Satt uppe tidigt i morse runt 5.30 och skrev… Skrev stolpar på mitt eget liv och på det som jag funderar att lägga ut på bloggen.

Det var inte direkt någon positiv läsning. Jag har ju alltid sett mig som ganska ”lagom” och det som jag har varit med om har jag alltid upplevt som att det inte är tillräckligt ”hemskt”. Men jag inser att när jag tittar på mina egna stödord att jag har varit med om mycket och det har varit hemskt och resan har ibland varit helt olidligt smärtsam.

Samtidigt kan jag se att jag har kommit en lång bit på vägen – jag har jobbat med mig själv så mycket och fortsätter varje dag, minut och sekund att jobba.

Att inte trilla in i gamla familjemönster & vanor, medberoende, offertänkande mm samt samtidigt hitta skydd som hjälper mig att gå vidare.

 Innan jag fortsätter på min story som inte är så rolig läsning, så vill jag poängtera att det finns människor som betyder mycket för mig och som har varit där för mig. Men det fanns nog inte någon som hade kunnat göra något för att hjälpa mig (förutom mina föräldrar) under min uppväxt. Och sen tog det ju år också innan jag vågade sluta skydda mina föräldrar… Innan jag insåg att det inte var mitt fel eller att det inte var mig som det var fel på.

Dessutom har jag bestämt mig för att blotta mig själv ganska mycket – detta helt enkelt för att jag vill kunna avsluta det här kapitlet och bara gå vidare utan att titta tillbaka så mycket. Jag vill ge mig själv chansen att sörja, rasa, hata – känna det som förnekades mig under hela min uppväxt… Jag vet inte hur det kommer att kännas när jag väl har påbörjat denna process så det får ta sin tid och uppdateringarna kanske inte blir så många – eller tvärtom – vi får helt enkelt se. Men jag vill sluta att fly ifrån mitt förflutna och nu lånar jag Linkin Park’s text för att illustrera flyendet:

It’s easier to run
Replacing this pain with something numb
It’s so much easier to go
Than face all this pain here all alone

Something has been taken
From deep inside of me
A secret I’ve kept locked away
No one can ever see
Wounds so deep they never show
They never go away
Like moving pictures in my head
For years and years they’ve played

If I could change I would
Take back the pain I would
Retrace every wrong move that I made I would
If I could take all the shame to the grave I would

Sometimes I remember
The darkness of my past
Bringing back these memories
I wish I didn’t have
Sometimes I think of letting go
And never looking back
And never moving forward so
There would never be a past

Just washing it aside
All of the helplessness inside
Pretending I don’t feel misplaced
Is so much simpler than change

It’s easier to run replacing this pain with something numb
It’s so much easier to go
Than face all this pain here all alone

Tack i alla fall för att ni läser och glöm inte att mitt liv ser annorlunda ut idag och jag är så tacksam för att jag har det så bra som jag har det.

Namasté

Fröken Lagom