig själv för nu - det som jag skäms för så mycket att jag knappt vill kännas vid det... 

Jag försöker att förstå den lilla, olyckliga tjej som jag var då - jag var ensam och utlämnad och sökte bekräftelse till den utsträckningen att möjligheten att säga NEJ inte fanns

Skitdag