Har inte skrivit på länge och det beror främst på att det har varit så mycket den sista tiden som har hänt – positiva saker. Och jag har en förmåga att glömma att skriva om det som är bra – så det blir det ju tyvärr så att det här ofta blir en form av klagomur…

Nåväl, annars växer magen på mig och hormonerna svallar in med jämna mellanrum – jag är glad över att jag inte är min egen partner.

Och nu säger jag det igen – efter mamma ledigheten – om allt går bra vill säga – så måste jag ABSOLUT byta jobb.

Driver mig själv till vansinne på det här stället – det enda positiva är egentligen lönen – allt annat har handlat om förnuft beslut och rädsla för att bli pank…

Jaja, innan jag ventilerar all min frustration så slutar jag helt enkelt att skriva..

Over and Out

Idag är det en ganska tung dag… lite sorgsen… beror nog på att jag skrev hur jag kände mig igår i samband med mammas senaste olycka.

Satte en snöboll i rullning och jag har tänkt mycket på mammas och mina år tillsammans… Så innan jag fortsätter med min ”story”, så lägg på minnet att allt inte var miserabelt under min barndom och att det fanns ljusa stunder också. Och att jag förstår att mina föräldrar gjorde det bästa de kunde med de verktyg som fanns då…

Men som sagt ibland är vägen lång att gå och vissa sår tar tid att läka – och idag tycker jag synd om mig själv – så här kommer min version av det som hände…

Jag föddes i Sverige och bodde här tills jag var 11 månader gammal. Då flyttade vi till en liten by i Tyskland som heter Höpfingen och där startade min pappa sin tandläkarkarriär och mamma jobbade som tolk. Så jag var 11 månader gammal och gick hos en dagmamma. So far everything is ok. Men om man då tänker så här så är det en ganska stor omställning för ett litet barn att flytta till en ny stad – och dessutom behöva lära sig ett nytt språk när man inte ens kan sitt eget modersmål.

Jag kan tänka mig att det dröjer ett tag innan man känner sig trygg i den här nya situationen som liten – speciellt när jag som vuxen vet att det tar minst 6 månader att vänja sig vid en ny stad, ett nytt land och ett nytt språk och ännu längre tid tar det att verkligen bli en del av den nya miljön.

Som familj fick vi 7 månader tillsammans innan allt ändrades IGEN. Min mamma var 27 ½ år gammal och jag var 18 månader gammal. Det var en solig och varm dag i juli och vi var på väg till affären. Vägen dit gick via en lång uppförsbacke och mamma och jag mötte bybarnen som ville leka med mig, men mamma sa nej för hon hade så ont i huvudet. Jag kan tänka mig att jag kanske inte var så glad över att behöva gå med till affären istället för att leka…

Vi kommer till affären och mamma blev genast mött av en bekymrad affärs ägare som ger henne en plats att vila på. Mamma svimmar, pappa blir ditkallad och strax efter det försvinner de i en ambulans.

Vad som hände med mig – vet jag fortfarande inte – vem tog hand om mig tills pappa kom tillbaka?

Jag har inga minnen från den här tiden utan har bara kunnat pussla ihop brottstycken utav det som hände från mina föräldrar och andra.

Mamma blir inlagd på neurokliniken i Heidelberg och pappa & jag flyttar dit till en lånad lägenhet. Mamma är nersövd under en vecka på morfin mm. Läkarna ger henne 20 procents chans att överleva en operation och utan operation så dör hon.

Man går in och opererar en aneurysm på aortan i hjärnan. (http://sv.wikipedia.org/wiki/Art%C3%A4rbr%C3%A5ck)

Hennes hjärna frys ner i 8 timmar och hon är väl mer död än levande under den här tiden. Efter operation så är hon i koma och får en blödning i hjärnan på grund av svullnaden efter ingreppet. Då borrade man inga hål i skallen för att lätta på trycket så svullnaden fick gå ner själv. När mamma vaknade upp så kunde hon inte längre prata och hela hennes högra sida var förlamad.( Hon föddes som högerhänt). Läkarna var inte precis hoppfulla och såg hennes framtid mest som en grönsak. Hon däremot bevisade dem helt fel! All den envishet som hon la på att bli frisk är värdig en elit idrottsman!

