Så avslutas augusti i moll, regnet öser ner och höstförkylningen har familjen i sitt grepp. Det hostas, snoras och gnälls och det är svårt att hitta energin att lyfta upp humöret. Så det är bara att acceptera att denna helg kommer att sjunga långsamhetens lov och uttråkningens.

Annars har båda barnens inskolningar gått bra och nu är båda ytterligare ett steg bort från oss föräldrar - precis som det ska vara. Men det ska erkännas att jag sörjer lite och ibland skulle vilja vrida tillbaka klockan eller stanna tiden så att jag kan skydda mina små ett tag till.

Läser annars just nu två böcker parallellt; den första heter "Min Stroke" av Jill Bolte Taylor och den andra heter "En stor och en liten är borta" av Elisabeth Cleve.

Den förstnämnda är en självbiografi av Jill som är hjärnforskare och som drabbas av en stroke. Så den läser jag för att förstå det som drabbade mamma bättre. Den andra handlar om kristerapi med en 2-årig pojke som förlorat sin mamma och bror i en trafikolycka. Också baserad på en sann berättelse och skriven av barnpsykologen. Den läser jag för att förstå hur jag förmodligen själv kan ha reagerat när jag var så liten. Hur jag borde ha fått det stöd som denna lilla pojke fick, men som jag i brist på det då försöker ge mig själv nu.

Annars ser jag fram emot att få träffa min terapeut i höst igen och börja jobba med mina mamma & syster känslor - att få utlopp för all denna ilska, frustration och sorg i en trygg miljö. Denna tryckkokare som jag bär med mig och som pyser lite då och då... Jag är redo att gå på djupet och försöka att beröra det som skrämmer mig mest - sorgen!

Jag vill nämligen bli fri. Fri att kunna bemöta min mamma utan alla dessa undangömda och undanstoppade känslor, som färgar mitt sätt att vara med henne. Jag vill också befästa mina gränser och skydda mig mot hennes livsångest och skuldöverförande.

Några tanker så här på höstens första dag

Hemma i stan igen efter en helg på landet med mina barn, barnens morfar, moster och mini kusin.

Omtumlande helg med många personliga insikter. Absolut inget hände egentligen på ytan men inuti mig så kokade en kittel av ilska och frustration.

Så fort jag, pappa och Karin hamnade under samma tak så trillade vi dit i gamla familjemönster och då jag nog är den enda som vill ändra på situationen så blir det oerhört stressande för mig när jag inte kan ändra på den.

Så helt plötsligt hade jag istället för 2 barn att ta hand om, ytterligare 2 vuxna barn att också ta hand om. Min pappa är av den gamla generationen och så långt ifrån jämställd som man kan komma - han klarar knappt av att koka ett ägg själv när det finns en kvinna i närheten... Min syster är av den bortskämda sorten och tycker att alla ska serva henne. (till hennes försvar ska det väl nämnas att hon fortfarande ammar en del).

Nåväl, där är vi då i stugan och första dagen flyter på helt ok. Men så andra dagen så regnar vi inne och jag har en övertrött, febrig liten bebis och en understimulerad kille med myror i baken och kan knappt tillgodose mina barns behov...

Istället för att då koncentrera mig på mina barn och kanske be om hjälp så faller jag tillbaka och blir Duktig Flicka. Jag fixar lunch, mellanmål och middag till alla och stressar runt som en yr höna och tar tyvärr ut min frustration på min 6-åring som trilskas rejält.

Och det är den insikten som jag kommer fram till under natten - när jag är tillsammans med min ursprungsfamilj så blir mitt interna känsloliv så kaosartat, så i affekt att jag blir en sämre mamma. Jag klarar inte av att falla tillbaka i dessa gamla mönster och lika lite klarar jag av att bryta dem och säga ifrån.

Så för att vara mina barns bästa mamma just nu, så behövs det avstånd och inte en inregnad helg under samma tak. Jag känner verkligen att jag har en hel del att jobba på i höst tillsammans med min terapeut.
Jag har så mycket ilska inombords - främst gentemot min syster, som jag behöver ventilera och kanske kunna härleda till var de kommer ifrån.

