Ok så det har varit ganska tyst om mig ett tag… Och det finns en enkel förklaring till det J

Livet har helt enkelt rusat på i 200 km i timmen och med diverse psykbryt så har det inte funnits så mycket tid över till att blogga – eller lust eller ork.

Jag fattar inte hur man hittar tiden till att blogga helhjärtat om man jobbar, har familj och vill göra allt det där som ska få plats inom dygnets 24 timmar.

Själv mår jag bättre nu men det krävdes ett djupdyk och insikten att jag behövde medicinering igen. OJ, vad det kändes som värsta misslyckandet – tankarna gick helt enkelt i följande banor – alltså ska inte jag klara av LIVET med allt vad det innebär utan att bryta ihop etc etc…

Nåväl, tillslut så pratade jag med min terapeut och med min husläkare och fick påbörja medicinering utav antidepressiva igen samtidigt som jag fick en remiss till allmänna psykiatrin för utredning.

Fick komma dit ganska snabbt och träffade en jättebra doktor och utredningen påbörjades – diagnos: recidiverande depressioner.  Vilket som jag förstår det i praktiken innebär att jag utan medicinering får depressiva återfall efter en period av normalitet. (Och att jag förmodligen måste ta antidepressiva livet ut.)

Hmm, och det stämmer ju – varje gång jag slutar med antidepressiva så går det kanske upp till högst ett halvår och så när mitt liv blir för stressigt så brakar jag samman. OCH den här gången så kickade min hjärna in nästan genast när jag påbörjade medicineringen - vilket i mitt fall innebär att jag blir normal igen.

Jag vet att det finns en hel debatt där ute om lyckopillrets vara eller icke vara! Om att man inte alltid kan må bra i livet och att man inte ska medicinera bort känslor etc etc.

Japp, känner till allt detta men för mig är medicinering en chans till att ta bort avgrundskänslorna – vilket ju inte innebär att jag inte känner något. Jag blir fortfarande arg, glad, ledsen, förtvivlad, lycklig, kär etc etc MEN jag fastnar inte i mörkret. Och medicinering är för mig ett hälsosammare alternativ än de självdestruktiva beteende som jag hamnar i annars – alltså allt för att döva smärtan – kan handla om för mycket shopping, ätande, drickande, destruktiva förhållanden och allt annat möjligt.

Så nu mår jag bättre och kommer att fortsätta att samarbeta med min psykiatriker och terapeut och hitta ett sätt att hantera livet på.

Kram på er alla!