Så där ja, vem säger att det ska vara enkelt att sätta gränser? Vem bedömer vem det är som har rätt eller fel? Vems vilja ska vara den som gäller?

 

Tja, jag vet bara en sak och för att orka sätta mina gränser så måste jag lyssna till mitt hjärta.

 

Om hela jag skriker NEJ, om hela jag får ont i magen och helst av allt bara vill FLY – då har jag inte varit sann mot mig själv.

 

Visst jag kan kompromissa – men ställ mig inte mot väggen – för då sparkar jag bakut.

 

Hade ju luciafirande i eftermiddags på dagis och vår vana trogen så hade jag/vi bjudit in mormor, farmor och moster. Farmor kunde inte komma men både mormor och syster kom.

 

Efter samtalet med mamma igår angående julfirande så såg jag inte direkt fram emot dagens träff för att jag visste att hon skulle ta upp det och för att jag då skulle var tvungen att berätta för henne om mitt beslut. Någonstans inom mig så hoppades jag nog på att det här skulle kunna få vara mitt barns dag och att vi bara kunde få njuta utav barnens glädje och deras stolthet när de fick vara i centrum.

 

Och innan dess så hade jag redan fått ett par skuldattacker på jobbet utav syster min. Hon var ju hemma hos mamma igår och hade hjälpt henne att sätta upp en julstjärna och naturligtvis så skulle mamma backa ett par steg för att se på resultatet och då trillade hon på sin nyopererade arm…

 

När jag då frågade min syster varför hon åker ut till mamma om hon inte vill det, så svarade hon ju att någon måste… Karin lever fortfarande i tron att det är hennes/vårt ansvar att ta hand om mamma.

 

Nåväl för att fortsätta med dagens händelser så när jag och min man kommer till dagis så är mormor/mamma redan där. Hon ser ut som 7 svåra år – underläppen typ darrar på henne och hon är tårögd utan att ha yttrat ett ord.

 

Bara åsynen av detta får mig att i stort sett vilja vända på klacken och springa därifrån… Jag har ju i min berättelse inte kommit till att mamma älskar DRAMA och DRAMATISKA effekter och att allt ska överdrivas och yttras. Jag är hennes motsatts – jag är privat och kan inte inför ytliga dagisbekanta ge mamma det hon ville ha.

 

Men istället för att springa så hälsar jag på henne med den sedvanliga kindpussen – en på vardera kinden i luften – och frågar henne sedan hur hon mår.

Först får jag höra om hennes fall och då kan jag fortfarande ge henne lite utav den uppmärksamhet hon kräver, sedan så börjar hon på sitt typiska vis berätta ” men, nu är det så att Klaus har blivit dålig” och detta samtidigt som ett par dagisföräldrar börjar prata med mig… Jag valde att i detta fall ignorera mamma och hennes försök att berätta att hennes mosters man har blivit inlagd på sjukhuset och är döende.

 

Varför kan man undra? Jo, för att jag valde att inte där och då innan mitt barns luciatåg och inför alla andra börja prata om något som skulle få mamma att gråta och vända all uppmärksamhet mot henne…

 

För mamma kan inte bara säga – att tja, det är dåligt med honom nu men jag kan berätta mer sen – jag ville bara att du skulle veta att det inte är så bra.

 

Nej då, mamma ska verkligen krama ut allt där och då – om ambulanser, sista smörjelsen, och så ska hon gråta… Nu smet jag från det och fick sen i detalj höra mer från min man som också valde att smita så snabbt som han kunde.

 

Så kommer barnen ut i tomtekläder, lucialinnen och pepparkakskläder – allt toppat med jackor, mössor och vantar. Dom är så otroligt söta när de sjunger, gråter, gäspar, springer fram till sina föräldrar och allt det andra som tillhör ett dagis luciatåg.

Och efteråt får vi alla komma in för fika…

 

Då kommer nästa drag hos mamma som jag avskyr – jo, att hon precis som ett barn ska ha hjälp där och då… Så förutom att jag hjälpte mitt barn av med sina kläder & skor, så hjälpte jag ett annat barn med skorna, tröstade ytterligare ett barn som trodde det hade blivit lämnat ensamt, försökte få av mig mina egna kläder samt det sedvanliga lotsandet av en irriterad mamma som vill bli servad först.

 

Lägg därtill att jag redan hade sårat min mamma dödligt genom att ignorera henne tidigare, så kan ni ju förstå att underläppen hennes hängde vid knäna.

 

Så då försöker jag att vara till lags genom att hämta kaffe och bullar åt mamma… Men trots det så ger jag henne inte 100 % i uppmärksamhet utan pratar med föräldrar och lärare. Så precis innan hon ska gå så säger hon till både mig och min syster att hon vill prata om vårt julfirande på juldagen – där och då. Och nu är jag ju tvungen att säga till henne att det bara blir jag som kommer på juldagen och att alla sen är välkomna till oss den 27:e.

 

ARGHHHH, gick det hem?? Nej då, det skulle ju förstås börja ifrågasättas ”IN PUBLIC”. Mamma gick igång direkt ”men vadå, jag lovar ju att inte dricka alkohol” och så försökte jag förklara men kunde inte vara tydlig när hon gick till attack… Så då började hon återigen att nästan gråta och jag snurrade in mig ännu mer i mina förklaringar och när hon trots allt fortfarande fick samma svar då blev hon sur… Och då sa jag ”måste vi ta det här och nu? Kan vi inte ta det här någon annanstans?”

 

Sen blev det lite utav en känslomässig blackout för mig, och på något vänster så kommer vi ut i hallen där mamma och syster klär på sig och går.

 

Senare på kvällen försöker jag släta över det hela med ett sms till mamma där jag tackar henne för att hon kom och ber om ursäkt för att jag inte pratade med henne… Tillbaka fick jag ett mycket surt sms – där hon väljer att förstå mitt val som att mitt barn inte får komma till henne någonsin.

 

Så nu har jag skrivit ett mail till henne där jag förklarar att det inte handlar om att mitt barn får komma dit eller inte – utan om hennes alkoholvanor och att jag inte litar på att hon håller sitt löfte om att inte dricka… Och återigen har jag förspillt timmar på att försvara mitt beslut – att följa mitt hjärta – för en människa som trots allt inte kommer att kunna ta in det som jag säger utan bara höra det som hon vill höra.