Så avslutas augusti i moll, regnet öser ner och höstförkylningen har familjen i sitt grepp. Det hostas, snoras och gnälls och det är svårt att hitta energin att lyfta upp humöret. Så det är bara att acceptera att denna helg kommer att sjunga långsamhetens lov och uttråkningens.

Annars har båda barnens inskolningar gått bra och nu är båda ytterligare ett steg bort från oss föräldrar - precis som det ska vara. Men det ska erkännas att jag sörjer lite och ibland skulle vilja vrida tillbaka klockan eller stanna tiden så att jag kan skydda mina små ett tag till.

Läser annars just nu två böcker parallellt; den första heter "Min Stroke" av Jill Bolte Taylor och den andra heter "En stor och en liten är borta" av Elisabeth Cleve.

Den förstnämnda är en självbiografi av Jill som är hjärnforskare och som drabbas av en stroke. Så den läser jag för att förstå det som drabbade mamma bättre. Den andra handlar om kristerapi med en 2-årig pojke som förlorat sin mamma och bror i en trafikolycka. Också baserad på en sann berättelse och skriven av barnpsykologen. Den läser jag för att förstå hur jag förmodligen själv kan ha reagerat när jag var så liten. Hur jag borde ha fått det stöd som denna lilla pojke fick, men som jag i brist på det då försöker ge mig själv nu.

Annars ser jag fram emot att få träffa min terapeut i höst igen och börja jobba med mina mamma & syster känslor - att få utlopp för all denna ilska, frustration och sorg i en trygg miljö. Denna tryckkokare som jag bär med mig och som pyser lite då och då... Jag är redo att gå på djupet och försöka att beröra det som skrämmer mig mest - sorgen!

Jag vill nämligen bli fri. Fri att kunna bemöta min mamma utan alla dessa undangömda och undanstoppade känslor, som färgar mitt sätt att vara med henne. Jag vill också befästa mina gränser och skydda mig mot hennes livsångest och skuldöverförande.

Några tanker så här på höstens första dag