Ganska oundvikligt och inte så oväntat - i natt så tog stressen ut sin rätt. Har varit vaken sen vargtimmen och försökt att somna om. Försökt att sänka andningen från bröstkorgen till magen och försökt att tala om för skallen att ”mm, vi kan väl ta det där sen när det blivit morgon”?

Gav upp alla försök nu vid 6 och får helt enkelt se det som en tidig morgon istället. Ett tillfälle till att pränta ner alla tankar här i stället.

Det är tyst i huset – endast tomten är vaken …

Mm, så var det så dags för årets julfirande och allt vad det innebär. Alla dessa förväntningar som helt plötsligt blir krav – alla dessa måsten som ska uppfyllas.

Varför blir det så?

Precis som alla barn så älskade jag julen. Någon gång under den tidiga tonåren började det så sakta att förändras – kan hänga ihop med att min bonusmamma ville bojkotta julen helt. Och idag kan jag ju förstå henne för hon var helt plötsligt den som fick stå för allt organiserande etc. som hör ihop med ett julbord och för att vi alla skulle ha det trevligt, så bjöds även min mamma, min mormor, min styvmammas ex och hans nya in. En eloge ska ges till min bonusmamma och de andra vuxna för att de faktiskt kunde umgås så här utan att ryka ihop inför oss barn.

Jag vet egentligen inte när jul, nyår och midsommar började bli högtider, som verkligen får det att vända sig i magen på mig. Förmodligen när min egen fria vilja inte riktigt räknades längre utan helt plötsligt så lades förväntningarna från omgivningen och från min mamma på att vi skulle fira tillsammans – speciellt julafton då.

De jular som vi har firat sen vårt barn kom till världen har sett ut som följande:

1:a julen spenderades utomlands, 2:a julaftonen med svärmor (för julen under graviditeten spenderades med mamma och min syster) och 3:e julaftonen med vänner.

Vilket tar oss till årets jul och i år kunde jag inte ducka längre utan det blir jul tillsammans med min mamma. Inte nog med det, jag ska ta med mig min mamma till min svägerska för svärmor ville inte att hennes barnbarn skulle behöva fira jul utan sina kusiner och det är vi tacksamma för.

Och stressen är total – jag ska ta med mig min mamma på julafton… Det borde ju vara stressfritt men NEJ. Inte nog med att jag ska behöva vara orolig för hur mycket hon dricker och hur hon beter sig – nej då, jag vet att helt plötsligt är även mitt beteende på julafton satt under lupp… För jag förändras när jag är med min mamma – jag blir kall, avståndstagande och tyst.

Och domen är att: jag tar inte hand om min mamma tillräckligt, för trots allt som har hänt och det hon har gjort – så har hon ett handikapp och jag förväntas vara den stora personen här och ha ett överseende med henne. Jag förväntas att ta hand om henne trots att hon inte fanns där för mig när jag var liten… Och ilskan som finns i mig väcks varje gång jag hamnar i såna här situationer. Så då utför jag det som förväntas utav mig utan att vilja det och utan att kunna vara med känslomässigt.

Nåväl, inför nästa jul så ska jag börja preparera mamma, min syster, pappa m.fl. på att vi är bortresta eller har gått under jorden.

(Och ja jag vet att det finns flera människor där ute som under julen tvingas till att umgås med nära och kära som de kanske helst skulle vilja undvika.)