Andra insikten under helgen är att jag har i och med min systers mammaledighet köpt mig lite "egen tid" på vårt jobb. Jag ska ta tillvara på den och försöka komma till ett avslut på jobbet. Helt enkelt för att jag och Karin inte kan jobba tillsammans mer.

Ska vårt systraskap ha någon chans att överleva, så kan vi inte jobba ihop. Speciellt eftersom Karin tycker att hon har mer rätt till mitt jobb än vad jag har. Ironiskt med tanke på att det var jag som satte upp kontoret och jag som såg till att hon fick ett jobb. Jag visste att det var ett misstag redan då att anställa Karin, men då var jag för svag för att stå emot påtryckningarna från min ursprungsfamilj.

Så allt detta har kokat i bakgrunden under hela helgen utan att uttryckas i ord. Sedan har vi kryddat på detta med mammas oro inför sin avgiftning i måndags - hon har ringt och ringt och ringt.

Så ja, i måndags skrevs hon in på sjukhus för avgiftning och i går skrevs hon ut. Hon hade inte reagerat med några epilepsi anfall på avgiftningen. Och idag ska hon komma förbi och lämna sin alkohol till mig och imorgon får hon antabus.

Själv tänker jag ta hennes alkohol och hälla ut varenda jävla droppe - se det som lite terapi. Däremot vågar jag inte hoppas på att hon ska hålla sig ren. Jag litar inte på henne för fem öre.

Och efter att jag har hällt ut hennes alkohol så tänker jag ägna midsommar helgen till mina barn och min man.

Så med det önskar jag er - glad midsommar!!

https://cdn3.cdnme.se/cdn/6-2/1564231/images/2012/pic_207112137.jpg" class="image">

Så där ja, nu har vi landat lite i vardagen som familj. Tänk att det ska vara så svårt ibland.

Det jobbigaste med makens Afrika resa var inte att vara ensam med barnen och allt vad det innebär utan det var istället nu tiden efter. Vi har hela familjen varit så otroligt osynkade och alla har dragit åt olika håll. Så det har mest varit tjafs i nästan en vecka.

Men nu är vi tillbaka i sadeln igen som familj och maken & jag har fräst av oss.
Förvånas alltid över hur svårt det är att kommunicera när man inte är på samma våglängd.
Hur man låser in sig i det man själv vill ha sagt och faktiskt allt som oftast inte hör vad den andre säger. Hur ens egen frustration färgar det man hör och säger och hur man i stundens hetta tror sig vara objektiv...
Går det att kommunicera objektivt överhuvudtaget?

Små funderingar så här en lördag förmiddag. Imorgon bär det av till Yasuragi, Hasseludden och en heldag i slappandets tecken.

Ha det gott,

Tant Lagom förvirrad

Här kommer en bitterfittas bekännelser...

Just nu ligger jag i sängen inklämd mellan två snusande och sovande barn. En plats som jag i vanliga fall älskar.

Här ligger jag med skitigt hår och i ett amningsnattlinne som har sett sina bästa dar och önskar att jag satt med maken på UNICEFs humorgalan.

Min man har nämligen en älskarinna som jag är grymt svartsjuk på och det är hans jobb för UNICEF.

Inte nog med att han nu ikväll sitter på galan och har trevligt utan i förrgår kom han hem från en fältresa.

I vanliga fall är jag stolt över vad han gör men efter att ha kört all markservice själv den senaste tiden så är jag slutkörd.

Så istället för att vara stolt och glad för honom så är jag svartsjuk. Jag beter mig precis som om UNICEF vore hans älskarinna. Tänk er själva hur det vore - här är hon en tjej som gör en massa bra för varenda unge. Hon är berest och utbildad, hon frotterar sig med alla möjliga kändisar och hon berikar min mans liv på ett sätt som jag inte kan. Dessutom när hon tar över hans tid för mycket, så sitter hon med trumfkortet för vem kan klaga på att han jobbar för mycket när han gör det för välgörande ändamål? När han gör det för att små, behövande, fattiga barn ska få det bättre?