När allt detta hände så fick jag inte träffa henne och under den månad som det skulle dröja innan jag fick se henne igen så satt jag tydligen mest på en stol och bara stirrade.

Den mamma som jag kände dog den där dagen i affären och jag fick tillslut träffa henne igen runt hennes 28 års dag.

Jag var 18 månader gammal och skulle förstå, acceptera och ta in allt det som hade hänt. Jag hade ingen vuxen som klarade av att berätta vad som hade hänt och få mig att förstå hur det förändrade min mamma, pappa, vår släkt och mig själv. Min pappa är urusel på att tala om känslor och mamma var helt enkel inte kapabel.

Hon pendlade till sjukhuset varje dag under 2 års tid för rehab och pappa var mitt i karriären och knaprade sömnpiller för att klara av vardagen och jag fick min första au-pair.

Vad händer med ett barn som går igenom ett trauma som inte får några förklarande ord – där man hela tiden förnekar att personen i fråga har en hjärnskada??

Jag lämnar er med de tankarna idag…

Ta hand om er och era nära och kära!!

Jag skulle vilja kunna lägga så mycket mer tid på att skriva – nu blir det ju lite då och då och inte alls så ofta som jag vill.

Sedan blir det ju alltid en ganska ensidig bild av vem man är och hur man mår när man bloggar – den som läser skapar sig ju en bild utav den man är utifrån det man skriver och det blir ju kanske inte alla gånger så mångfacetterat som livet verkligen är. Och ibland när man skriver i affekt så kanske det som man skrev gällde just där och då, men när en tid har gått så tycker man annorlunda.

Några allmänna tankar bara J

Annars så har sommaren bjudit på en massa – men störst har väl varit att efter 10 dagars Extravaganza diet så insåg jag att vi är gravida! Så då blev det bara till att börja äta igen och det gick ju bra i ett par veckor och sen bestämde sig min kropp för att den inte tyckte om något och inte ville behålla något! Tackar Gudarna för att det finns medicin mot graviditetsillamående och att jag numera bara spyr på morgonen.

Så det är ju den största förändringen just nu i mitt och min familjs liv – det blir en spännande resa och förhoppningsvis går det bra hela vägen.

På den professionella sidan så har jag tagit ytterligare ett steg i riktningen att en dag förverkliga min dröm. Vid sidan om mitt 9-5 jobb så har jag antagit en utmaning som heter duga och det är så spännande, skrämmande och lärorikt. Jag får jobba och plugga med de främsta inom yogavärlden i USA och Canada – och ska bygga ut mitt svenska nätverk inom yogan också… Mer om det sen när jag vet lite mer…

Voila  - sköt om er!

namasté

Oj, den här dagen har verkligen svischat förbi… Det har varit en annorlunda dag minst sagt, som egentligen började igår eftermiddag.

Men innan jag går in på det så vill jag bara först och främst, bara säga att jag är så otroligt tacksam för min nya familj – min man & barn alltså, min yngsta moster som är ett ovärderligt stöd och mina vänner som finns där för mig.

Jag är också otroligt stolt över mig själv – jag har lagt timmar och timmar på att jobba med mig själv och jag har kommit en lång, lång väg och jag jobbar konstant på att bryta mönster som jag har fått i stort sett med bröstmjölken.

Och speciellt idag och igår har jag jobbat stenhårt på att acceptera mina känslor och inte falla in i mönster som andra dikterar för mig.

