Äntligen är det fredag och sista dagen innan 7 dagars semester!!

Ska bli så skönt och förhoppningsvis kommer vi iväg till den franska Rivieran. Jag ser fram emot lata dagar – så lata som de nu kan bli när man har en aktiv liten 4-åring med sig J

Det har ju varit lite rörigt på sista tiden, så det ska bli skönt att få tid med bara familjen.

Sedan måste jag bara få berätta att jag är så tacksam för att jag har en så underbar familj, moster, vänner, terapeut. Jag är så tacksam att jag faktiskt har jobbat mig ut ur mitt mest akuta helvete och att det i varje dag finns något som kan få mig att skratta (eller le i alla fall de dagar som är värst).

Jag är så lycklig över att jag inte har ett hjärta som blöder dagligen längre, att livet inte längre bara handlar om överlevnad, att offerkoftan inte är fastklistrad på mig, att jag valde att fly från mitt gamla liv.

Jag är så otroligt tacksam över att jag lever och att jag får lära mig något nytt varje dag.

Så tack alla ni som har varit med mig på vägen och funnits där när jag inte var mottaglig för det.




Bifogar en bild på Fröken Lagom 1998 när jag satt fast i en nedåtgående spiral... Tack för att det här ligger i det förflutna





Så ta hand om er själva och varandra!

Fröken Lagom

Dramat fortsätter…

Min syster och hennes kille har nu uppgraderats från missbrukar version light 1.0 till den lite tuffare versionen missbrukarversionen 2.0 där droger och andra flickor ingår.

Syster har nu bott 2 nätter hos mig och gråtit ut och vill att alla bara ska vara som vanligt – gå tillbaka till hur det var innan allt det här satte igång.

OCH jag har så SVÅRT att hålla isär mig själv och henne för det är så djävla likt min resa. Så jag går omkring med en massa undantryckt ilska, sorg, stress, frustration som nu pockar på uppmärksamhet.

Och jag ser helt plötsligt en massa likheter mellan hennes kille och mitt X… Har inte sagt något till syrran för jag kanske bara färgas av mina egna erfarenheter.

Och som sagt var jag blir ARG – arg för att hon påminner starkt om mig själv för så länge sen – och jag blir frustrerad för jag kan inte skydda henne från att vandra sin väg och hon har en bit att gå (tror jag) innan hon kan klippa banden…

Hmmm, och arg på min gamla familj för alla förbannade hemligheter också… Syrran pratade med styvmamma igår och då fick hon reda på att plastbrorsan ju också hade ett drogproblem under högstadietiden. Hon hade ingen aning om det och det hade ju jag MEN jag trodde att alla visste det och att det inte var en hemlighet… ARGHHHH.

Nä nu ska jag till min terapeut - SKÖNT

Alltså just nu händer det så himla mycket runt min gamla familj… Saker som inte borde få påverka mig så mycket men som har ett så stort inflytande för att det triggar så enormt mycket gamla känslor.

Är det någon som har läst Katarina Janouchs bok Anhörig? Handlar ju om hur det är att vara medberoende och vilken resa man kan tvingas att gå igenom som just anhörig.

OCH just nu slungas jag med in i min lillasysters och hennes killes resa och det triggar mina undantryckta känslor från min tid tillsammans med min x-kille D och min medberoende resa tillsammans med honom.

Jag ska försöka att ta en sak i taget och försöka hålla isär det som händer nu med det som hände mig…

Alltså min lillasyster Karin (fiktivt namn) är tillsammans med en urgullig kille men han har ett problem – han gillar flaskan för mycket. Och hon, hans föräldrar har alla försökt att få honom att inse det och alla dessa krav på att sluta dricka har kuliminerat i att han har gjort slut med Karin…

Och enligt min helt subjektiva uppfattning så är de i fas 1 – light missbrukarproblem och ett rejält medberoende. Och min syster är fortfarande kär och vill inte släppa och HOPPAS fortfarande på bot och bättring – och tror på honom när han säger att han dricker för att hon är så jobbig att leva med och för att hon hela tiden klagar.

ARGHHHHH och det här väcker min inneboende ilska och bitterhet. Jag följde med D på hela hans förbannade missbrukarresa och hoppades på bot och bättring – 7 år var vi tillsammans och utav dessa var 5 år rena rama rollercoastern.

