Ok, så var börjar man – i vilken ände börjar man för att få ett grepp om sin egen uppväxt?

 

Personligen har jag börjat fundera på NÄR vår familj blev så dysfunktionell… Det har lett mig bak i historien –  till min mormor.

 

Har även försökt mig på lite släktforskning men blir mest frustrerad över det – främst för att det trots allt inte säger mig något om hur den personen var – vad drevs han/hon av? Jag skulle vilja ha en tidsmaskin och kunna gå tillbaka och intervjua alla dessa människor – detta går ju inte så jag försöker väva ihop fakta med alla berättelser som man har hört

 

Min mormor föddes 1918 och dog 1985. Jag dyrkade henne när hon levde och efter hennes död fick jag reda på så mycket som jag inte kunde ifrågasätta – så mycket som fick mig att tänka ”Vem VAR DU??”, Hur kunde du göra så?? Hallå, hur i hela friden tänkte du då??

 

Hon föddes in i en värld av pengar, makt och adel. Hon tillhörde eliten och hon fick utbildning (till skillnad från hennes lillasyster) och en chans att resa från tidig ålder. Hon jobbade som Lotta under det finska vinterkriget. Hon skrev böcker som blev publicerade och dramer som blev uppsatta. Hon jobbade som journalist. Hon hade en egen karriär…

 

Hon träffade sin första man 1942, de gifte sig och fick sin första dotter. Under andra världskriget så skickade hon denna lilla flicka till Sverige - krigsbarn. 1945 så föds min mamma och familjen återförenas i Finland.  Min morfar var sjökapten och han reste mycket och mormor träffade via sitt jobb sin stora passion.

 

Hennes stora passion var afroamerikan och en framstående musiker. 1953 skiljde hon sig och 1954 gifte hon sig med sin nya man och yngsta moster föds samma år.

Hon tar de 2 första döttrarna med sig och flyttar till Italien och barnen får inte längre träffa sin riktiga pappa. (Jag fick träffa min riktiga morfar när jag var 10 år gammal).

 

Jag har funderat mycket på hur det måste ha varit att gå emot strömmen då – att först och främst skilja sig, men sen att gifta sig med en svart man – visserligen en berömd sådan – men i alla fall.  Var det enklare för henne för att hon själv kom från en adlig familj – de var kanske lite mer vana vid excentricitet?

 

Nåväl, saker och ting började gå utför när det gäller normala familjeförhållanden nu. Min helt personliga teori är att mormor inte klarade av att stå i skuggan utav sin man. Hon följde honom överallt, vart i världen hans turnerande än tog honom. Hon slet upp sin familj och flyttade till olika länder, hon hade barnflickor som tog hand om hennes döttrar medan de reste i månader till andra sidan jorden – men det kanske var mer så man gjorde då… Värst var väl att hon började dricka och att hon blev alkoholist…

 

Hennes hårda och elaka sida förstärktes helt klart utav alkoholen. Ett litet smakprov på saker som hon gjorde som jag inte kan förstå:

• Hon ”övertalade” sin nya man att avsäga sitt faderskap på sin 1:a dotter i hans tidigare äktenskap. Här är  han ju naturligtvis medskyldig. Och det gick – han slapp betala underhåll

 

• Hon slängde ut sin äldsta dotter när hon var 15 år gammal.

 

• Hon trakasserade alla sina döttrar, men bla kallade hon sin yngsta dotter för ”jävla niggerunge”

 

Listan kan säkert bli oändlig – men för mig är det svårt att få ihop det med den mormor som jag kände.

Däremot är det ett verktyg för att hjälpa mig att förstå hur min uppväxt kunde bli som den blev.

 

Det som var dysfunktionellt hos mamma blev ju sedan förstärkt pga. hennes hjärnskada.

