Idag sa det PANG i skallen!!

Kan inte beskriva det på ett annat sätt och så fort jag har kommit på fötterna så kommer jag att skämmas sååå grundligt mycket.

SKAM, skam, skam…

En ganska vanlig konflikt satte igång ett jordskred hos mig. EN alldaglig konflikt med ett barn försatte mig så totalt ur kontext…

Hela förbannade förmiddagen har jag suttit och gråtit framför datorn på jobbet. Underbart, underbart – tala om att skapa uppmärksamhet runt sin egen person när man helst av allt bara vill krypa under jorden och aldrig, aldrig komma fram igen.

Ja, Fröken Lagom pendlar mellan att kunna hålla en rationell tanke i cirka 2 minuter och sedan falla fritt i totalt mörker…

Ja, jag vet att jag inte menar att jag VILL DÖ – men jag känner det så… Och jag famlar efter alla möjliga och omöjliga handbromsar – har pratat med min terapeut över telefonen – kanske andra gången i världshistorien som det har hänt – och hon föreslog psyket som en utväg… OCH då känner jag bara NEJ, NEJ, NEJ…

Ska det alltid vara så här – ska det vara så här varje gång jag går igenom något smärtsamt – eller att det blir för mycket i livet – ska jag aldrig kunna LEVA ett normalt liv??? Ska jag behöva medicinera jämnt??

Jag var såå stolt över mig själv när jag slutade med antidepressiva i höstas och stolt över att jag inte föll tillbaka och så blir det så här überjävligt RÖRIGT i skallen…

2 minuter med en bra tanke och sedan så tar jag ut det på mig själv. Det borde ju vara så enkelt att bryta alla dessa svarta tankar – jag har ju jobbat med verktygen så länge – jag borde kunna bryta – eller? Jag är så otroligt besviken på mig själv och ledsen…

Och som sagt jag kommer att skämmas för att jag misslyckades och för att jag var svag – sen när jag mår bättre… Då kommer jag inte att vilja kännas vid det här.

Jag sviker alla runt mig…

Jaja, imorgon är en ny dag