Så många tankar så lite tid... Att pränta ner alla dessa tankar och få lite rätsida på dem och se var i kroppen som de landar, den tiden tar jag mig alltför sällan och många andra med mig.

I helgen blev just det så tydligt när jag påbörjade en behandling hos en bekant som har börjat studera Grinberg-metoden. Så då innebär första mötet att hon gör en fotanalys och man går igenom ens sjukdomsbild.

Vilket i detta fall osökt kom att handla om mig och mamma och hur det känns nu när min minsta snart når den ålder som jag var i då mamma blev sjuk.

Och där sitter jag och berättar med ett leende på läpparna - men eftersom M känner mig lite så ser hon igenom leendet och får mig att först uppleva känslan av att jag någonstans frikopplar mig själv från mig kroppsligen och själsligt... Sen tar hon emot berättelsen med att börja gråta och då är det ju kört för mig.

Vad som överraskade mig dock är att jag inte blev arg på henne eller uppfattade hennes känslor som medlidande. Nä, för en gångs skull var känslorna bara där de hade rätt att få vara och det var riktigt skönt.
Däremot så inser jag ju att jag fortfarande har en hel del att sortera ut när det kommer till mamma och till åren i Bryssel med mitt x.
Många känslor som nog sitter fast i kroppen...

Och imorgon ska jag och barnen träffa mamma - helt enkelt för att hon tvingade sig på mig som vanligt. Så stressen i kroppen har redan börjat byggas upp och försvarsmurarna reses igen.

Mamma har ju nu dessutom beslutat sig för att verkligen sluta att dricka med hjälp av antabus, läkare mm. Jag borde stå i kulisserna och applådera men se det gör jag inte. Jag bävar för det hela.

Kommer hon att lyckas? Vem blir hon utan alkohol? Kommer hennes aggressiva sida upp till ytan igen? Vad kommer hon att kräva utav mig och min syster? Kommer hennes hjärna att kunna återhämta sig från de alkohol relaterade skadorna?

Men främst undrar jag vilken belöning hon förväntar sig utav mig - jag vill ju inte umgås med henne nu och jag kommer inte att vilja umgås mer med henne för att hon är nykter.

Frågor som inte har några svar som vanligt... Tiden får utvisa vad som kommer att hända.

Kram från Vilse i pannkakan

Så där ja, nu har vi landat lite i vardagen som familj. Tänk att det ska vara så svårt ibland.

Det jobbigaste med makens Afrika resa var inte att vara ensam med barnen och allt vad det innebär utan det var istället nu tiden efter. Vi har hela familjen varit så otroligt osynkade och alla har dragit åt olika håll. Så det har mest varit tjafs i nästan en vecka.

Men nu är vi tillbaka i sadeln igen som familj och maken & jag har fräst av oss.
Förvånas alltid över hur svårt det är att kommunicera när man inte är på samma våglängd.
Hur man låser in sig i det man själv vill ha sagt och faktiskt allt som oftast inte hör vad den andre säger. Hur ens egen frustration färgar det man hör och säger och hur man i stundens hetta tror sig vara objektiv...
Går det att kommunicera objektivt överhuvudtaget?

Små funderingar så här en lördag förmiddag. Imorgon bär det av till Yasuragi, Hasseludden och en heldag i slappandets tecken.

Ha det gott,

Tant Lagom förvirrad

Här kommer en bitterfittas bekännelser...

Just nu ligger jag i sängen inklämd mellan två snusande och sovande barn. En plats som jag i vanliga fall älskar.

Här ligger jag med skitigt hår och i ett amningsnattlinne som har sett sina bästa dar och önskar att jag satt med maken på UNICEFs humorgalan.

Min man har nämligen en älskarinna som jag är grymt svartsjuk på och det är hans jobb för UNICEF.

Inte nog med att han nu ikväll sitter på galan och har trevligt utan i förrgår kom han hem från en fältresa.

I vanliga fall är jag stolt över vad han gör men efter att ha kört all markservice själv den senaste tiden så är jag slutkörd.

Så istället för att vara stolt och glad för honom så är jag svartsjuk. Jag beter mig precis som om UNICEF vore hans älskarinna. Tänk er själva hur det vore - här är hon en tjej som gör en massa bra för varenda unge. Hon är berest och utbildad, hon frotterar sig med alla möjliga kändisar och hon berikar min mans liv på ett sätt som jag inte kan. Dessutom när hon tar över hans tid för mycket, så sitter hon med trumfkortet för vem kan klaga på att han jobbar för mycket när han gör det för välgörande ändamål? När han gör det för att små, behövande, fattiga barn ska få det bättre?

Tja, den här trööötta och patetiska frun som hade velat få vara med ikväll i en snygg klänning.

Så ikväll när det borde handla om att öppna sitt hjärta och hjälpa andra behövande, så har den här Häxan Surtant mest tyckt synd om sig själv för att hon tycker att hennes man jobbar för mycket & för att han bryr sig mer om andra än sina närmsta.

Nu hoppas jag att ni kära läsare har lite överseende med denna griniga tant - som man säger även solen har en baksida och detta var min ;-)

Ja, ja sånt är livet