Idag är det en sån där dag då det är svårt att hålla i några positiva tankar och att inte falla in i det gamla mönstret att bara vilja slå ner mig själv…

Det har hängt med hela helgen – de svarta tankarna och offerinställningen… Jag vet ju varför – har sovit för lite hela förra veckan och nu i helgen kom allt i kapp – alla måsten ställer sig på tvären i hela mitt inre och jag blir inte en speciellt bra mamma eller partner… OCH istället för att vara förstående mot mig själv och säga att ok jag har en dålig dag, så slår jag mig själv i skallen ännu mer…

Hmm, och sen när jag trots allt lyckats få ett ”good enough” avslut på helgen och bett om ursäkt för mitt beteende, så kommer jag till jobbet och nästa infekterade relation.

(Påminn mig om att i mitt nästa liv så ska jag under INGA villkor ge min syster ett jobb på samma arbetsplats… Det sämsta beslut jag någonsin har tagit – grät samma dag som jag anställde henne, men kände mig tvungen utav min gamla familj…)

Tja, det började positivt men så råkade jag min dumma nöt öppna munnen – helt oförargligt – men tja, nu är hon SUR och ARG och går omkring och blänger på mig… Jag vet att det jag sa inte var något som en vanlig människa hade uppfattat som ont – det var sagt i all välmening… tja…

Och då vet jag att jag inte bara behöver stå ut med hennes humör under hela dagen utan även utanför jobbet - eftersom vi tränar tillsammans. Och just idag är det jag som ska hålla i yogaklassen och jag orkar inte ta hand om hennes ego idag…

Min terapeut hade säkert nu sagt något om att agera vuxet och lägga tillbaka hennes känslor på henne – och kanske gör jag det, men eftersom jag redan kände mig tilltrasslad innan detta, så lär jag nog inte göra det utan snarare tycka-synd-om-mig-själv… bah, gnäll och fräs – allt  i ett…