Hmmm, att få ner mina tankar på papper är inte så lätt alla gånger…

Så därför tar vi det kronologiskt. I går eftermiddag så träffade jag min mamma för en fika – jag gjorde det helt och hållet för hennes skull och utav pliktkänsla/skuldkänsla. Det är jobbigt att träffa mamma för varje gång man träffar henne så noterar man hennes förfall och det gör mig arg. Jag har såååå svårt att visa kärlek för mamma för jag skäms för henne och jag vill helst inte visa mig ute med henne. Jag har HATAT min mamma så intensivt under en stor del utav min uppväxt och under tonåren var det så illa att jag mådde fysiskt illa när hon skulle krama eller pussa mig. OCH de känslorna är naturligtvis kopplade med skam. Att umgås med min mamma faller sig inte naturligt för mig och jag skulle helst av allt slippa det. Det är den bistra sanningen.

Nåväl, jag kan leva med detta och jag kan göra detta för min mamma för att göra henne glad och för att jag kanske längst där inne faktiskt bryr mig om henne.

Men egentligen så var inte träffen med min mamma det som gjorde mig upprörd, som förstörde min nattsömn, som fick mig att skolka från jobbet och promenera till Metallica, Linkin Park – Jay Z, Anouk, Alanis Morrisette, PINK m.fl. = min arg musik.

Åter igen pga. dåligt samvete så ringde jag min styvmor vid 18.30 och la på luren 6 timmar senare…

Inte nog med att min mamma är alkoholiserad – min bonusmamma – hon som faktiskt tog sig an mig och min syster & normaliserade oss lite – hon har gått från bonusmamma till styvmor pga. alkohol och en djup depression.

Alltså samtalet vi hade igår gjorde mig så upprörd på så många nivåer – ena stunden var hon redig, andra stunden var hon helt kokobäng… Då sa hon saker som: ”nu låter inte du som min Fröken Lagom, du är inte fröken Lagom – vem är du?” ”ÖHHH??? Vaddå jag låter inte som mig själv???”

”Nä du kan inte vara hon – ditt röstläge är annorlunda!”

Men det hon gick mest igång på – och alltid har gått mest igång på – där hon från det att jag var elva tills idag – i praktiken hjärntvättar mig till att jag måste ÄLSKA min mamma, det är min plikt som dotter. Igår ville svadan aldrig ta slut – hon sa saker som att om du bryter kontakten med din mamma så kommer jag att bli din värsta fiende! Din absolut värsta fiende.

Jag är den förstfödda och det är min plikt att ta hand om min mamma – mitt ansvar.  Jag måste avlasta Karin för annars kommer hon att må dåligt för hon är så mycket mera känslomässigt knuten till mamma. Med andra ord, om Karin mår dåligt för att hon tar på sig att vara mer med min mamma än vad jag är – så är det mitt fel.

Jag blir så ARG att jag kan spy… Fatta vad den här jävla hjärntvätten gjorde med mig när jag var yngre – jag skulle ansvara för min mamma och min syster.

Jag har för min systers skull fått lova att inte fortsätta med ridlektioner för att hon skulle kunna få rida, när jag var 19 och vägde 56 kilo på 167 cm och tränade minst 3 gånger i veckan så tvingades jag att gå med i viktväktarna för min systers skull – jag utsattes också för hjärntvätt så till den grad att jag tvingades anställa min syster på mitt jobb – allt för att inte hamna på kant med denna jävla familj och bli utfryst.

Men någonstans på vägen har jag nått min gräns – jag VÄGRAR att ta ansvar för min mamma. Varför ska jag göra det? Hon var inte där för mig – och visst borde jag ha överseende för att hon är handikappad – men jag är inte skyldig henne ett dugg. Jag ger henne mer än vad hon någonsin har varit kapabel att ge mig.

Och jag blir vansinnig på att min styvmor skyddar min mamma så förbannat mycket och att hon lägger ansvaret för min mamma på mig.

Min styvmor har tappat alla sina hjärnceller och jag funderar allvarligt på att aldrig mer röra en droppe alkohol.