Tja, den här trööötta och patetiska frun som hade velat få vara med ikväll i en snygg klänning.

Så ikväll när det borde handla om att öppna sitt hjärta och hjälpa andra behövande, så har den här Häxan Surtant mest tyckt synd om sig själv för att hon tycker att hennes man jobbar för mycket & för att han bryr sig mer om andra än sina närmsta.

Nu hoppas jag att ni kära läsare har lite överseende med denna griniga tant - som man säger även solen har en baksida och detta var min ;-)

Ja, ja sånt är livet

Idag vinkade jag "adjö" till Karin, man och barn. Idag börjar hennes nya äventyr och liv i Italien.

Och det ska erkännas att trots att jag "bitchar" om henne här i bloggen så känns det riktigt ledsamt att hon åker. Jag vet ju att vi kommer att ses igen men chansen finns ju nu på riktigt att hon flyttar till Italien för många år framöver.

Så lite sorgligt är det allt, samtidigt som jag ju önskar henne det bästa.

Nåväl - glad Valborg på er därute

Tänk igår ringde pappa och trots bolibompa & barnskrik i bakgrunden så hade vi ett bra samtal.

Varför? Jo, för vi pratade om mamma och det kommande besöket på beroende mottagningen. Pappa tycker att det är bra att vi har bokat en tid & att vi nu har gjort allt vi kan för till slut så är det ingens annans ansvar än mammas att sluta dricka.

Skönt att höra!

That's all folks ❤

Tänk nu kan man äntligen blogga via telefonen. För mig som knappt har tid att slå på datorn innan det är en brand som ska släckas - alltså någon som ropar mamma - så är det här ju helt enkelt fantastiskt!
Datorn är ju familjens men mobilen är bara mammas :)

Ja, hur reagerar ett barn – en tvååring – på när ett så stort trauma inträffar som min mammas operation? Hur hanterar ett barn den första brutala separationen?

Hur tar ett barn in sina föräldrars ångest, sorg, depression? Hur manifesterar sig allt detta i ett barn som inte kan konsten att uttrycka sig i ord eller har förmågan att tänka kognitivt och inte heller kanske har påbörjat sin normala frigörelse process från sin mamma?

Jag vet inte hur jag reagerade – jag har som sagt var inga minnen från den här tiden. Jag vet att jag under många år upplevde att fotografierna från då var mörka – men tittar jag på dem idag så ser de ut som andra familjers foton.

Jag vet så lite om de här åren. Jag vet att mamma pendlade dagligen till sjukhuset för rehabilitering under 2 år, men jag vet inte under hur lång tid som hon var inskriven på sjukhus innan hon fick komma hem.

Jag vet att pappa fick stöd och hjälp med mig utav sin familj (som reste till Tyskland från Sverige) och utav min mormor som bodde i Frankfurt. Jag vet att jag fick min första aupair och att vi någon gång under 1973 flyttade till Walldürn.

Jag vet att min mamma blev gravid och att hon las in på sjukhuset i slutet av graviditeten. Och sommaren 1974 kom min lillasyster och min mamma har alltid talat om att min systers födelse var tecknet på att hon var frisk.

Jag har hört att det fanns en misstanke om att mammas aneurysm redan läckte första gången när hon var 3 och sen ytterligare en gång när hon var 7, innan den sprack i vuxen ålder. Jag vet att mamma hade ett häftigt temperament innan operationen och att hennes lillasyster, mamma och styvpappa var rädda för mamma när hon blev arg.

