Så här känns det just nu…

Tänk dig att du står i backen, solen skiner, vinden biter i kinderna, du är förväntansfull, skidorna, pjäxorna – allt är perfekt och du ska göra ditt livs åk. Ta det där OS guldet.

Allt börjar bra, första svängarna sitter som de ska, allt jobbar med dig – snön, vädret, farten och du bara njuter.

Omärkligt så ökas farten lite – fortfarande har du den under kontroll – men du börjar känna att det här kräver mer av dig, så anspänningen i kroppen blir högre, man tajtar till musklerna och parerar. Helt plötsligt så känns svängarna svårare – flytet saknas och du tar svängarna nätt och jämnt – samtidigt som farten nu nästan har tagit kontrollen över dig.

Mjölksyran sätter in men du vet att du fortfarande har den där sista kapaciteten att trycka till och klara det. Helt plötsligt går solen i moln, vinden tar i och farten tar över helt.

Nu kämpar du för att hålla dig på benen och svängarna blir svårare och svårare – det kärvar till sig mer och mer…

Så kommer det en liten, liten isfläck – i vanliga fall hade den inte varit något problem. Visst du kanske hade halkat iväg med skidan lite, men du hade klarat det. Kanske fått hjärtat i halsen och tänkt – argh, det där höll på att gå illa.

Men nu så går det illa – farten tar totalt över och skidorna glider åt alla håll och kanter och du faller, faller och det tar aldrig slut. Du har absolut ingen kontroll längre och du faller. En del åskådare kan tänka: Ånej, stackars henne – en del tänker – tja, jag kunde ha sagt det du trodde för mycket om dig själv, en del – tja, undrar om det är skidorna eller banan det är fel på.

Alla tycker och tänker – har åsikter om både det ena och det andra… I slutändan så är det trots allt du som har kraschat – du som står där med de krossade drömmarna, den trasiga kroppen, rädslan som sitter i benmärgen inför nästa isfläck och paniken inför att möta de som du har utsatt för ditt misslyckande.

Att känna skammen inför din tränare som trodde på dig och som gav dig verktygen att göra detta, inför dina lagkompisar som nu för ytterligare press på sig för att du klantade till det.

Och att inte kunna slicka sina sår för du har dessutom familj och barn som väntar på dig hemma och som behöver dig för att klara sina liv.

Och allt detta för att farten tog över och det fanns lite is där under det fina snötäcket…

Det blev ingen OS guld den här gången men vem vet vad som händer om man får tid – tid i ett samhälle där tid inte finns för annat än framgång…