Nu ska jag sova, men bifogar 2 sånger plus låt texter som beskriver väldigt väl hur jag känner det och har känt det.

Tidsfristen är över…

.. i en vecka har min syster Karin varit på semester och det har varit så skönt att få vara själv på jobbet.

Slippa den ångest som kommer med henne och det är inte det att jag inte förstår hennes sorg, hopplöshet och offertänk – jag gör det – det kommer bara för nära.

Och en utav anledningarna till att jag nu är inne på dag 5 av flytande föda, är för att all den här ”skiten” som har kommit upp till ytan i och med Karins separation, har triggat mig till att kliva ur min egen offer roll och ändra på gamla mönster och ta tag i saker och ting.

Jag vill inte att mina barn ska höra mig predika om en sak och sen se mig göra en annan. Jag vill inte att de ska behöva famla i mörkret efter ett sätt att vara som kan anses vara normalt! 

Så därför är det dags för en förändring som börjar med MIG…

Och jag är stolt för jag har varit superduktig under de här 5 dagarna – INTE fuskat en enda gång!!!

Från det ena till det andra, blir frustrerad för bloggen ser ut på ett sätt på min dator hemma och på ett annat sätt här på jobbet… FRÄS, för då spelar det ju ingen roll hur mycket tid man läggar på utseendet på bloggen eftersom den tydligen lever sitt eget liv….

Voila,

Äntligen är det fredag och sista dagen innan 7 dagars semester!!

Ska bli så skönt och förhoppningsvis kommer vi iväg till den franska Rivieran. Jag ser fram emot lata dagar – så lata som de nu kan bli när man har en aktiv liten 4-åring med sig J

Det har ju varit lite rörigt på sista tiden, så det ska bli skönt att få tid med bara familjen.

Sedan måste jag bara få berätta att jag är så tacksam för att jag har en så underbar familj, moster, vänner, terapeut. Jag är så tacksam att jag faktiskt har jobbat mig ut ur mitt mest akuta helvete och att det i varje dag finns något som kan få mig att skratta (eller le i alla fall de dagar som är värst).

Jag är så lycklig över att jag inte har ett hjärta som blöder dagligen längre, att livet inte längre bara handlar om överlevnad, att offerkoftan inte är fastklistrad på mig, att jag valde att fly från mitt gamla liv.

Jag är så otroligt tacksam över att jag lever och att jag får lära mig något nytt varje dag.

Så tack alla ni som har varit med mig på vägen och funnits där när jag inte var mottaglig för det.




Bifogar en bild på Fröken Lagom 1998 när jag satt fast i en nedåtgående spiral... Tack för att det här ligger i det förflutna





Så ta hand om er själva och varandra!

Fröken Lagom

Dramat fortsätter…

Min syster och hennes kille har nu uppgraderats från missbrukar version light 1.0 till den lite tuffare versionen missbrukarversionen 2.0 där droger och andra flickor ingår.

Syster har nu bott 2 nätter hos mig och gråtit ut och vill att alla bara ska vara som vanligt – gå tillbaka till hur det var innan allt det här satte igång.

OCH jag har så SVÅRT att hålla isär mig själv och henne för det är så djävla likt min resa. Så jag går omkring med en massa undantryckt ilska, sorg, stress, frustration som nu pockar på uppmärksamhet.

Och jag ser helt plötsligt en massa likheter mellan hennes kille och mitt X… Har inte sagt något till syrran för jag kanske bara färgas av mina egna erfarenheter.

Och som sagt var jag blir ARG – arg för att hon påminner starkt om mig själv för så länge sen – och jag blir frustrerad för jag kan inte skydda henne från att vandra sin väg och hon har en bit att gå (tror jag) innan hon kan klippa banden…

Hmmm, och arg på min gamla familj för alla förbannade hemligheter också… Syrran pratade med styvmamma igår och då fick hon reda på att plastbrorsan ju också hade ett drogproblem under högstadietiden. Hon hade ingen aning om det och det hade ju jag MEN jag trodde att alla visste det och att det inte var en hemlighet… ARGHHHH.