Jag vet att min pappa och mamma fortfarande idag förnekar att mamma har haft/har en hjärnskada…

Jag vet också att mamma under hela min uppväxt saknade humörkontroll – hon växlade snabbt mellan glädje, ilska och sorg. Jag vet att jag kunde få stryk för det minsta lilla. Jag vet att när nära släktingar påpekade något om hur mamma behandlade mig så fick de bara höra att jag minsann klarade allt och skulle vara självständig. Jag vet att jag blev pappas lilla flicka.  Jag vet att mamma inte har någon känsla för andras gränser, jag vet att mamma alltid sätter sig själv och sina egna behov i första rummet, jag vet att mamma manipulerar alla i sin omgivning. Jag vet att de flesta har dansat efter hennes pipa utan att ifrågasätta.

Jag vet att pappa, min styvmamma, min lillasyster lägger mammas sätt att vara på att hon är excentrisk.

Jag kan inte göra det för då kan jag inte hitta ett sätt att förlåta henne för allt det hon gjorde och sa mot mig under min uppväxt. Om jag lägger det på hjärnskadan så kan jag hitta ett sätt att förstå det hela och jag kan ta fram det lilla som jag fortfarande känner för henne – och då kan jag i alla fall umgås med henne.

Jag vet också att alkoholen alltid fanns i vår familj.

Jag vet att jag var rädd, ensam och liten men fick inte utrymme till att vara ledsen eller arg.

Mina minnen mellan 72-76 är mest utav den traumatiska sorten – de få som jag kommer ihåg.

Jag vet att jag grät för första och sista gången när vi flyttade till Sverige hösten 1977.

Idag i vuxen ålder så kan jag se att åren 1972-1974 förmodligen var den period då hela familjen befann sig i akut chock och överlevande fas. Och att åren efter förmodligen var färgade av ”Post traumatisk stress”.

Jag vet att mamma fortfarande idag förnekar att hon var deprimerad efter operationen. Jag vet att ingen utav oss fick någon psykologisk hjälp.

Jag har försökt att prata med mina föräldrar om det här. Pappa kan ge mig alla medicinska termer och fakta och i enstaka fall kan han prata om känslor.

Med mamma känns det som det bara finns ett sätt att prata om operationen och det är ur hennes perspektiv – hennes berättelse där det inte finns något rum för äkta känslor.

Jag vet inte om mamma är kapabel till att känna empati – jag vet att hon har lärt sig hur man agerar i vissa situationer – vad som förväntas utav en… Jag kan se hur hon idag tyglar sin frustration, ilska men allt som oftast så uppträder hon som en liten 3-åring. Hon säger gärna ”jag älskar dig”, men hennes kroppsspråk mm talar för att hon inte känner det hon uttrycker. Det är mer som ett upprepat mantra och saknar värme.

Jag präglades nog enormt utav de här åren och jag kunde inte sätta gränser eller säga nej och det tog sig uttryck allra värst under mina år tillsammans med mitt X i Belgien. Mer om detta senare…

Och nu ska jag släppa min historia för idag och gå ut i snön och hämta min lilla älskling från dagiset och bara krama mitt barn och ge honom/henne det som jag aldrig fick.

Satt uppe tidigt i morse runt 5.30 och skrev… Skrev stolpar på mitt eget liv och på det som jag funderar att lägga ut på bloggen.

Det var inte direkt någon positiv läsning. Jag har ju alltid sett mig som ganska ”lagom” och det som jag har varit med om har jag alltid upplevt som att det inte är tillräckligt ”hemskt”. Men jag inser att när jag tittar på mina egna stödord att jag har varit med om mycket och det har varit hemskt och resan har ibland varit helt olidligt smärtsam.

Samtidigt kan jag se att jag har kommit en lång bit på vägen – jag har jobbat med mig själv så mycket och fortsätter varje dag, minut och sekund att jobba.

Att inte trilla in i gamla familjemönster & vanor, medberoende, offertänkande mm samt samtidigt hitta skydd som hjälper mig att gå vidare.

