Så där ja, nu har vi landat lite i vardagen som familj. Tänk att det ska vara så svårt ibland.

Det jobbigaste med makens Afrika resa var inte att vara ensam med barnen och allt vad det innebär utan det var istället nu tiden efter. Vi har hela familjen varit så otroligt osynkade och alla har dragit åt olika håll. Så det har mest varit tjafs i nästan en vecka.

Men nu är vi tillbaka i sadeln igen som familj och maken & jag har fräst av oss.
Förvånas alltid över hur svårt det är att kommunicera när man inte är på samma våglängd.
Hur man låser in sig i det man själv vill ha sagt och faktiskt allt som oftast inte hör vad den andre säger. Hur ens egen frustration färgar det man hör och säger och hur man i stundens hetta tror sig vara objektiv...
Går det att kommunicera objektivt överhuvudtaget?

Små funderingar så här en lördag förmiddag. Imorgon bär det av till Yasuragi, Hasseludden och en heldag i slappandets tecken.

Ha det gott,

Tant Lagom förvirrad