Nä nu ska jag till min terapeut - SKÖNT

Alltså just nu händer det så himla mycket runt min gamla familj… Saker som inte borde få påverka mig så mycket men som har ett så stort inflytande för att det triggar så enormt mycket gamla känslor.

Är det någon som har läst Katarina Janouchs bok Anhörig? Handlar ju om hur det är att vara medberoende och vilken resa man kan tvingas att gå igenom som just anhörig.

OCH just nu slungas jag med in i min lillasysters och hennes killes resa och det triggar mina undantryckta känslor från min tid tillsammans med min x-kille D och min medberoende resa tillsammans med honom.

Jag ska försöka att ta en sak i taget och försöka hålla isär det som händer nu med det som hände mig…

Alltså min lillasyster Karin (fiktivt namn) är tillsammans med en urgullig kille men han har ett problem – han gillar flaskan för mycket. Och hon, hans föräldrar har alla försökt att få honom att inse det och alla dessa krav på att sluta dricka har kuliminerat i att han har gjort slut med Karin…

Och enligt min helt subjektiva uppfattning så är de i fas 1 – light missbrukarproblem och ett rejält medberoende. Och min syster är fortfarande kär och vill inte släppa och HOPPAS fortfarande på bot och bättring – och tror på honom när han säger att han dricker för att hon är så jobbig att leva med och för att hon hela tiden klagar.

ARGHHHHH och det här väcker min inneboende ilska och bitterhet. Jag följde med D på hela hans förbannade missbrukarresa och hoppades på bot och bättring – 7 år var vi tillsammans och utav dessa var 5 år rena rama rollercoastern.

Jag vill spara min syster detta HELVETE på jorden och jag försöker peppa henne samtidigt som jag måste komma ihåg att hennes kille inte är mitt X.

Mitt X mådde inte bra från början och har förmodligen någon typ av personlighetsstörning vilket min syrras kille saknar. Men resan blir förmodligen den samma och just nu tror jag att deras resa bara kommer att förvärras…

Så jag är ARG för jag kan inte påverka henne till att ta de besluten som jag aldrig tog och jag är ARG på mig själv för att jag föll för alla de samma anklagelserna från mitt X. Det var MITT fel att han söp, knarkade och var otrogen. Och jag svalde det i alldeles för många år. OCH det gör så jävla ONT när känslorna nu kommer upp till ytan.

Och jag är ARG på mina föräldrar (som jag vet gjorde sitt bästa med de spelkort som de hade fått) men som trots allt har 2 döttrar som båda fastnar i gamla hjulspår som medberoende och som hela tiden ska ta ansvar för andra vuxna människor.

USCH och jag måste nu hela tiden kämpa med att hålla mig själv skyddad från min syster som när hon mår dåligt faller tillbaka i att ÄTA upp mig med hull och hår – och eftersom vi jobbar tillsammans så är det mig hon gråter ut hos, mig hon skriker på och mig som hon inte vill ha hjälp utav samtidigt som hon vill det…

Och här kommer EGO Fröken Lagom : Jag skulle vilja skrika ” Lämna mig ifred”. Jag har nog med mitt eget – jag jobbar på min egen tillfrisknad och jag behöver inte ytterligare stress och jag vill kunna NJUTA utav min ”riktiga” familj istället för att bli indragen i alla dessa dramer med min gamla familj.

TRÖTT på min gamla familj…

Voila nu har jag skrivit av mig lite och hoppas på en fin helg med min familj

Idag sa det PANG i skallen!!

Kan inte beskriva det på ett annat sätt och så fort jag har kommit på fötterna så kommer jag att skämmas sååå grundligt mycket.

