Hur länge ska man låta frustrationen, ilskan äta upp en inifrån?? När räcker det? När borde alla timmarna i terapi ha gett sin avkastning?

 

Hjärtat slår hårt och argt i bröstet, händerna skakar och det finns ingen utlösning att få? Är det så konstigt att man vänder det emot sig själv då? Är det så konstigt att man börjar leta efter väger för att ”self-destruct”?

 

På ytan verkar ju allt så bra… Varför ska man då jagas av gamla oförrätter? Gamla synder gjorda mot en som inte har fått en upprättelse?

 

Varför jaga något man aldrig kommer att få??

 

Jag blir knäpp på mig själv och jag gör alla i min omgivning galna på mig. Jag kommer att förstöra det som finns omkring mig med all den här ilskan som finns inombords.

 

När ilskan inte får något utlopp så vänds den senare till panik, ångest, illamående och till slut sänker sig depressionen över en som en gammal, tung, illaluktande och våt trasa. Sveper en till sig och låter en knappast andas och på något sätt så kan det kännas tryggt att välkomna den och att hålla den tätt intill sig. För tillskillnad från allt annat så är den invand och välbekant…

 

Men när låter man något sluta att förtära en? När släpper man det förflutna och erkänner det för vad det är och går vidare?

 

ﻉﻉ ﻉ ﻉﻉ

 

Min terapeut skulle säga att jag är i affekt, att eftersom mitt barn närmar sig den ålder jag var i när mitt livstrauma skedde så skriker mitt lilla barn inuti mig… Jag kan inte annat än att hålla med, men där hon vill att jag ska låta mitt förnuft och den jag är idag överrösta det lilla barnet och alla mina känslor där går jag bet.

 

Hon pratar om brister och mönster och jag kämpar dagligen med att försöka bli en bättre person – inte för att det är det som hon menar, men det är det som jag hör.

Just nu är jag trött på att vara ”vuxen” och ”ansvarsfull”… Trött på att inte synas och inte höras och jag försöker att hitta vägar för att inte falla dit, inte ta till min enda trygghet som själdestruktiviteten trots allt är. Någon har någongång sagt att det tar tre generationer att hela en skada – tre generationer!! Jag är trött på att vara den tredje generationen och att kämpa för att inte upprepa gamla mönster och inte tillfoga någon annan skada. Idag gav mig orden ”jag skiter fullständigt i det” motiv att ge upp och låta den gamla maran rida mig igen. Ångesten som sakta smyger sig på, som väntar bakom hörnet i solskenet när ens lilla barn skrattar ett gurglande lyckoskratt för något som man själv har glömt bort att uppskatta på samma vis, då klarar man att mota bort ångesten – att hålla kvar vid allt det goda..

 

Men eftersom jag innerst inne inte tror att jag är en bra person, så känns det ändå som allt det goda ska och kommer att ryckas bort från en… Rädslan för att jag ska få det att ske blir den perfekta grogrunden för ångesten.

 

ﻉﻉ ﻉ ﻉﻉ

 

Jag har så länge jag kan minnas alltid varit ”pappas lilla flicka”. På alla sätt som man kan tänka sig så var det just pappas flicka jag blev när jag inte ens hade hunnit fylla två år. Kanske hade det varit något som hade blivit så naturligt också men nu blev det ju helt enkelt påskyndat.

 

Det ligger så mycket i det där att vara pappas flicka – speciellt ifall man kommer från medelklassen… Pappas flicka är söt, snäll och rar. Hon gör som hon blir tillsagd och blommar upp av att kunna visa hur duktig hon är… Men aldrig, aldrig kan hon ta till sig att hon faktiskt är söt, snäll och rar – nej, hon lever utav fruktan – andas fruktan… Rädsla är aldrig en bra grogrund – hon hör inte stoltheten i sin pappas röst – hon letar alltid efter den dolda meningen och bara väntar på det oundvikliga när de ska överge henne ännu en gång… När deras problem blir så stora igen så att hon inte syns…

Hon blir en expert på att överleva ÖVERLEVA. Hon vågar inte ens agera utåt – hon vågar inte ens ställa till med problem för sina föräldrar.  Hennes föräldrar vet ju att hon är så duktig och att hon klarar sig alldeles själv.

MEN hon skriker inombords efter att det ska se henne – snälla, snälla se mig!! Rädda mig! Se mig!!

 

ﻉﻉ ﻉ ﻉﻉ

 

Inser att det är lite lönlöst att sitta och gråta över spilld mjölk. Det är inte speciellt storsint. Men det är ju det som är problemet – jag har försökt att över åren vara storsint och rationell. Att ge och ge, att förlåta och att bara gå på i ullsockarna och låta alla parasitera på min inneboende fruktan. Att inte våga ha en egen vilja.

 

Att vara pappas snälla och rara lilla flicka – att inte ställa till med problem. Det funkar ju inte och det löser absolut inget – jag blir bara självdestruktiv. Tyvärr är det väl så med uppdämt raseri när det väl får ta sig uttryck så kanske det inte alltid kommer ut i den mängd som det skulle vara befogad. Dessutom har vi alla olika minnen utav olika situationer – eller som jag nästan inga minnen alls…

 

Jag minns nog bara det som har gett mig skamkänslor – och det är inte lite det. Jag har aldrig för någon yppat allt – en bit här, en bit där – men aldrig allt.

 

Istället blir skammen förlamande och ser till att förstöra mitt nuvarande liv. Det är det som den här kampen handlar om – jag vill vinna den och jag vill orka vinna den. Jag vill ha samma tillit till mig själv och det goda i mig som min man har. Jag vill inte förstöra mitt barns kärlek till mig eller min mans. Men jag måste vara sann mot mig själv och den jag är idag.

Skrivandet tar bort en del utav min inneboende frustration, när orden väl kommer på pappret dövas smärtan och jag kan sedan åter fungera normalt… Tills nästa gång när en våg av ilska, raseri, vanmakt, tills nästa gång jag sviker mig själv eller inte längre vill vara vuxen.

 

Jag pendlar mellan att vilja förneka min bakgrund och den jag är och att bara fortsätta gå i invanda destruktiva mönster eller till att inte ge upp utan hela tiden fortsätta kämpa.

Det enda som jag med säkerhet vet är att genom att skriva så mår jag bättre. Vem vet vart det tar mig?