Idag är det en sån där dag då det är svårt att hålla i några positiva tankar och att inte falla in i det gamla mönstret att bara vilja slå ner mig själv…

 

Det har hängt med hela helgen – de svarta tankarna och offerinställningen… Jag vet ju varför – har sovit för lite hela förra veckan och nu i helgen kom allt i kapp – alla måsten ställer sig på tvären i hela mitt inre och jag blir inte en speciellt bra mamma eller partner… OCH istället för att vara förstående mot mig själv och säga att ok jag har en dålig dag, så slår jag mig själv i skallen ännu mer…

 

Hmm, och sen när jag trots allt lyckats få ett ”good enough” avslut på helgen och bett om ursäkt för mitt beteende, så kommer jag till jobbet och nästa infekterade relation.

 

(Påminn mig om att i mitt nästa liv så ska jag under INGA villkor ge min syster ett jobb på samma arbetsplats… Det sämsta beslut jag någonsin har tagit – grät samma dag som jag anställde henne, men kände mig tvungen utav min gamla familj…)

 

Tja, det började positivt men så råkade jag min dumma nöt öppna munnen – helt oförargligt – men tja, nu är hon SUR och ARG och går omkring och blänger på mig… Jag vet att det jag sa inte var något som en vanlig människa hade uppfattat som ont – det var sagt i all välmening… tja…

 

Och då vet jag att jag inte bara behöver stå ut med hennes humör under hela dagen utan även utanför jobbet - eftersom vi tränar tillsammans. Och just idag är det jag som ska hålla i yogaklassen och jag orkar inte ta hand om hennes ego idag…

 

Min terapeut hade säkert nu sagt något om att agera vuxet och lägga tillbaka hennes känslor på henne – och kanske gör jag det, men eftersom jag redan kände mig tilltrasslad innan detta, så lär jag nog inte göra det utan snarare tycka-synd-om-mig-själv… bah, gnäll och fräs – allt  i ett…

 

Har fått frågan om varför jag har valt det här forumet / mediet att lägga ut mig själv på?

En bra fråga som kräver sitt svar...

Kan ju inte förneka att jag lockas utav "synligheten" - en del av mig vill SYNAS - kanske är det ett behov man har om man har varit osynlig länge. En annan del av mig vill värna om min integritet och skydda mig själv.

Tanken har föresvävat mig att skriva en bok & naturligtvis få den publicerad, men då föreligger ju en hel del kritierier som ska uppfyllas. Först och främst ska det ju finnas en handling med en röd tråd... bara det är svårt att uppfylla. Dessutom och här lånar jag Paulo Coelho's ord: "En del böcker får oss att drömma, andra ger oss verkligheten, men ingen bok får fly från den som för en författare är viktigare än allt annat: att vara ärlig mot det han eller hon skriver."

Jag klarar bara av att vara ärlig i skydd av anonymiteten. En bok kräver ett namn på bokryggen - ett namn, ett ansikte och ett mod som jag inte har idag.

Fröken Lagoms sanning skiljer sig från min, gamla familjs sanning - de behöver sin sanning, sitt skydd fortfarande och skulle jag ta ifrån dem det så skulle jag behöva bryta kontakten med föräldrar & syskon eller ta tillbaka min sanning - jag är inte beredd att ta det steget.

För mig är skrivandet förlösande - jag kan ge mig själv rätten att göra mitt lilla jag synlig, jag får rätt att vara arg, ledsen, glad och jag kan sörja.

Jag vill sluta vara ett offer & förlika mig med mitt förflutna & bara kunna leva i NUET. Jag vill kunna släppa och jag vill kunna vara närvarande och ge mitt barn, den mamma barnet förtjänar, ge min partner den livskamrat som han förtjänar.

Jag vill kunna vara en dotter och syster som inte är förblindad av sin bitterhet och sitt barnsliga hopp i relation med sin gamla familj.

Jag tror att det går så därför skriver jag.

Vem är så Fröken Lagom? Och varför just lagom - detta hederliga, svenska ord lagom... (Själv lärde jag mig precis lite nytt om ordet på Wikipedia http://sv.wikipedia.org/wiki/Lagom)

Jo, för att en gång i tiden var jag just så där hjärtligt lagom = lagom synlig, lagom duktig, lagom bråkig, lagom svår, lagom mobbad, lagom misshandlad, lagom utnyttjad, lagom glad...
Lagom helt enkelt.