SKAM, skam, skam…

En ganska vanlig konflikt satte igång ett jordskred hos mig. EN alldaglig konflikt med ett barn försatte mig så totalt ur kontext…

Hela förbannade förmiddagen har jag suttit och gråtit framför datorn på jobbet. Underbart, underbart – tala om att skapa uppmärksamhet runt sin egen person när man helst av allt bara vill krypa under jorden och aldrig, aldrig komma fram igen.

Ja, Fröken Lagom pendlar mellan att kunna hålla en rationell tanke i cirka 2 minuter och sedan falla fritt i totalt mörker…

Ja, jag vet att jag inte menar att jag VILL DÖ – men jag känner det så… Och jag famlar efter alla möjliga och omöjliga handbromsar – har pratat med min terapeut över telefonen – kanske andra gången i världshistorien som det har hänt – och hon föreslog psyket som en utväg… OCH då känner jag bara NEJ, NEJ, NEJ…

Ska det alltid vara så här – ska det vara så här varje gång jag går igenom något smärtsamt – eller att det blir för mycket i livet – ska jag aldrig kunna LEVA ett normalt liv??? Ska jag behöva medicinera jämnt??

Jag var såå stolt över mig själv när jag slutade med antidepressiva i höstas och stolt över att jag inte föll tillbaka och så blir det så här überjävligt RÖRIGT i skallen…

2 minuter med en bra tanke och sedan så tar jag ut det på mig själv. Det borde ju vara så enkelt att bryta alla dessa svarta tankar – jag har ju jobbat med verktygen så länge – jag borde kunna bryta – eller? Jag är så otroligt besviken på mig själv och ledsen…

Och som sagt jag kommer att skämmas för att jag misslyckades och för att jag var svag – sen när jag mår bättre… Då kommer jag inte att vilja kännas vid det här.

Jag sviker alla runt mig…

Jaja, imorgon är en ny dag

Så här känns det just nu…

Tänk dig att du står i backen, solen skiner, vinden biter i kinderna, du är förväntansfull, skidorna, pjäxorna – allt är perfekt och du ska göra ditt livs åk. Ta det där OS guldet.

Allt börjar bra, första svängarna sitter som de ska, allt jobbar med dig – snön, vädret, farten och du bara njuter.

Omärkligt så ökas farten lite – fortfarande har du den under kontroll – men du börjar känna att det här kräver mer av dig, så anspänningen i kroppen blir högre, man tajtar till musklerna och parerar. Helt plötsligt så känns svängarna svårare – flytet saknas och du tar svängarna nätt och jämnt – samtidigt som farten nu nästan har tagit kontrollen över dig.

Mjölksyran sätter in men du vet att du fortfarande har den där sista kapaciteten att trycka till och klara det. Helt plötsligt går solen i moln, vinden tar i och farten tar över helt.

Nu kämpar du för att hålla dig på benen och svängarna blir svårare och svårare – det kärvar till sig mer och mer…

Så kommer det en liten, liten isfläck – i vanliga fall hade den inte varit något problem. Visst du kanske hade halkat iväg med skidan lite, men du hade klarat det. Kanske fått hjärtat i halsen och tänkt – argh, det där höll på att gå illa.

Men nu så går det illa – farten tar totalt över och skidorna glider åt alla håll och kanter och du faller, faller och det tar aldrig slut. Du har absolut ingen kontroll längre och du faller. En del åskådare kan tänka: Ånej, stackars henne – en del tänker – tja, jag kunde ha sagt det du trodde för mycket om dig själv, en del – tja, undrar om det är skidorna eller banan det är fel på.

Alla tycker och tänker – har åsikter om både det ena och det andra… I slutändan så är det trots allt du som har kraschat – du som står där med de krossade drömmarna, den trasiga kroppen, rädslan som sitter i benmärgen inför nästa isfläck och paniken inför att möta de som du har utsatt för ditt misslyckande.

Att känna skammen inför din tränare som trodde på dig och som gav dig verktygen att göra detta, inför dina lagkompisar som nu för ytterligare press på sig för att du klantade till det.

