Fy, vilken början den här dagen/veckan fick...
Ligger i sängen med en mörbultad kropp och två snusande barn bredvid mig.
När jag och den äldsta gick till skolan i morse, så blev vi påkörda av en bil på ett obevakat övergångsställe. Bilen kom svängandes och bilisten fick solen i ögonen och såg oss inte.

Vi var ju nästan över övergångsstället då bilen kommer. Jag ser att den är på väg och inser någonstans att den inte stannar och försöker komma emellan bilen och mitt barn. Så jag tar första smällen med höft & knä och halvhamnar på motorhuven. Min äldsta som gick i sin egna, lilla värld tog andra stöten också med benet först men far i backen med bakhuvudet.
Sen har jag lite flashbacks bilder och inget klart händelseförlopp men sitter sen på marken med min unge i knät, som gråter och är rädd, chockad och klagar på ont i huvudet.

Inget blod - inga sår! Bilen hade som tur var ingen hög hastighet!!

Massor med människor omkring oss - frågor om hur vi mår, ska vi ringa någon, chauffören som är uppriven och rädd. Massor med intryck, fragment och mitt fokus på att säkerställa att mitt barn var ok.

Någonstans i allt detta, så tar jag chaufförens namn och nummer och ett vittnes och sen fortsätter vi till skolan. Till skolsköterskan först och sen till vårdcentralen och läkaren som kollar oss båda.

Allt är i princip bra med oss och det ska inte vara någon större fara för framtida men.

Vi hade en sån tur i all otur och skyddsänglarna beskyddade oss verkligen idag!!!

Rädslan för hur illa det kunde ha gått sitter i mig och lär göra så ett tag till!!

Fy, också för den maktlöshet som jag kände när jag insåg att bilen skulle köra på min äldsta också och jag kunde inte förhindra det.

Så nu njuter jag av att höra mina barns snusande andetag och jag tackar universum, Gud, turen, änglarna, den högre makten för att de/det skyddade oss idag.