Men främst så verkade mitt liv och mina upplevelser så otroligt LAGOM, när jag jämförde mig själv med de öden som de starka kvinnorna i min släkt hade gått igenom. Ja, då var jag snudd på tråkig och konservativ - helt klart mindre dokusåpig - helt enkelt lagom.

Så Lilla och Stora Fröken Lagom försökte alltid hitta en plats i livet där hon kunde platsa in - hon försökte hitta ett sammanhang där hon kunde sätta ord på sina upplevelser och känslor MEN enligt henne så vände sig BRIS, Rädda Barnen och Fågel Fenix till barn och kvinnor som hade råkat ut för något så mycket värre.

Inget lagom där inte och på det viset förringade jag mig själv och mina upplevelser - liksom klappade mig själv på axeln och sa "Sluta tyck synd om dig själv", "Ryck upp dig".

Och jag blev så otroligt ensam - kanske kan jag idag nå ut till någon och genom bloggen få den personen att känna sig mindre ensam. Alla har vi en livsresa att gå igenom och kanske hjälper jag någon genom att hjälpa mig själv.

Idag är jag inte så där "Lagom". Jag jobbar på att få ihop Lilla och Stora Fröken Lagom med "Fru Idag" och jag försöker att se mig själv med ett positivt sinnelag och med mycket kärlek.

Jag tror på världen och mig själv idag - men resan var lång och jag jobbar på det dagligen.

För att låna andras ord : Lady Antebellum

But down the road the sun is shining
In every cloud there's a silver lining
Just keep holding on (just keep holding on)
And every heartache makes you stronger
But it won't be much longer
You'll find love, you'll find peace
And the you you're meant to be
I know right now that's not the way you feel
But one day you will

Jag fascineras av andras människoöden - jag fascineras av att så många går igenom riktigt svåra saker här i livet och trots det hittar tillbaka glädjen i livet.

Naturligtvis, förstår jag också att det man kanske visar utåt inte alls är det som finns på insidan. Jag är ett perfekt exempel på det...

Fick det här uppslaget utav en god vän som ville veta mer om min brokiga bakgrund - men var börjar man? Vad är hönan och vad är ägget?  Och hur vågar man öppna upp sig och riskera att folk faktiskt kommer att tycka saker om en...

Jag har vaktat min uppväxt som en ilsken rabieshund - har aldrig helt och fullt vågat erkänna allt - inte ens inför min terapeut... Det kommer pö om pö, vissa saker förblir bortglömda och andra kommer upp till ytan när jag är redo för det. Det är fortfarande mycket smärta, sorg och ilska som ska jobbas igenom och faktiskt kännas... Sen kanske jag är redo för att förlåta mig själv främst.

Min första självmordsdikt skrev jag när jag var 10. Vilken tjej skriver om döden då och önskar sig det över allt annat?? Nej, jag var inte utsatt för incest eller "riktigt", våldsam misshandel - ibland föreställer jag mig att det hade varit enklare - då hade jag kunnat få utlopp för min ilska och hat...

Jag och mina föräldrar hade främst otur - det som drabbade oss - det orkade de inte ta sig igenom och samtidigt ta hand om ett småbarn - det blev överlevnad som var det enda som gällde... Men en överlevnad som också blev färgad av hur deras barndom hade sett ut...

Vissa tycker att det är bäst att låta det förflutna vara begravt - själv försökte jag leva så tills jag var 30 - och det enda som det resulterade i var ett destruktivt liv - jag gjorde saker och utsatte mig för saker som är svåra att förklara idag - men jag visste inget annat.

Att rota i det förflutna idag - ger mig lite kontroll - jag kan ibland förstå att det som driver mig är gamla reaktionsmönster och när jag idag ser det så ger jag mig själv en chans att välja en annan väg - en som är "bättre"

jaja, det blir väl lite inlägg då och då (kanske)

/m