Ångesten som liksom dryper av dig med varje suck, med varje rörelse och som hotar att vältra sig över mig.

Vår dans har så länge som jag kan minnas varit att du vältrar över din ångest på mig och att den någonstans ska bli mitt ansvar.

Men inte längre, men det innebär inte att jag inte påverkas av dina suckar och dina ledsna hundögon.

Du kräver mitt medlidande och mitt stöd, men jag vill inte ge dig det.

Du har för länge sedan förverkat din rätt att begära något utav mig

Du fattar inte det...

Jag vill inte följa ditt långsamma självmord. Jag vill inte följa din väg till graven som kommer att vara marinerad i röd vin.

Jag vill inte känna doften av din andedräkt, som är tung av gammal och sur alkohol.

Jag vill inte att du kindpussar mig och mina barn med den andedräkten MEN det fattar inte du

Ångesten är din att bära inte min.

Jag fick det jag kom för - jag fick numret som jag kan ringa när det inte längre finns en utväg

Jag är arg och trots det var det jag som satt och grät på tunnelbanetåget

Så jävla sorgligt att du aldrig kommer att fatta ett dugg