Jaha, och jag som trodde att jag inte visste vad det var som irriterade mig sist. Trodde ju mest att det var graviditets hormoner men insåg i ett mail till en kompis att jag visst vet vad det är som gnager och skaver.

Kalla det vad man vill – kanske är det vanlig syskon rivalitet, avundsjuka, svartsjuka – oavsett vad det än är så kan jag inte förneka mina känslor och är kanske inte alls alltför stolt över dem.

Jag tröstar mig med att för att kunna växa som människa så måste man acceptera och se sina egna, sämre sidor…

Nåväl, just nu så driver min lillasyster mig till vansinne. Ända sedan det började strula mellan Karin och hennes kille så har hon gått in i offer rollen. Och jag säger inte att det inte finns anledning att tycka synd om henne för det som har hänt – inte heller säger jag att hon inte jobbar på det – för det gör hon…

Men trots det så blir jag GALEN av offermentaliteten. Ända sedan vi har varit små så har det på olika vis hetat ”det är så synd om Karin” och vi/du får ha överseende, tålamod, förståelse och hjälpa henne.

Och eftersom Karin är van vid att alla hjälper henne när hon har det tufft, så har hon i vuxen ålder blivit helt inkapabel till att fatta egna beslut och agera på dem.  Hon vill att andra ska lösa hennes problem åt henne.

Så kombinationen av att hon vill att vi andra ska lösa hennes problem, tillsammans med att hon tycker sååå synd om sig själv får mig att vilja klättra på väggen.

Senast idag fick jag höra att hon ska säga till mamma och mig att hon inte ska fira jul med mamma i år som ett steg i hennes tillfrisknande – ARGHHHH!!

Alltså när jag har mått dåligt så har det ju hetat att jag har överdrivit allt och nu ska jag ta hänsyn till hennes tillfrisknande – detta efter att hon i år har dissat mig för att jag är ego och går till en psykolog.  

Så ok, jag tar hänsyn till hennes tillfrisknande men det kommer inte att innebära att jag är den som firar jul med mamma för att lindra systers skuldkänslor…

Jaja, detta var allt för mig idag