Jaha, så kom det samtal som man har gått och väntat på en tid. På valdagskvällen ringer mamma vid 17.30 och berättar att hon väntar på att hennes väninna ska komma och ta henne till sjukhuset för hon har ramlat och gjort illa höger armen. Tack gode gud för att det var höger arm och inte vänster armen som är den enda som hon kan använda.

Första tanken som kommer är: OK, hade du druckit när du ramlade – men innan frågan hinner slinka ut så kommer jag på vad klockan är och inser att det är för tidigt för att hennes alkoholintag ska ha börjat den dagen.

Nåväl, jag släpper det för stunden och koncentrerar mig på mitt liv ett par timmar till. Ringer sen runt 20 för att höra vad som hänt. Då ligger mamma inne på sjukhuset för armbrott på båda underben på höger arm och ska opereras dagen därpå eller möjligen på tisdagen. Får även reda på vilken avdelning och sjukhus som hon ligger på.

Morgonen därpå, vabbar jag och telefonen hemma börjar nästan ringa med en gång. Gammelmoster som undrar hur det går med mamma… Ringer sjukhuset och blir uppdaterad om att hon opereras och blir klar runt lunch. Informerar gammelmoster som pga. sin finlandssvenska knappt förstår vad jag säger… Informerar även min syster Karin som inte vet något om det hela pga. hon är utomlands och mamma har inte hört av sig till henne. (kan bero på en pågående konflikt som de har nu).

Nåväl, allt går väl med operationen och jag åker dit på kvällen och besöker henne som den plikttrogna dotter som jag är… Observera jag vill INTE åka dit, observera att jag när jag är där håller henne i handen och lyssnar på henne – fast jag inte vill.

Fortfarande idag så har jag så svårt med fysisk kontakt med min mamma och är glad över att hon värderar kindpussar mer än kramar.

Under tonåren så mådde jag illa så fort hon pussade mig eller kramade mig – så svåra känslor att ha för sin mamma – när alla hela tiden påminner en om att man inte får känna så – hon är ju handikappad för guds skull!!!

Det svåraste med allt det här som har hänt är ju inte det som jag har gjort eller inte gjort nu för min mamma – utan mina känslor. Att alltid känna ”JAG VILL INTE” – jag vill inte träffa dig men jag gör det ändå, jag vill inte ta hand om dig, men jag gör det ändå, jag vill inte kindpussas, hålla din hand, trösta dig, lyssna på dig men jag gör det ändå… för din skull och för alla andras. Att oavsett hur jag agerar så måste jag alltid ha ett försvar uppe för att kunna försvara mig mot alla andras påtryckningar.

Nu i samband med armbrottet så pratade jag med sjukhuspersonalen om mammas alkoholproblem och de tog upp det med henne i sin tur. Nu har hon fått kontakt nummer mm till människor som skulle kunna hjälpa henne att sluta – däremot så vill hon inte sluta. Jag har också pratat med socialtjänsten i hennes kommun och sett till att de har tagit upp kontakten igen så att mamma kan få hjälp – men så långt sträcker sig min vilja att hjälpa. Allt utöver det är att gå över mig själv och mina egna gränser.

Jag kan inte bortse från mitt förflutna – jag kan inte glömma och jag jobbar på att acceptera det MEN jag har långt kvar till det som kallas FÖRSONING.

Så mycket ilska finns kvar i mig och i såna här ”kris situationer” när jag måste ställa upp på min mamma så reagerar jag som en liten 2-åring – JAG VILL INTE!! Lämna mig ifred.

BORT – UT UR MITT LIV – Kom inte och kräv något som jag inte kan ge dig – kan inte älska dig – du har gjort mig för illa för det och bara för att du är min mamma och för att du är handikappade så ger det dig inte rätten att kunna kräva något av mig.

Jag ställer redan upp på dig till max utav min förmåga och enklast hade det varit om jag hade kunnat klippa kontakten med dig – men då klipper jag även kontakten med min syster, min pappa och min styvmamma och där är jag inte än. Du ser till att alltid dra mig tillbaka in i spindelnätet när jag är på väg borta – då ringer du till alla och berättar för dem att jag aldrig hör av mig etc. Och så ringer de och lägger över skulden på mig – till och med min svärmor.

Jaja, nu har jag varit bortrest några dar med bara min riktiga familj och det har varit så skönt…