Nej, dränerad eftersom när det bara är VI två så blir det så tydligt att jag inte kan knyta an, inte kan fördjupa vår relation till att bli mer äkta och varm.

Det är så totalt ångestladdat att inse att vi inte har något att säga varandra. Att tystnaderna oss emellan inte är något att vila i. Tystnaderna gör det så uppenbart att det enda som håller oss samman är vårt blodsband.

Jag upprepar mig själv - mamma är bara en spillra av den hon en gång var. Livet har varit tufft mot henne och hennes val har gjort henne än mer ensam, utsatt... Och jag ser detta men kan inte ta in det för jag orkar inte. Min oförmåga att släppa all smärta som hon och pappa har åsamkat mig får mig att fastna i skuldkänslor.

Så varje möte med henne blir såå laddat med sorg. Sorgen över att jag aldrig hade en mamma och att jag var ett försummat barn som var mamma åt sin mamma.

En vecka av skuldkänslor och sorg... Hon blir aldrig min mamma och jag vill inte ta hand om spillrorna 

Jag får inget tillbaka förutom ÅNGEST... Kan inte rädda världen - inte mitt ansvar och inte mitt liv. Jag har kommit längre och jag väljer ljuset....

Det är mitt ansvar mot mig själv och mina närmaste 

Saknar min tankebok

Det var den dagen som jag flydde mitt X.

Jag hade då spenderat månader i terapi och långsamt byggt upp modet att fly.

Den dagen, vaknade jag med hjärtat i bröstet och gjorde mitt sista scenframträdande. Jag åt frukost, duschade, klädde på mig, gick ut med hunden på promenad och sedan låtsades jag säga hej då till mitt X som vilken annan vanlig arbetsdag som helst. Så tog jag bilen och låtsades köra till jobbet.

Jag minns inte längre vart jag åkte - om det var Hofstade eller Plankendael eller någon annanstans. Minns inte hur länge jag väntade där...vet bara att det var tillräckligt länge för att D skulle ha åkt till sitt jobb.

När det var säkert körde jag tillbaka till mitt hus och mötte upp min pappa, styvmamma och två vänninor.

Så började vi bära ut alla mina saker som jag inte ville lämna. Det var min farfars sekretär, mina kläder, porslin, fotografier, min cykel och en parabol antenn. Det var inte så mycket som jag tog bara det som var absolut mitt. Han fick behålla alla möbler, alla datorer - allt det gemensamma som vi hade köpt... 

Hus- och billån och alla kontrakt hade jag noggrant tagit kopior av och skickat till advokaten.

Allt hade förberetts minitiöst och inget lämnades åt slumpen. Av rädsla för hur han skulle reagera... 

Den dagen hade vi alla nerverna på helspänn och så fort en bil närmade sig vår gata så höll vi andan - tänk om D hade glömt något hemma - tänk om grannarna skulle ringa honom...

Adrenalinet pumpade nog extra mycket hos alla...

Sen när allt var inne i skåpbilen, mina vänninor hade åkt vidare och pappa och K väntade på mig så kom det svåraste.

Och det svåraste var inte att lämna avskedsbrevet på matsalsbordet med min förlovningsring - nej, det var en lättnad - äntligen fri!

Nä, mitt hjärta krossades av att det var sista gången jag fick se min lilla, fina franska bulldog. Sista gången jag fick klappa honom, pussa på honom och då kunde jag inte ens göra det fullt ut för jag ville inte stressa honom mer än vad han redan var.

Jag hade så gärna velat ta med honom men jag kunde inte för jag hade inte längre någonstans att bo.

Sen lämnade vi Vlamingenstraat för sista gången och jag lämnade allt till honom. Hus, bilar, möbler - rubb och stubb - allt. Allt det kunde ändå inte mäta sig med hunden... Och tack gode Gud för att vi inte hade barn ihop.

Sen körde vi till en jobbkollega där jag fick lämna mitt bohag. Någonstans här så slår rädslan till för vad han ska göra om/när han kommer hem från jobbet. Tänk om han verkligen kommer att ta livet av sig?! Han får inte vara ensam... 

Så panik ringer hans mamma men hon är inte hemma, ringer hans kompis och säger "jag drar nu". Säger till kompisen att säga att jag ringer längre fram.

In till Bryssel med pappa och K och mitt X ringer på min pappas mobil. Frågar min pappa om han vet var jag är...

Pappa har ju naturligtvis ingen ANING!!

Pappa och K lämnar mig hos en väninna som D inte visste var hon bodde och så åkte de hem till sig i Tyskland.

Den kvällen var jag euforisk och hög - blödde näsblod i ett - kunde inte sitta still och kunde absolut inte slappna av... Rädd, chockad, ledsen, glad...rädd rädd rädd.

Dagen därpå tog jag tåget till London och kände mig äntligen lite säker. Tror jag var en vecka i London, följt av två jobbveckor i Sverige och sen återvände jag till Belgien och påbörjade avslutandet på riktigt.

Jag var oerhört modig som gick den där dagen 

Den 12e februari firar jag mitt eget mod och att jag påbörjade min resa mot ett bättre liv - ett liv som inte bara går ut på att överleva...

Just nu är varje dag en kamp mot självhatet - jag är min värsta domare, min bästa väns värsta mardröm. Kämpar mot mina självdestruktiva impulser och försöker döva ångesten och inte lägga över allt detta på mina närmaste...

Vilket gör att jag känner mig ensam, rädd, arg och förvirrad. Längtar efter mina 45 minuter hos min terapeut - 900 kronors lyxen av att kunna gråta, härja, svära och förbanna.

Jag förstår så väl varför så många tar till flaskan, maten, träningen, jobbet eller drogen. Önskan att bedöva är enorm - att slippa känna - att slippa längta efter något jag aldrig kommer att få - att slippa ta in sveket från vuxenvärlden...

Jag är ett maskrosbarn som växte upp i en värld av vuxna som hade nog med sina trauman, som överlevde på bekostnad av sina barns psykiska hälsa. De vuxna som fanns i min närhet var otillräcklig. Den ena överlevde sin hjärnskada, den andra dövade sin ångest med jobb, sprit och mediciner för så hanterade deras vuxna sitt liv.

Jag hade enbart tur som överlevde min barndom - ödet var på min sida och ödet/änglarna/försynen/Gud/turen - kalla det vad du vill gjorde så att vi flyttade från Göteborg.

På det viset bröts mobbningen... Och främst så tog det slut - det som jag precis har vågat ta upp i terapin - det som jag straffar ut mig själv för nu - det som jag skäms för så mycket att jag knappt vill kännas vid det... 

Jag försöker att förstå den lilla, olyckliga tjej som jag var då - jag var ensam och utlämnad och sökte bekräftelse till den utsträckningen att möjligheten att säga NEJ inte fanns

Skitdag

Och min terapeut har inga silkesvantar på. Det är tufft. Och det gör jävligt ont. Men det går över och det ger mig chansen att få välja mina vägar. Att se mina mönster och att bryta dem är inte lätt. Att ta mitt ansvar gentemot mig själv och att inse att bara jag kan förändra. Naturligtvis vill delar av mig att någon annan ska ta över det ansvaret

Ångest laddat att bli vuxen fullt ut och ta ansvar för att bryta mönster och inte föra vidare dem