Alltså just nu händer det så himla mycket runt min gamla familj… Saker som inte borde få påverka mig så mycket men som har ett så stort inflytande för att det triggar så enormt mycket gamla känslor.

Är det någon som har läst Katarina Janouchs bok Anhörig? Handlar ju om hur det är att vara medberoende och vilken resa man kan tvingas att gå igenom som just anhörig.

OCH just nu slungas jag med in i min lillasysters och hennes killes resa och det triggar mina undantryckta känslor från min tid tillsammans med min x-kille D och min medberoende resa tillsammans med honom.

Jag ska försöka att ta en sak i taget och försöka hålla isär det som händer nu med det som hände mig…

Alltså min lillasyster Karin (fiktivt namn) är tillsammans med en urgullig kille men han har ett problem – han gillar flaskan för mycket. Och hon, hans föräldrar har alla försökt att få honom att inse det och alla dessa krav på att sluta dricka har kuliminerat i att han har gjort slut med Karin…

Och enligt min helt subjektiva uppfattning så är de i fas 1 – light missbrukarproblem och ett rejält medberoende. Och min syster är fortfarande kär och vill inte släppa och HOPPAS fortfarande på bot och bättring – och tror på honom när han säger att han dricker för att hon är så jobbig att leva med och för att hon hela tiden klagar.

ARGHHHHH och det här väcker min inneboende ilska och bitterhet. Jag följde med D på hela hans förbannade missbrukarresa och hoppades på bot och bättring – 7 år var vi tillsammans och utav dessa var 5 år rena rama rollercoastern.

Jag vill spara min syster detta HELVETE på jorden och jag försöker peppa henne samtidigt som jag måste komma ihåg att hennes kille inte är mitt X.

Mitt X mådde inte bra från början och har förmodligen någon typ av personlighetsstörning vilket min syrras kille saknar. Men resan blir förmodligen den samma och just nu tror jag att deras resa bara kommer att förvärras…

Så jag är ARG för jag kan inte påverka henne till att ta de besluten som jag aldrig tog och jag är ARG på mig själv för att jag föll för alla de samma anklagelserna från mitt X. Det var MITT fel att han söp, knarkade och var otrogen. Och jag svalde det i alldeles för många år. OCH det gör så jävla ONT när känslorna nu kommer upp till ytan.

Och jag är ARG på mina föräldrar (som jag vet gjorde sitt bästa med de spelkort som de hade fått) men som trots allt har 2 döttrar som båda fastnar i gamla hjulspår som medberoende och som hela tiden ska ta ansvar för andra vuxna människor.

USCH och jag måste nu hela tiden kämpa med att hålla mig själv skyddad från min syster som när hon mår dåligt faller tillbaka i att ÄTA upp mig med hull och hår – och eftersom vi jobbar tillsammans så är det mig hon gråter ut hos, mig hon skriker på och mig som hon inte vill ha hjälp utav samtidigt som hon vill det…

Och här kommer EGO Fröken Lagom : Jag skulle vilja skrika ” Lämna mig ifred”. Jag har nog med mitt eget – jag jobbar på min egen tillfrisknad och jag behöver inte ytterligare stress och jag vill kunna NJUTA utav min ”riktiga” familj istället för att bli indragen i alla dessa dramer med min gamla familj.

TRÖTT på min gamla familj…

Voila nu har jag skrivit av mig lite och hoppas på en fin helg med min familj