 Innan jag fortsätter på min story som inte är så rolig läsning, så vill jag poängtera att det finns människor som betyder mycket för mig och som har varit där för mig. Men det fanns nog inte någon som hade kunnat göra något för att hjälpa mig (förutom mina föräldrar) under min uppväxt. Och sen tog det ju år också innan jag vågade sluta skydda mina föräldrar… Innan jag insåg att det inte var mitt fel eller att det inte var mig som det var fel på.

Dessutom har jag bestämt mig för att blotta mig själv ganska mycket – detta helt enkelt för att jag vill kunna avsluta det här kapitlet och bara gå vidare utan att titta tillbaka så mycket. Jag vill ge mig själv chansen att sörja, rasa, hata – känna det som förnekades mig under hela min uppväxt… Jag vet inte hur det kommer att kännas när jag väl har påbörjat denna process så det får ta sin tid och uppdateringarna kanske inte blir så många – eller tvärtom – vi får helt enkelt se. Men jag vill sluta att fly ifrån mitt förflutna och nu lånar jag Linkin Park’s text för att illustrera flyendet:

It’s easier to run
Replacing this pain with something numb
It’s so much easier to go
Than face all this pain here all alone

Something has been taken
From deep inside of me
A secret I’ve kept locked away
No one can ever see
Wounds so deep they never show
They never go away
Like moving pictures in my head
For years and years they’ve played

If I could change I would
Take back the pain I would
Retrace every wrong move that I made I would
If I could take all the shame to the grave I would

Sometimes I remember
The darkness of my past
Bringing back these memories
I wish I didn’t have
Sometimes I think of letting go
And never looking back
And never moving forward so
There would never be a past

Just washing it aside
All of the helplessness inside
Pretending I don’t feel misplaced
Is so much simpler than change

It’s easier to run replacing this pain with something numb
It’s so much easier to go
Than face all this pain here all alone

Tack i alla fall för att ni läser och glöm inte att mitt liv ser annorlunda ut idag och jag är så tacksam för att jag har det så bra som jag har det.

Namasté

Fröken Lagom

Jaha, och jag som trodde att jag inte visste vad det var som irriterade mig sist. Trodde ju mest att det var graviditets hormoner men insåg i ett mail till en kompis att jag visst vet vad det är som gnager och skaver.

Kalla det vad man vill – kanske är det vanlig syskon rivalitet, avundsjuka, svartsjuka – oavsett vad det än är så kan jag inte förneka mina känslor och är kanske inte alls alltför stolt över dem.

Jag tröstar mig med att för att kunna växa som människa så måste man acceptera och se sina egna, sämre sidor…

Nåväl, just nu så driver min lillasyster mig till vansinne. Ända sedan det började strula mellan Karin och hennes kille så har hon gått in i offer rollen. Och jag säger inte att det inte finns anledning att tycka synd om henne för det som har hänt – inte heller säger jag att hon inte jobbar på det – för det gör hon…

Men trots det så blir jag GALEN av offermentaliteten. Ända sedan vi har varit små så har det på olika vis hetat ”det är så synd om Karin” och vi/du får ha överseende, tålamod, förståelse och hjälpa henne.

Och eftersom Karin är van vid att alla hjälper henne när hon har det tufft, så har hon i vuxen ålder blivit helt inkapabel till att fatta egna beslut och agera på dem.  Hon vill att andra ska lösa hennes problem åt henne.

Så kombinationen av att hon vill att vi andra ska lösa hennes problem, tillsammans med att hon tycker sååå synd om sig själv får mig att vilja klättra på väggen.

Senast idag fick jag höra att hon ska säga till mamma och mig att hon inte ska fira jul med mamma i år som ett steg i hennes tillfrisknande – ARGHHHH!!

Alltså när jag har mått dåligt så har det ju hetat att jag har överdrivit allt och nu ska jag ta hänsyn till hennes tillfrisknande – detta efter att hon i år har dissat mig för att jag är ego och går till en psykolog.  

Så ok, jag tar hänsyn till hennes tillfrisknande men det kommer inte att innebära att jag är den som firar jul med mamma för att lindra systers skuldkänslor…

Jaja, detta var allt för mig idag