Hmmm, var börjar man och hur…. Vems fel var det att det blev så här… ingen, ödets, gud,  gener, DNA…

 

Jag var ett och ett halvt år gammal när hela min värld ställdes på sin spets och jag skulle bli vuxen… Känns helt absurt när man tänker på hur liten man är i den åldern. Jag förlorade mina föräldrar över en dag och ändå inte…

 

Just nu är jag bara skitförbannad på allt och alla i min närhet. Jag har en klump i mitt bröst som bara mal och mal och mal och jag vill få ett utlopp för de här känslorna. Hittills har alla mina val för att bli fri dessa känslor – hittills har de bara involverat destruktiva tankar och handlingar. Känns som jag har prövat allt utom att möta dem ”head on”. Det har varit förbjudet att göra det ända sedan min barndom – tror jag och vet jag till en viss del… Ingen har orkat med mig – det fanns inte rum för mig. Inte tillräckligt med rum – inte så mycket tid och rum som ett litet barn behöver. Först nu när jag själv har blivit mamma inser jag hur lite jag fick och hur djävla ont den insikten gör och jag vet inte hur jag ska möta den här smärtan utan att implodera.

 

Varför ska jag inte få bli förbannad på båda mina föräldrar? Varför har det varit så viktigt för dem att upprätthålla sina murar, fasader och sanningar så att de inte har orkat se mig.

Jag är mycket medveten om att jag inte är det enda barnet i världen som har farit illa eller far illa. Det finns massor som både har det bättre och sämre än mig. Men jag orkar inte leva längre med den tysta överenskommelse som alla verkar ha gjort – vi pratar inte om det som hände för då kanske vi kan lura oss själva med att det aldrig hände. Då behöver vi inte ta itu med att det fanns ett barn som sörjde att hennes mamma och pappa dog – för det gjorde de ju inte, för de lever ju fortfarande fast i andra former. Jag har hela tiden sökt efter ett bevis av något slag – efter en förklaring till VARFÖR jag mår som jag gör och VARFÖR det är så svårt för mig att umgås med min mamma. Jag har prövat alla förklaringar – allt från otrohet, missbruk, misshandel, missunnsamhet, hat till att-jag-är-fel-fel-fel, men aldrig berört den ”riktiga” anledningen nämligen själva traumat och hjärnskadan som följde på det.

 

Ingen har någonsin talat om för mig att det här är vad som kan hända efter ett aneurysm och att detta som du upplever är en följd av en hjärnskada…Inte min hjärnskada men min mammas… Ingen har någonsin nämnt att hennes sätt att vara kunde vara en följd av hennes hjärnskada…

 

Skitsamma, det kanske inte hade spelat någon roll och jag kanske inte hade mått bättre. MEN jag hade haft en lite bättre plattform att stå på – inte tagit på mig själv så mycket. Inte vänt allt innåt och inte hela tiden försökt gottgöra min mamma något som egentligen inte är min sak att gottgöra. Jag hade inte behövt tro att det var mitt fel…

 

Jag känner verkligen bara till brottstycken utav min egen uppväxt. Jag minns inte alltför mycket och av de tidiga åren då traumat hände har jag bara olika pusselbitar som jag försöker att pussla ihop – jag försöker att väva ihop min egen saga så att jag kan förstå. Förstå, sörja, få vara arg och ilsken, hata för att så småningom kunna försonas och förlåta. Jag kan intellektuellt förstå att alla gjorde sitt bästa MEN när vi sedan hade överlevt situationen så förvägrades jag chansen att faktiskt få bearbeta det som hände.

 

Vad händer med barn som upplever oförklarliga trauman i sitt liv? Vad händer med ett barn på ett och ett halvt år som ser sin mamma bli medvetslös och forslas iväg i en ambulans? För att sedan få träffa sin mamma igen en månad senare – visserligen sin mamma men en annorlunda sådan, en handikappad och hjärnskadad mamma – vad händer med det barnet när alla bara låtsas att allt är som vanligt igen… Vems är ansvaret att förklara och lotsa det barnet igenom traumat efteråt? Vem kan hjälpa det barnet att hitta sin egen trygghet? Det borde vara föräldrarnas jobb… eller?

 

Jag är arg – inte för att jag inte fick en perfekt barndom för det får ingen – jag är arg för att jag aldrig fick chansen att leva ut alla mina känslor – att jag inte fick rasa, skrika, gråta, vara besvärlig, arg, förbannad, egoistisk – att ingen såg mina nattsvarta sidor och att ingen fanns där när jag dundrade in i depression efter depression… min första självmordsdikt skrev jag när jag var 10 år gammal. Var det ingen som såg mig innan dess? Varför var mammas välbefinnande så mycket viktigare än mitt eget? Varför var hennes sanning den enda som fick finnas?

 

Och jag är extra arg och fylld av hat för idag så förväntas det utav mig att jag ska ta hand om min mamma som aldrig tog hand om mig. VARFÖR ? Ja, jag vet att hon har ett handikapp – en skada men varför ska jag ta hand om henne… Varför ska jag tillåta att hon lägger sin ångest på mig – att hon vill att jag ska rädda henne – varför ska jag tillåta det när det varje gång får mig att må ytterst dåligt… Hon klampar rakt över mig och mina känslor och jag ska bara acceptera det.

 

DET FUNKAR INTE SÅ!!! Kanske någon dag när jag har fått bearbeta att hon fick en hjärnskada och att hon inte kan rå för att hon inte har en empatisk förmåga längre - kanske...