Oj, vilket uppvaknande det var att vara tillbaka på jobbet.

Naturligtvis, visste jag att det skulle vara så här, men jag hade helt klart förträngt det. Och någonstans så hoppades jag väl på en förändring... På det viset är jag väl en obotlig optimist - jag tror på folks bästa intentioner och att de kan förändras. Jag hoppas alltid in i det sista...

Nu är ju mitt jobb inte så. Det är så otradionellt osvenskt på alla sätt och vis. Ett riktigt vilda västern bolag, som skjuter vilt från höften.

Så jag ska försöka mig på lite cowboy taktik själv. Det är nämligen inte klokt att företaget ska betala mig en chefslön för att sitta och göra ett assistent jobb. De skulle lätt kunna betala hälften till en yngre förmåga, som dessutom fortfarande tycker bolaget är roligt att jobba för och som har idéer och viljan att förändra.

Jag är ju helt klart en surdeg, som de inte riktigt vet hur de ska hantera. Och känslan är ju att de vill bli av med mig...

Så frågan är; är de villiga att betala ut mig??

Vi får se! I början av nästa vecka så tänker jag prata med min chef!!