Och att inte kunna slicka sina sår för du har dessutom familj och barn som väntar på dig hemma och som behöver dig för att klara sina liv.

Och allt detta för att farten tog över och det fanns lite is där under det fina snötäcket…

Det blev ingen OS guld den här gången men vem vet vad som händer om man får tid – tid i ett samhälle där tid inte finns för annat än framgång…

Älskar den här låten - fast det ska ju erkännas att jag kanske inte förstår precis allt som sägs ;-)

Ganska oundvikligt och inte så oväntat - i natt så tog stressen ut sin rätt. Har varit vaken sen vargtimmen och försökt att somna om. Försökt att sänka andningen från bröstkorgen till magen och försökt att tala om för skallen att ”mm, vi kan väl ta det där sen när det blivit morgon”?

Gav upp alla försök nu vid 6 och får helt enkelt se det som en tidig morgon istället. Ett tillfälle till att pränta ner alla tankar här i stället.

Det är tyst i huset – endast tomten är vaken …

Mm, så var det så dags för årets julfirande och allt vad det innebär. Alla dessa förväntningar som helt plötsligt blir krav – alla dessa måsten som ska uppfyllas.

Varför blir det så?

Precis som alla barn så älskade jag julen. Någon gång under den tidiga tonåren började det så sakta att förändras – kan hänga ihop med att min bonusmamma ville bojkotta julen helt. Och idag kan jag ju förstå henne för hon var helt plötsligt den som fick stå för allt organiserande etc. som hör ihop med ett julbord och för att vi alla skulle ha det trevligt, så bjöds även min mamma, min mormor, min styvmammas ex och hans nya in. En eloge ska ges till min bonusmamma och de andra vuxna för att de faktiskt kunde umgås så här utan att ryka ihop inför oss barn.

Jag vet egentligen inte när jul, nyår och midsommar började bli högtider, som verkligen får det att vända sig i magen på mig. Förmodligen när min egen fria vilja inte riktigt räknades längre utan helt plötsligt så lades förväntningarna från omgivningen och från min mamma på att vi skulle fira tillsammans – speciellt julafton då.

De jular som vi har firat sen vårt barn kom till världen har sett ut som följande:

1:a julen spenderades utomlands, 2:a julaftonen med svärmor (för julen under graviditeten spenderades med mamma och min syster) och 3:e julaftonen med vänner.

Vilket tar oss till årets jul och i år kunde jag inte ducka längre utan det blir jul tillsammans med min mamma. Inte nog med det, jag ska ta med mig min mamma till min svägerska för svärmor ville inte att hennes barnbarn skulle behöva fira jul utan sina kusiner och det är vi tacksamma för.

Och stressen är total – jag ska ta med mig min mamma på julafton… Det borde ju vara stressfritt men NEJ. Inte nog med att jag ska behöva vara orolig för hur mycket hon dricker och hur hon beter sig – nej då, jag vet att helt plötsligt är även mitt beteende på julafton satt under lupp… För jag förändras när jag är med min mamma – jag blir kall, avståndstagande och tyst.

Och domen är att: jag tar inte hand om min mamma tillräckligt, för trots allt som har hänt och det hon har gjort – så har hon ett handikapp och jag förväntas vara den stora personen här och ha ett överseende med henne. Jag förväntas att ta hand om henne trots att hon inte fanns där för mig när jag var liten… Och ilskan som finns i mig väcks varje gång jag hamnar i såna här situationer. Så då utför jag det som förväntas utav mig utan att vilja det och utan att kunna vara med känslomässigt.

Nåväl, inför nästa jul så ska jag börja preparera mamma, min syster, pappa m.fl. på att vi är bortresta eller har gått under jorden.

(Och ja jag vet att det finns flera människor där ute som under julen tvingas till att umgås med nära och kära som de kanske helst skulle vilja undvika.)