Jag vill spara min syster detta HELVETE på jorden och jag försöker peppa henne samtidigt som jag måste komma ihåg att hennes kille inte är mitt X.

Mitt X mådde inte bra från början och har förmodligen någon typ av personlighetsstörning vilket min syrras kille saknar. Men resan blir förmodligen den samma och just nu tror jag att deras resa bara kommer att förvärras…

Så jag är ARG för jag kan inte påverka henne till att ta de besluten som jag aldrig tog och jag är ARG på mig själv för att jag föll för alla de samma anklagelserna från mitt X. Det var MITT fel att han söp, knarkade och var otrogen. Och jag svalde det i alldeles för många år. OCH det gör så jävla ONT när känslorna nu kommer upp till ytan.

Och jag är ARG på mina föräldrar (som jag vet gjorde sitt bästa med de spelkort som de hade fått) men som trots allt har 2 döttrar som båda fastnar i gamla hjulspår som medberoende och som hela tiden ska ta ansvar för andra vuxna människor.

USCH och jag måste nu hela tiden kämpa med att hålla mig själv skyddad från min syster som när hon mår dåligt faller tillbaka i att ÄTA upp mig med hull och hår – och eftersom vi jobbar tillsammans så är det mig hon gråter ut hos, mig hon skriker på och mig som hon inte vill ha hjälp utav samtidigt som hon vill det…

Och här kommer EGO Fröken Lagom : Jag skulle vilja skrika ” Lämna mig ifred”. Jag har nog med mitt eget – jag jobbar på min egen tillfrisknad och jag behöver inte ytterligare stress och jag vill kunna NJUTA utav min ”riktiga” familj istället för att bli indragen i alla dessa dramer med min gamla familj.

TRÖTT på min gamla familj…

Voila nu har jag skrivit av mig lite och hoppas på en fin helg med min familj

Ok så det har varit ganska tyst om mig ett tag… Och det finns en enkel förklaring till det J

Livet har helt enkelt rusat på i 200 km i timmen och med diverse psykbryt så har det inte funnits så mycket tid över till att blogga – eller lust eller ork.

Jag fattar inte hur man hittar tiden till att blogga helhjärtat om man jobbar, har familj och vill göra allt det där som ska få plats inom dygnets 24 timmar.

Själv mår jag bättre nu men det krävdes ett djupdyk och insikten att jag behövde medicinering igen. OJ, vad det kändes som värsta misslyckandet – tankarna gick helt enkelt i följande banor – alltså ska inte jag klara av LIVET med allt vad det innebär utan att bryta ihop etc etc…

Nåväl, tillslut så pratade jag med min terapeut och med min husläkare och fick påbörja medicinering utav antidepressiva igen samtidigt som jag fick en remiss till allmänna psykiatrin för utredning.

Fick komma dit ganska snabbt och träffade en jättebra doktor och utredningen påbörjades – diagnos: recidiverande depressioner.  Vilket som jag förstår det i praktiken innebär att jag utan medicinering får depressiva återfall efter en period av normalitet. (Och att jag förmodligen måste ta antidepressiva livet ut.)

Hmm, och det stämmer ju – varje gång jag slutar med antidepressiva så går det kanske upp till högst ett halvår och så när mitt liv blir för stressigt så brakar jag samman. OCH den här gången så kickade min hjärna in nästan genast när jag påbörjade medicineringen - vilket i mitt fall innebär att jag blir normal igen.

Jag vet att det finns en hel debatt där ute om lyckopillrets vara eller icke vara! Om att man inte alltid kan må bra i livet och att man inte ska medicinera bort känslor etc etc.

Japp, känner till allt detta men för mig är medicinering en chans till att ta bort avgrundskänslorna – vilket ju inte innebär att jag inte känner något. Jag blir fortfarande arg, glad, ledsen, förtvivlad, lycklig, kär etc etc MEN jag fastnar inte i mörkret. Och medicinering är för mig ett hälsosammare alternativ än de självdestruktiva beteende som jag hamnar i annars – alltså allt för att döva smärtan – kan handla om för mycket shopping, ätande, drickande, destruktiva förhållanden och allt annat möjligt.

Så nu mår jag bättre och kommer att fortsätta att samarbeta med min psykiatriker och terapeut och hitta ett sätt att hantera livet på.

Kram på er alla!